- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 4. Bromell - Commodore /
361-362

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byrätt - Byrätten (Byretten) - Bysamfällighet - Bysans - Bysantinism - Bysantinska litteraturen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

361

Byrätt—Bysantinska litteraturen

362

Byrätt, se By, sp. 320. Jfr även Byret.

Byrätten (B y r e 11 e n), kollegial domstol i
Oslo, Bergen, Trondhjem och Stavanger.
Består av justitiarius och ett visst antal fasta
bisittare (assessorer) och fungerar i de flesta
fall som första instans.

Bysamfällighet, jord el. särskild rättighet
till jord (ss. rätt till bete, skogsfång el. jakt,
till torv-, sten- el. grustäkt), som tillhör
delägare i en by gemensamt. Om förvaltningen
av dylika samfälligheter gäller särskild lag,
13 juni 1921, enligt vars bestämmelser
majoritetsbeslut under vissa villkor lända till
efterrättelse för samtliga delägare. Har på sådant
sätt beslutits mera stadigvarande ordnad
förvaltning av samfälligheten för gemensam
räkning, så måste dock, till minoritetens skydd,
det därom uppgjorda reglementet underställas
vederbörande domstols prövning. Hos denna
må ock klagan över majoritetsbeslut föras.
I brist på sådant beslut kan, på begäran av en
delägare, för samfällighetens förvaltning god
man av domstolen förordnas. Se B y. C. G.Bj.

Bysans, se Bysantion.

Bysantinfsm, från förhållandena i
bysantinska riket härledd benämning dels på
invecklat hovceremoniell och kryperi för högt
uppsatta, dels på kyrkans beroende av staten,
både i administrativt hänseende och i
dogmatiska trosfrågor.

Bysantinska litteraturen, det hävdvunna
namnet på medeltidens litteratur på grekiska
språket i det bysantinska (östromerska)
kejsardömet. Under det långa tidevarv av mer än ett
årtusende, som ligger emellan det gamla
By-santions upphöjande till huvudstad och den
turkiska erövringen, alstrades inom den
grekiska världen kolossala litteraturmassor;
mycket därav vilar ännu outgivet i
handskrifts-bibliotekens gömmor, och man torde tryggt
kunna påstå, att bysantinarnas litteratur är
kvantitativt rikhaltigare än någon annan
jämförlig kulturperiods. Den utgick ifrån den
hellenistiskt alexandrinska litteraturen, rönte
stark påverkan från österlandet och präglades
i hög grad av den grekiska kyrkans
inflytande. Från och med att ett universitet
upprättades i Konstantinopel 863, börjar
litteraturintresset att stiga, och på
1100—1200-talet infaller blomstringsperioden. Intet folk
i världen kan inom
historieskrivningen uppvisa en så oavbruten skildring
som det grekiska alltifrån perserkrigen till den
turkiska erövringen. Prokopios öppnar
på 500-talet raden av dessa framstående
hävdatecknare och efterföljes av A g a t h i a s,
Theofylaktos Simokattes, kejsar
Konstantin VII, Anna Komnena,
Johannes Kinnamos, Dukas och
många andra. De skildra icke blott
östromerska rikets öden utan även hela Orientens
historia och lämna delvis viktiga bidrag till
västerlandets och nordens.

Det allmänna intresset för religiösa frågor
gav åt den bysantinska teologien en
le

dande ställning för lång tid framåt. Det
teologiska arbetet inriktade sig företrädesvis på
dogmatik och polemik. I het strid försvarade
ortodoxien sin lära emot nestorianer och
mo-nofysiter, paulicianer, saracener m. fl., längre
fram även mot den västerländska
treenighets-läran, och även dogmatiska verk av
betydenhet sågo dagen. Även på exegesens område
lämnar den bysantinska teologien i
kommentarer och särskilt i de s. k. catenae, utdrag
från tidigare exegeter, värdefulla bidrag till
kännedomen om den äldre kristna litteraturen.
Dessutom märkas en rik asketisk-mystisk
litteratur, talrika helgonbiografier samt religiösa
föredrag och predikningar från olika tider.

Bysantinarnas lynne hade en starkt
filologisk-retorisk anstrykning. Filologi,
retorik, grammatik och encyklopediskt
författarskap hade en mängd idkare. Främst
bland dessa står den litterärt mångsidigt
verksamme patriarken F o t i o s. Inom
Biologiens och encyklopediens områden må nämnas
T z e t z e s och S u i d a s. Detta författarskap
och det livliga samlandet av klassisk
litteratur på grekiska fick sedan stor betydelse
för renässansen. Mindre framstående är
bysantinarnas profana diktning. Bristen på
originalitet och poetiskt sinne är här obestridlig.
Mestadels producerades små epigram,
vidlyftiga versromaner (t. ex. »Rodante och
Dosil-les» av Teodoros Prodromos) och
lärodikter, i regel den torraste prosa på vers eller
ock rena obetydligheter, existerande blott för
formens skull. Helt annorlunda var
förhållandet på den kyrkliga diktningens
område. Inom hymnpoesien skapade Bysantion
storslagna och originella diktverk; i
Romanos hade den grekiska kyrkan sin väldige
skald, »hymndiktningens Pindaros». Ett
kristet epos uppstod också; No n nos på
400-talet och Georgios P i s i d e s (600-talet),
som skrev »Hexaemeron», kunna nämnas bland
epikerna. Jämsides med denna alstring,
avfattad på kyrkans och de lärdes språk, som
bildade sig efter den klassiska grekiskan,
började emellertid enkla folkliga dikter att
nedskrivas på det levande språket,
»vulgärgrekiskan». Småningom tillkommo lärodikter (t. ex.
»Spaneasdikterna»), religiösa dikter,
romantiska berättelser på vers, djurhistorier o. dyl. på
detta folkspråk, och en vulgärgrekisk
litteratur står under de sista bysantinska
århundradena allt livskraftigare vid sidan av den
stelnade lärda litteraturen. Av särskilt intresse
är den hjältediktning, som uppstod på
folkspråket; det viktigaste folkeposet är
»Digenis Akritas», från medeltidens slut, byggt på
sägner med historisk kärna från 900-talets
mitt. — På skilda vägar kom ett icke ringa
antal sagomotiv från bysantinska litt. till
västerlandet och ingick i dess litteraturer. —
Litt.: K. Krumbacher, »Geschichte der
byzan-tinischen Litteratur» (2:a uppl. 1897); K.
Dieterichs, »Geschichte der byzantinischen
und neugriechischen Litteratur» (1902); Ch.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:13:10 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdd/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free