Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395
Bädd
396
elfenben, sköldpadd o. s. v. Hos Europas
senare kulturfolk har b. på det hela taget
oberoende av klassiska förebilder haft sin egen
utvecklingsbana. Germanerna bebodde
åtminstone ej långt efter vår tideräknings början
timrade, kvadratiska bostäder, och med detta
boningssätt följde en särskild utveckling av b.
Från att ha varit en sovplats på marken
mellan härden och väggen förändrades b. till en
väggfast bänk el. brits på större el. mindre
höjd från jordgolvet. Denna var på en gång
sittplats och sovläger. Nästa utvecklingssteg
blev, att man på det håll i stugan, där man
var minst utsatt för drag, anbragte två
sådana britsar, den ena över den andra. För
bättre värmes skull uppfördes en med dörrar
el. luckor försedd vägg framför dessa
väggfasta sängplatser. Dylika skåpliknande sängar
omtalas redan i de fornisländska sagorna,
lokhvilur, lokrekkjur, liksom även den
sängform, som, i övrigt lik de föregående,
av-stänges från rummet endast genom förhängen,
sparlakan, d. v. s. spärrande,
avstängande draperi. Dylika sängar, med luckor
el. sparlakan, ha, huru osunda de än måste
vara, på flera orter bibehållits av vår allmoge
intill våra dagar. I herrehus började man —
på kontinenten åtminstone på 1100-talet —
nyttja flyttbara sängar, som i regel voro mer
för ståt än vardagligt bruk. Ännu på
1300-talet brukade man t. o. m. vid det franska
hovet säng (Ut) endast till högtids, under det
en anspråkslösare bädd (couche) eljest
brukades. Under den gotiska stilperioden uppkom
himmelssängen — så kallad efter
sänghimmeln, baldakinen —, och vid 1500-talets
ingång började även här i norden i herrehusen
den väggfasta sängen vika för denna pjäs,
som genom sin storlek och tunga
konstruktion fortfarande utgjorde ett rum i rummet.
Där hade icke blott husfadern och husmodern
utan även alla barnen — sönerna på den ena,
döttrarna på den andra sidan — sin sovplats,
och det kunde hända, att även en gäst
inbjöds. Ännu vid mitten av 1600-talet
försågos dessa sängar stundom med trätak och
dörrar; vanligen bildades dock tak och väggar
av draperier. Detta sängomhänge behölls med
vissa förändringar allt fortfarande ej blott på
de stora paradsängar, som voro i bruk långt
in på 1700-talet, utan även sedan sängen
under slutet av 1700-talet antagit andra,
nättare och mindre skrymmande former, såsom
t. ex. hos den i Sverige s. k. gustavianska
sängen, med utdrag från ena långsidan, ja,
det bibehöll sig, ehuru av allt lättare
material, långt in på 1800-talet. Under början
av detta fick den, i motsats till den
gustavianska sängen, i sin längdriktning utdragbara
sängen sin första egentliga spridning.
Egendomligt nog har denna sängform hos oss
allmänt fått benämningen imperialsäng, ett ord,
som egentligen bör beteckna en säng med
sänghimmel (lit å impériale). I slutet av
1800-talet började man bruka sängar av järn, ett
material, som i sydligare länder redan på
1100-talet begagnats för samma ändamål. —
Till den gustavianska utdragssängen ansluter
sig den av vår allmoge sedan början av
1800-talet omtyckta utdragssoffan. Denna, som nu
nästan allestädes utträngt de gamla väggfasta
bänkarna, är i likhet med dessa på en gång
säng och säte. Soffan i egentligare mening
är däremot mer att betrakta såsom ett med
ryggkarm och armstöd försett säte för flera
personer än som b. Ehuru namnet är av
arabiskt ursprung, företer dock den västerländska
soffan under alla tider ett självständigt
utseende och erinrar mer om ett medeltidens
med putor försett karmsäte än om någon
orientalisk förebild. Av namnet kanapé (av
grek. konopéVon} skulle man vilja sluta till
en härkomst från antiken, med vars
bäddformer soffan onekligen visar åtskilligt
gemensamt. Som stoppat säte — soffa i
egentlig mening — omnämnes denna möbel först i
slutet av 1600-talet i Frankrike och får med
rokokon sin egentliga spridning. Schäslongen,
liggstolen, vars framträdande likaledes tillhör
rokokoperioden, bildar en mellanform mellan
soffa och stol. — Hängmattan har uppfunnits
i det tropiska Amerika, där
naturförhållandena torde ha givit särskild anledning till
dess uppkomst.
Sängkläderna inskränkte sig i regel under
äldre medeltiden till halm, en kudde och ett
täcke el. en fäll. På 1300-talet nämnas
dun-stoppat bolster eller madrass, lakan (någon
gång även av linne), täcke och huvudkuddar.
Först på 1500-talet kommo lakan av lärft och
bolstrar mer allmänt i bruk, dock fortfarande
endast hos de förmögnaste och även där
sparsamt. För att skydda sig mot den vassa
halmen — man sov under den senare
medeltiden och även in på 1500-talet fullständigt
naken — brukades fortfarande till vardags
lakan av sämskat skinn eller läder;
dessförinnan hade man otvivelaktigt för samma
ändamål använt en luden fäll. Se vid-are H.
Hilde-brand, »Sveriges medeltid» (1879 ff.); Troels
Lund, »Danmarks og Norges historie», bd 2
och 3 (1880); H. Havard, »Dictionnaire de
1’ameublement et de la décoration» (4 bd, 18S7
—90); A. G. Meyer, »Tafeln zur Geschichte der
Möbelformen» (1902 ff.); P. Macquoid, »A
history of english furniture» (1904 ff.). N. E. H.
2. Den plats å land, där ett fartyg bygges
eller är upphalat för reparation. Se A
v-löpning, Skeppsbygger i, Slip och
Stapel.
3. Av plåt och balkar förfärdigat, vid
far-tygskroppen fast anbragt underlag för
ångpannor och maskiner (p a n n b ä d d, m
a-s k i n b ä d d).
4. Den del av ett fundament, som
ligger närmast grundvalen vid grundläggning
direkt å lösare mark eller på pålning. B., som
tjänar att fördela belastningen från
fundamen-tet av en byggnad utöver underlaget, gjordes
förr allmänt av virke, lagt under murarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
