Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byron, George Noel Gordon, lord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Byron, G. N. G.
358
samt några sånger av »Don Juan». B:s sista
uppehållsort i Italien var Genua, där han
i mildare stämning skrev »The age of bronze»
(1823) samt »The island» (s. å.).
B., som alltid hyst ett varmt intresse för
undertryckta folk, beslöt i början av 1823 att
aktivt deltaga i grekernas frihetskrig. I juli
1823 avseglade han från Livorno till Grekland
med vapen, ammunition och pengar. Sedan
han under några månaders vistelse på
Ke-fallenia sökt göra sig underrättad om
ställningen i landet, begav han sig i början av
1824 till det hårt ansatta Mesolongi, där
han mottogs som Greklands räddare men där
svårigheter och bekymmer av alla slag mötte
honom, särskilt genom hövdingarnas oenighet.
B. utvecklade både klokhet och energi som
medlare mellan dessa och förberedde
belägringen av Lepanto. Emellertid kom han icke
att draga svärdet för den grekiska frihetens
sak. 19 april 1824 gjorde en febersjukdom
slut på hans liv. Hans död uppfattades som
en nationalolycka i hela Grekland, vars
regering påbjöd allmän landssorg under tjuguen
dagar. B:s stoft fördes till England. De
kyrkliga myndigheterna vägrade det en plats i
Westminster abbey, Englands panteon; det
nedsattes därför i den byronska familjegraven
i Hucknall Torkard, invid Newstead abbey.
B. var väsentligen lyriker. Hans styrka
ligger i diktionens färgprakt, i de ypperliga
naturskildringarna och i tongångarnas
mångfald, som tillåta honom att med lekande
behag, bitande satir eller harmlös humor gå från
det högsta patos till den trivialaste
verklighet. Hans karaktärer lida däremot av en viss
enformighet. Hans män likna varandra mer
eller mindre och äro formade efter hans eget
väsen; mera omväxlande är hans galleri av
kvinnor. Hans dramer verka huvudsakligen
genom diktionens prakt och tankeinnehåll,
mindre genom karaktär och handling. B.
har alltid varit mera skattad i utlandet än
i England, en omständighet, som mest beror
på hans skarpa kritik av engelska
samhällsförhållanden och hans angrepp på allt
konventionellt och icke minst därpå, att hans
vers är långt ifrån tadelfri. B. var uppfostrad
i 1700-talets idéer; rousseauismen låg honom
djupt i blodet, och hans fattigdom under yngre
år skärpte hans oppositionella instinkter.
Såsom retoriker utgår han från franska skolan:
Pope var för honom den store mästaren. Hans
skaldeverksamhet låter indela sig i två
skeden. De två första sångerna av »Childe
Harold» och de poetiska berättelserna beteckna
höjdpunkten av hans första maner, utmärkt
av stark romantik och abstrakt ideellt
skönhetsideal. Men efter 1816, då B. stod ensam
med hela publikens omdöme emot sig,
fördjupades hans väsende, och hans poesi
förändrade karaktär. Under några år blev han hela
Europas talande tunga. Ty det var han, som,
medan den heliga alliansen stod på
höjdpunkten av sitt välde, ensam och oförfärad
upp
tog kampen mot den härskande politiska,
sociala och religiösa reaktionen i hela Europa.
Under hans sysslande med samtidens olika
frågor blev hans stil djärvare och mera
realistisk. Även i detta avseende var B. en
föregångsman, i det att hos honom
romantiken upplöstes och småningom slog över i
realism — en fåra, som sedan följdes av hela
seklets litteratur. Begynnelsepunkten för
denna process är »Beppo»; slutpunkten är även
här »Don Juan». B:s välde över sin samtid
kan jämföras endast med det, som utövades
av Goethe och W. Scott. Hans inflytande var
och är dock större på kontinenten än i
England. I Frankrike togo romantikerna starkt
intryck av honom (särskilt Hugo och Musset);
i Tyskland, där Goethe beundrade honom och
själv hyllades av B., ligger han bakom »Das
junge Deutschlands» politiska frihetslyrik och
Heines diktning. Både i Ryssland och Polen
var det egentligen under hans egid, som
romantiken växte fram (Pusjkin, Mickiewicz).
I Sverige påverkade han redan Tegnér,
Alm-quist och Atterbom (som skrivit en stor dikt
om B.), vår politiska frihetslyrik under
fyrtiotalet står direkt eller indirekt under hans
inflytande, och senare togo bl. a. Snoilsky och
Fröding starka intryck av B.
Om det stora intresse han tidigt väckte i
Sverige se G. Biller i Samlaren XXXIII. En
mängd översättningar av B:s verk ha
utkommit på sv. C. W. A. Strandberg tolkade 1853
—69 mästerligt »Mazeppa», »Belägringen af
Korinth», »Fången på Chillon», »Parisina»,
»Beppo», »Giaurn», »Bruden från Abydos»,
»ön», »Don Juan», »Corsaren» och »Lara».
Vidare må nämnas »Hebreiska melodier» (1862;
av Th. Lindh), »Sardanapalus» (1864; av N.
Arfwidsson; uppf. s. å. i Stockholm), »Kain»
(1880; av J. F. Pettersson) och »Ung Harolds
pilgrimsfärd» (1889; av A. M. Malmstedt)
samt »B:s brev och dagböcker i urval» (1918;
av G. Äman-Nilsson). Den första samlade
upplagan av B:s skrifter utgavs 1832—33 av
hans vän skalden Th. Moore; den hittills
fullständigaste (med hans brev) utgavs i 13 bd
1898—1903 av G. E. Prothero och E. H.
Cole-ridge. En samling förut okända brev av B.
utkom 1922 i 2 bd. — B:s porträtt återges
på vidstående plansch.
Litteraturen om B. är ytterst rik. Här må
blott nämnas Moore, »Letters and journals
of lord B., with notices of his life» (1830;
Moore använde B:s självbiografi, som han
sedan brände); Leigh Hunt, »Lord B. and some
of his contemporaries» (1828); Galt, »Life of
lord B.» (1830); lady Blessington,
»Conversa-tions with lord B.» (1834); Teresa Guiccioli,
»My recollections of lord B.» (1869); C.
Jeaff-reson, »The real lord B.» (1883); Niehol, »B.»
(1885); Erik Björkman, »Lord B.» (1916); S.
C. Chew, »B. in England» (1924); H. Spender,
»B. and Greece» (1924); H. Nicolson, »B.: the
last journey» (1924); J. D. Simon, »B. in
per-spective» (1924). J. M.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
