Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bysantinska litteraturen - Bysantinska riket - Bysantinsk filologi - Bysantinsk konst - Förutsättningar - Byggnadskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Bysantinska riket— Bysantinsk konst
364
Diehl, »Bysantinska gestalter» (1920—22); J.
L. Heiberg, »Bysantinsk kultur» (i
»Världskulturen», 1923). V.Lm.*; M. Pf.
Bysantinska riket, se östromerska
riket.
Bysantinsk filologi kallas den vetenskap,
som har till forskningsföremål den grekiska
medeltidens (bysantinarnas) språk och kultur.
Denna forskningsgren var länge oskäligt
till-bakasatt, i det att den klassiska antiken
uteslutande upptog filologernas intresse och
medeltidens »mörka århundraden» icke ansågos
värda ett ingående studium. Först under
den senare hälften av 1800-talet blev den
bysantinska filologien mera allmänt och
allsidigt odlad. Frankrike, Tyskland och
Ryssland ha därvid lämnat de viktigaste
bidragen; det sistnämnda landet har för
ändamålet t. o. m. haft ett arkeologiskt institut i
Konstantinopel. Som denna filologis
nyskapare är att anse K. Krumbacher (se d. o.).
I Sverige har den bysantinska forskningen
gamla anor, i det att redan på 1600-talet Joh.
Schefferus och hans lärjungar riktade
densamma med flera betydande arbeten. Sedan
dess låg den emellertid på det hela taget nere
i vårt land för att först på senaste tid åter
finna en och annan idkare. V. Lm.*
Bysantinsk konst. Med bysantinsk konst
förstås eg. det östromerska rikets konst. Då
rikets ö. och s. delar, särskilt Syrien och
Egypten, hade en rik och självständig
konstutveckling, bruka de icke räknas till det
bysantinska konstområdet (jfr Fornkristen
konst); genom den arabiska erövringen
avskuros de tidigt från gemenskapen med detta.
Tidsgränserna för den bysantinska konsten
bruka bestämmas olika; stundom räknas dess
grundläggande utvecklingsskede t. o. m.
500-talet eller t. o. m. bildstridens början (se
Bilddyrkan) 726 till den fornkristna
konsten. Dess slut brukar sägas sammanfalla med
rikets undergång, men i själva verket äro de
former, som den skapat, ännu levande i de
grekisk-katolska ländernas kyrkliga konst.
Förutsättningar. Den bysantinska konsten
har fordom betraktats huvudsakligen som
degenererad antik. De senaste årtiondenas
forskningar ha emellertid visat, att dess utveckling
innebär en radikal brytning med traditionerna
från antiken. Redan den
hellenistisk-romer-ska konsten var, särskilt i fråga om
arkitekturen, synnerligen starkt påverkad av
österländsk konst; den bysantinska konsten är i
ännu mycket högre grad beroende av orienten.
Den kristna kyrkan hade under den tid, då
hon ännu undertrycktes i det romerska riket,
utvecklats i frihet i Mesopotamien, Armenien
och Iran och här utbildat en högt stående
kyrkokonst, som kom att utöva ett starkt
inflytande i ö. medelhavsländerna (jfr
Byggnadskonst). Persiens politiska och
kulturella uppblomstring under sasaniderna (fr.
o. m. 226) medförde en även för profankonsten
viktig kulturströmning västerut. Under dessa
förutsättningar utbildade b. tidigt och snabbt
sin karaktär och väsentliga delar av sitt
formförråd. Med bestämd konservatism, vars
styrka dock betydligt överdrivits av äldre
författare, utvecklades den sedan under ett
årtusende utan att väsentligt förändras till
sitt skaplynne.
Byggnadskonst. Under fornkristen tid
härskade den hellenistisk-romerska
byggnadskonsten i det bysantinska konstområdets
kusttrakter, medan den orientaliska
valvbyggnaden (jfr Byggnadskonst, sp. 334) i olika
former kännetecknade dess inre delar. Tidigt
började orientaliska och romerska
byggnadstyper blandas och förenas till
kompromissformer; i fråga om kyrkobyggnaderna kan
denna utveckling i korthet beskrivas sålunda,
att korsningen mellan den orientaliska
valvbyggnaden och den längdriktade kyrkan ledde
fram till olika slag av riktningsbetonade
kupolkyrkor (t r i k o n c h a n, en kupol, stödd
av tre strävnischer, vid den fjärde sidan ett
långhus; korskupolkyrkan och dess
mera basilikaartade underform k o r s k u
polbasilikan av den mindreasiatiska
tunn-valvskyrkan och kupolkvadrat på fyra
fristående stöd; kupolbasilikan av
em-porbasilika och kupolbyggnad; den k o r
s-f o r m i g a kupolkyrkan, som troligen
sammanhänger med korskupolkyrkan och som
består av en mittkupol med korsarmar,
stundom även de täckta av kupoler). Härvid utövade
den armeniska arkitekturen (se A r m e n i s k
konst) en stark inverkan. Såsom en både
i konstnärligt och utvecklingshistoriskt
avseende enastående genialisk sammanfattning
av dessa kompromissträvanden kan man
betrakta Sofiakyrkan (se d. o.) i Konstantinopel
(532—537). Vid sidan av blandningsformerna
förekomma rena typer, såsom enstaka
basilikor av romersk-fornkristen typ och de klart
orientaliska kyrkorna San Vitale i Ravenna
(525—547) och Sergius- och Bacchuskyrkan
i Konstantinopel (omkr. 530), båda
centralbyggnader med strävnischanordningar (jfr
Byggnadskonst). Efter den av
formrikedom och konstruktiv djärvhet utmärkta
»första guldåldern» under Justinianus’
regering, till vilken de nämnda byggnaderna höra,
stadgade sig den bysantinska
byggnadskonsten vid ett mindre antal former, av vilka
de vanligaste äro den korsformade kyrkan
med mittkupol och trikonchan. Båda
formerna förekomma i olika varianter, som
rikast utbildades under de makedoniska
kejsarnas välde (867—1028), då den bysantinska
kulturen upplevde en ny period av uppsving
och fruktbarhet (den »andra guldåldern»). En
enkel korskupolkyrka är Myrelaionkyrkan i
Konstantinopel (900-talets förra hälft), medan
klosterkyrkan i Skripü i Beotien (senare
delen av 800-talet) framträder med utdragna
korsarmar. I andra fall (S:t Lukas i Phokis,
början av 1000-talet, Daphni vid Aten,
1000-talet) finner man i det inre ett system av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
