Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bäckström, Helge Mattias - Bäckström, Per Johan Edvard - Bäckström, Per Olof - Bäcköring - Bädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
393
Bäckström, P. J. E.—Bädd
394
led. av Första kammaren. Han är
riksgälds-fullmäktig sedan 1924, kommunalman i
Djursholm och donator till Stockholms högskola.
— B. är lärjunge till W. C. Brögger (se
d. o.); hans
vetenskapliga produktion inföll
huvudsakligen under
1880- och 1890-talet.
Bland hans
mineralogiska arbeten märkas
viktiga bidrag till
mineralkemien och delvis
grundläggande
undersökningar om
kristallernas termiska och
elektriska egenskaper.
Han har i sina
petro-grafiska arbeten
skick
ligt behandlat spörsmålen rörande
bergarternas bildningssätt och omvandling- särskilt
må erinras om hans studier över klotgraniter
och om »Vestanåfältet» (1897), där
kontakt-metamorfosläran kom till användning vid
tolkningen av strukturerna hos viktiga
berg-artsgrupper inom det svenska urberget.
K. A. G. (N. Zn.)
Bäckström, Per Johan Edvard, skald
(1841—86). 1860 student i Uppsala, tog B.
1863 kansliexamen samt ingick s. å. som e. o.
amanuens i Riksarkivet och Kungl. biblioteket
men ägnade sig snart
odelat åt litteraturen.
1863—73 var han
medarbetare i Ny
Illustrerad Tidning, 1863—74
musikkritiker i
Aftonbladet, 1876 redaktör
av Teater och Musik,
1877 av tidskriften
Nu och s. å. av
Post-och Inrikes Tidningar.
Ledamot av
studentsällskapet N. S., utgav
han ett häfte
»Skalde
försök» 1860, »Lyriska dikter» 1870 och
»Sånger och berättelser» 1876.
Fullblodsro-mantiker i sin dyrkan av den artistiska
formen och uppgående i den musikaliska
stämningen men även kvick och sinnrik, var B.
släkt med »les parnassiens». Stilens veka
prakt och det stilla vemod, som är den
förhärskande grundstämningen, ge ett drag av
tidig höst åt B:s dikter, för vilka hans
»Elegier» (1877) kunna anses typiska. Som
dramatiker vann B. blott tillfälliga framgångar,
då det huvudsakligen är den lyriska klangen,
som fängslar i hans skådespel. Mera
stadigvarande på spellistan är blott en munter
Upp-salainteriör, »Evas systrar». Hans mest
omfattande skådespel är »Dagvard Frey» (1877).
Vidare märkas briljanta översättningar av
Ponsards »Det besegrade lejonet» och »Hedern
och penningen», Borniers »Rolands dotter»
(1876) och Victor Hugos »Hernani» (1877).
»Dramatiska studier» (innehållande »En kro-
na», »Evas systrar», »Första maj», »Fången
på Kallö») utgåvos 1870, skådespelet »Mellan
bröderna» 1873, »Evas systrar» 1897 och
»Samlade skrifter» 1889—90 i 3 bd, med
levnadsteckning av C. D. af Wirsén. R-n B.
Bäckström, Per Olof, ämbetsman,
historisk författare (1806—92), far till Edvard B.
Efter avlagd kansliexamen 1828 i Uppsala
blev B. 1829 e. o. amanuens i Kungl.
biblioteket och 1833 kopist i kolonialdepartementet
samt avancerade slutligen 1845 till t. f. och
1853 till ord.
amirali-tetskammarråd; han
tog avsked 1879. B.
är mest känd som
historisk författare.
Bland hans skrifter
märkas många
populära översikter av
1800-talets allmänna
historia, vidare
»Svenska folkböcker: sagor,
legender och äfventyr»
(1845—48), en
historisk läsebok,
»Tidsbil
der» (1869—74), »Berättelser ur svenska
historien» (12 bd, 1875—81, en forts, av K. G.
Starbäcks arbete) samt »Svenska flottans
historia» (1884). Biogr. i »Svea» (1893).
Bäcköring, se Laxfiskar.
Bädd, anordnat vilo- el. sovläger,
företrädesvis det senare. Jämte eldstaden fullgör
sovlägret boningens ursprungligaste ändamål,
och bäddens utseende och utveckling ansluta
sig därför intimt till bostadens. Hos de flesta
okultiverade folk är golvet i hyddan enda
sovplatsen, och huvudgärden utgöres då på sin
höjd av en träbit el. dyl. Hos japaner,
poly-nesier, papuas och en del afrikanska folk har
detta nackstöd utvecklats till en pallik,
upptill ursvängd liten möbel, som även fanns hos
fornegyptierna. En bland de enklaste
bäddformerna är den, som t. ex. i Sverige
förekommer i lappkåtor, en del kolarkojor o. s. v.
och som består av invid bostadens vägg på
jordgolvet brett ris el. dyl., med eller utan
ett par hudar eller ryor till över- och
underlag för den sovande. Ur en dylik med tältet
och den runda hyddan förbunden
sovplatsanordning har sannolikt d i v a n e n utvecklat
sig. Denna österländska vilobädd vann på
1820-talet spridning bland västeuropéerna, och
mer inventiösa och urartade former av den
uppträda under 1800-talets senaste årtionden.
Hos flera av orientens gamla kulturfolk (hos
fornegyptierna redan i förra hälften av andra
årtusendet f. Kr.) samt sedan, efter deras
föredöme, hos greker, etrusker och romare var
vilolägret en verklig, flyttbar möbel. Hos de
sistnämnda folken utgjordes det av ett
fyr-bent ställ av trä el. brons med madrass, täcke
och kuddar, någon gång försett med en karm.
De romerska vilolägren voro dels sovbäddar,
dels samkvämsmöbler, på vilka man intog en
halvliggande ställning. De ornerades ofta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
