Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bäver - Bävergäll - Bäverlus - Bäverråtta - Böckh, August - Böckh, Richard - Böcklin, Arnold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
411
Bävergäll—Böcklin, A.
412
Norska bävrar ha emellertid nyligen
inplanterats såväl i Bjurälven i n. Jämtland (1922—
24) som i Tärna lappmark i Västerbotten (1924)
samt i Värmland (1925). I n. Asien var b.
tidigare utbredd över hela Sibirien till Lena
men lever nu på sin höjd kvar i n.
Mongoliet. Kanadabävern har i Nordamerika förr
spelat en ännu större roll än den vanliga b.
i Europa men har även den blivit starkt
decimerad och förekommer nu mest i världsdelens
norra och västra trakter.
I Sverige började bäverskinnen först omkr.
1850 tämligen allmänt nyttjas som pälsverk,
såsom i Ryssland och Kina länge varit fallet.
Tidigare användes de mest till att av håren
fabricera filthattar (kastorhattar). De långa
stic-kelhåren pläga vid pälsberedningen helt eller
till hälften avlägsnas. Jfr vidstående
färgplansch. T. O.
Bävergäll (Castc/reum) kallas det fasta,
mjuka, starkt luktande sekretet i två till de
yttre könsorganen hörande körtelsäckar, som
finnas hos bägge könen av bävern. B. är
sålunda en med mysk jämförlig produkt. — B.
användes förr, vanl. som spritextrakt i
droppar, »D ö r j e s» (D u R i e t z’) m o d e r d r o
p-p a r, mot allehanda nervösa åkommor.
Numera är preparatet ej officinelit, men på grund
av s. k. »medicinska» handböcker och ärvda
huskurer bortkastas fortfarande årligen stora
summor på detsamma. T. O.; E. L-g.
Bäverlus, Platypsy’Uus ca’storis, skalbagge,
egendomlig parasit på bävern. B. är 2 mm
lång och tillplattad, med förkrympta mundelar
och reducerade ögon. I. T-dh.
Bäverråtta, se Sumpbäver.
Böckh [bök], August, tysk filolog o.
arkeolog (1785—1867), professor i Heidelberg
1807 och i Berlin från 1811. Var betydande
som lärare, forskare och vetenskaplig
organisatör. Hans
verksamhet har varit
banbrytande för den reala
och historiska
uppfattningen av den
grekiska forntiden. Han
ledde och utarbetade
till stor del själv den
första omfattande
samlingen av grekiska
inskrifter, företog
ekonomiska (atenarnas
statshushållning) och
kronologiska
under
sökningar. Bekant är hans strid med G.
Her-mann i Leipzig, som företrädde en strängt
grammatisk riktning. På det hela taget
tillföll segern B. och de reala synpunkterna.
Böckh [bök], Richard, tysk statistiker
(1824—1907), prof, vid Berlins univ. sedan
1881, tillika direktör för staden Berlins
statistiska byrå 1875—1902; son till A. B. Gav
många bidrag till utvecklingen av statistikens
teori, metodik och teknik, de flesta tryckta i
Berlins statistiska årsbok (årg. 1877—99).
Bö’cklin, Arnold, schweizisk målare (1827
ie/10—1901 16/t). Föddes i Basel, studerade
från 1846 i Düsseldorf för J. W. Schirmer,
därefter i Paris 1848 och vistades i Rom 1850—
57, sedermera i
München o. Weimar, åter i
Rom, några år i Basel
och i Zürich, slutligen
i Florens, där han
avled. Han målade i sin
ungdom små
romantiska landskap,
hemlighetsfulla skogsinteriörer, hållna i mörka,
mättade färger, lät
sedermera människan
eller naturens makter i
mänsklig gestalt i allt
högre grad bidraga till målningens
stäm-ningsinnehåll. Den italienska naturen gav
honom uppslag till ideella landskap, villor
med älskande par och lekande amoriner,
ensamhetens mystik, höstens vemod,
tempellundens majestätiska ro. Han målade Pan, som
spelar i vassen eller skrämmer herden och
fåren på flykt, och han målade draken i
bergsklyftan. Han upptäckte även havet och
målade tritoner och nereider i munter lek
med varandra eller med sjöormar och
havsfåglar eller i lättjefull vila. Under arbetet
på fantastiska ämnen tillägnade han sig ett
helt annat målningssätt än det, som utmärker
hans tidigare försök, han strävade allt mera
följdriktigt till färgernas intensitet, klarhet
och ljuskraft — hans färger bli med tiden
ganska artificiella, brokiga, pråliga, luftlösa,
ibland i en så hög grad, att fotografiska
avbildningar ge ett mera helt intryck än själva
målningen. Hans bättre alster uppbäras dock
av hans starka temperament, av det frodiga,
jublande, levnadslustiga skaparlynnet hos
poeten-målaren, som i många av sina verk
är mera poet än målare. Bland de mest
ryktbara av dessa fantasiskapelser äro »Villa vid
havet», »Triton och nereid», »Vågornas lek»,
»Dödens ö», »Tystnaden i skogen» (de
sistnämnda från 1880-talet). Några sagomotiv
— exempelvis »Gud fader visar Adam
paradisets lustgård» — uppbäras av gemytlig
humor, andra av barnslig, älskvärd
omedelbarhet eller av folklig, diktande fantasi. Svaga
äro hans religiösa målningar (»Pietä»,
»Kors-nedtagningen») — ett område, som han odlade
med förkärlek —, och som porträttör förblev
han högst ojämn. Han var, sådan hans konst
utvecklade sig från dess första måleriskt
lovande början, en kraftfull naturlyriker med
ibland sublim, iblaod banal fantasi.
Själslivet låg utanför hans område, liksom
omedelbar naturefterbildning ej låg för hans
lynne; naturens stämning klädde han helst i
kroppslig gestalt. Att berätta livligt och
originellt var hans mål lika mycket som att ge
en stämning eller en vision i uttrycksfull
form. Han förde det romantiska tyska må-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
