Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bält - Bältdjur - Bälteberga - Bälter, Sven - Bältespännare - Bältros - Bända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Bältdjur—Bända
400
och Lilla B., som förbinda Kattegatt med
Östersjön och gå mellan Fyn och Själland,
resp. Fyn och Jylland. — Ända till omkr.
1850 nyttjades B. i Sverige även som namn på
Östersjön (bör sammanställas med lat. Mare
balticum, från 1000-talet Östersjön);
härledningen är oviss. Se vidare Lilla Bält,
Stora Bält och Tåget över Bält.
Sexbandad bälta, Dasypus sexcinctus.
Bältdjur, Dasypodidae, en familj, som
tillhör de s. k. tandfattiga däggdjurens ordning,
Edentata (se d. o.). B. äro de enda bland de
nu levande däggdjuren, som ha ett yttre
s. k. hudskelett. Det påminner om
sköldpaddornas pansar och består liksom detta av i
läderhuden liggande benplåtar, täckta av
hornplåtar, hörande till överhuden; blott
buksidan och benens insidor äro opansrade och i
stället beklädda med borstigt hår. Pansarets
plåtar äro oböjligt sammanfogade med
undantag av ett växlande antal (3—13) tvärrader
mitt på kroppen, som äro rörliga mot
varandra, varav namnet b.; även mellan dessa
rader kunna borstiga hår uppträda. B. äro
grävande djur med spetsig nos, stora öron,
små ögon och korta ben med kraftiga
gräv-klor; på marken röra de sig långsamt och
söka undkomma genom att med otrolig
snabbhet gräva sig ned i jorden. Nattetid komma
de upp ur sina hålor och gångar och söka sin
Hoprullad klotbälta, Tolypeutes conurus (på vänstra
bilden synas huvud och svans).
föda; de leva av insekter och insektlarver
(särsk. myror och termiter), maskar samt
även av as och växtföda (rötter) och äro
sålunda allätare. Tänderna äro talrika (ända
till 100) men svaga och utan emalj. B. bebo
Sydamerika (utom allra sydligaste delen); en
art går norrut ända till Texas.
De egentliga bältorna ha i regel en längd
av x/i—Vs m (utom svansen). Bland dem
märkas främst släktena Dasypus (a r m a d i 11 e r)
och Tatus el. Tatusia (svinörade b ä 11 o r).
Jättebältan (Priodon gigas) blir 1 m
lång. Tolypeutes conurus från Argentina kan
rulla ihop sig till ett klot. En egendomlig
avvikande form är den lilla sköldsorken
(Chlamydophorus truncatus) från v. Argentina,
som blott blir 13 cm lång och för ett
fullständigt underjordiskt liv som mullvaden. —
Rörande de utdöda glyptodonterna se
d. o. T. O.
Bälteberga, gods i v. Skåne, 1 mil n. ö. om
Landskrona; Ottarps socken, Malmöhus län.
300 har, varav 197 har åker; tax.-värde
341,900 kr. (1924). Ägare: J. A. Kinch. — På
B. hade Karl XI sitt högkvarter vintern 1676
—77 under kriget mot Danmark.
Bälter, Sven, se B æ 1 ter, S.
Bältespännare kallades de båda kämparna
i en tvekamp, som uppges ha plägat
förekomma i Norge och enligt G. O. Hyltén-Cavallius
även utefter gamla svenska riksgränsen mot
Skåne, Halland och Blekinge. Den utmanande
drog, förmäler sägnen, sin kniv och frågade:
»Huru långt tål du kallt stål?» Vanligen
svajades: »Så långt som du.» Ett stycke
utmättes på knivarna, som i övrigt omlindades
med skinnremmar, överkroppen blottades, och
kämparna sammanbundos med bälte. De
kämpade sedan på liv och död, och vanligen föll
den ene på platsen. Inga som helst bevis
finnas för att en dylik grym sed verkligen
förekommit i svenska bygder. Allmänt
bekant har ordet blivit genom J. P. Molins
grupp »Bältespännare» vid Nationalmuseum
och i Göteborg.
Bältros, He’rpes zo’ster, en sjukdom, som
beror på inflammation av de spinala
gang-lierna eller motsvarande centra i hjärnan och
yttrar sig i smärre, blåsformiga hudutslag
utefter vederbörande nervs
utbredningsområde. Utslaget åtföljes av stark klåda och
är vanligen till sin natur godartat. Dock
kunna — i synnerhet hos äldre — långvariga
neuralgier åtfölja sjukdomen. Behandlingen
inriktar sig på skydd mot infektion av
blå-sorna och vila samt är medikamentöst den
mot neuralgier vanliga, d. v. s. företrädesvis
salicylpreparat. E. L-g.
Bända. 1. Medelst bänslar fästa jungfrur
el. dyl. till ändarna av vant, barduner o. dyl.
Om det t. ex. händer, att genom olika
sträckning alla jungfrurna icke sitta i en rät linje,
och man vill rätta detta, säger man bända
om el. förbända vanten, riggen o. s. v.
Subst.: B ä n (d) s 1 i n g. — 2. Göra ett bänd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
