Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böhmen - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
Böhmen
422
enskommelse om full religionsfrihet. Mathias
(reg. 1612—19) började snart trakassera
protestanterna och vidtog flera åtgärder, som
allmänt ansågos strida mot majestätsbrevet,
— han lät bl. a. stänga ett par av
protestanternas kyrkor (i Braunau och Klöstergrab).
Trots kejsarens förbud sammanträdde i maj
1618 i Prag en riksdag, på vilken det 23 maj
kom till ett häftigt uppträde, varvid två
kejserliga ståthållare, Martinic och Slavata,
jämte en sekreterare kastades ut genom
fönstret. Dagen därpå tillsattes en
provisorisk regering av trettio personer, och
protestanternas ledare, greve Mathias von Thurn,
utsågs till befälhavare för hären. Kejsaren
var böjd för eftergift, men hans kusin, den
ärkekatolske hertig Ferdinand, vilken 1617
erkänts som hans efterträdare i Böhmen —
varvid han godkänt majestätsbrevet —,
förmådde honom att söka undertrycka resningen
med våld, och så utbröt trettioåriga kriget.
Följande år avled kejsar Mathias, och då
förklarade bömarna, som det första krigsåret
haft vissa framgångar, Ferdinand kronan
för-lustig och valde i stället till sin konung
kurfurst Fredrik V av Pfalz. Dennes
svaghet, ledarnas oenighet, böndernas ovilja
mot kriget — livegenskapen upphävdes icke
— samt motståndarnas enighet och styrka
ledde slutligen till Fredriks nederlag i slaget
på Vita berget vid Prag 8 nov. 1620, som
gjorde slut på »vinterkonungens» välde och
för långliga tider förvandlade B. till en
katolsk provins i Österrike.
Under trettioåriga kriget led B. oerhört,
och samtidigt undertryckte Ferdinand II
(reg. 1620—37) med stränghet den religiösa
och nationella friheten, massor av protestanter
drevos i landsflykt, deras egendomar
konfiskerades, och tyskar inkallades i mängd. En
författning av år 1627 stadfäste arvsrätten, gav
konungen lagstiftningsmakten och lämnade åt
ständerna endast en viss
skattebevillnings-rätt. De kejserliga förföljelserna, som bl. a.
även riktade sig mot det tjeckiska språket,
fingo hjälp av jesuiternas intriger och den
nyinflyttade tyska adelns arbete för
tysk-heten. Under den följande tiden, i stort sett
ända till 1848, var den tyska kulturen
förhärskande i landet. 1741—42, under
österrikiska tronföljdskriget, var Karl Albert av
Bayern konung i B., men i dec. 1742
återställdes det österrikiska herraväldet. Maria
Teresi as (reg. 1740—80) och Josef II :s
(reg. 1780—90) reformer kommo även B. till
godo — bl. a. upphävdes livegenskapen —,
men Josef sökte också alldeles utplåna all
självstyrelse i B. och lät icke kröna sig i Prag.
Efter Napoleonskrigen, som lämnat B.
jämförelsevis oberört, vaknade åter det tjeckiska
nationalmedvetandet, och den tjeckiska
litteraturen fick en ny blomstring.
Februarirevolutionen 1848 kom frihetskänslorna att
flamma upp, och ett folkmöte i Prag i mars s. å.
krävde bl. a. nationell frihet, tjeckiskans
lik
ställande med tyskan och B:s förening med
Mähren och Schlesien. En kejserlig skrivelse
medgav likställighet mellan tjecker och
tyskar samt vissa inre reformer. Som
motvikt mot tyskarnas benägenhet för anslutning
till parlamentet i Frankfurt a. M. samlades
i Prag en kongress av slaver, och det kom
i juni 1848 till gatuoroligheter, vilka
undertrycktes med militär. Nationalitetsstriden
fortsatte emellertid ännu i sjuttio år och
utkämpades på två fronter, dels mellan
Österrike och B., dels mellan tjecker och tyskar
i B. Framträdande drag i kampen voro å ena
sidan österrikiska regeringens försök att för
allmänna riksändaraål skapa
riksdagsmajori-teter, vilket nödgade till eftergifter åt de
olika nationaliteterna, å andra sidan den
ob-struktionspolitik, som ömsom tjecker, ömsom
tyskar bedrevo. 1860 återfick B. sin lantdag,
men då valordningen enligt följande års
författning gynnade tyskarna och tjeckerna, som
nu i Palacky och Rieger (se dessa ord) fått
nationella ledare, icke lyckades åstadkomma
en slavisk majoritet i österrikiska riksrådet,
lämnade de 1863 detta under förklaring, att
1861 års författning ingrepe i B:s nationella
rättigheter (de kallades därför »deklaranter»).
»Abstinenstaktiken» fortsatte i flera år,
varunder tyskarna bestämde B:s representation
i riksrådet. Beusts österrikiska
decemberförfattning av 1867 tillfredsställde ej tjeckernas
önskningar, varför obstruktionen fortsattes.
Efter fransk-tyska kriget var B. nära att få
självständig förvaltning, men tyskar och ung
rare förmådde kejsar Frans Josef (reg. 1848—
1916) att vägra fastställelse å de
»fundamentalartiklar», som lantdagen i B. antagit (okt.
1871). Sedan splittrades tjeckerna i två
partier, en mera radikal del, ungtjeckerna,
som fr. o. m. 1874 voro representerade i
lantdagen, och de konservativa
gammaltjeckerna, som först 1878 återinträdde i
lantdagen och 1879 i riksrådet. Följande år
utfärdade ministären Taaffe en språkförordning,
enligt vilken domare och ämbetsmän i B.
skulle till parterna använda partens eget
språk. Genom andra regeringsåtgärder
(upprättandet av ett tjeckiskt universitet,
ändringar i valordningen 1882 m. m.) stärktes
tjeckernas ställning, men samtidigt blev
fiendskapen mellan dem och tyskarna i B. allt
bittrare. Då tyskarnas förslag om landets
uppdelning i olika förvaltningsområden efter
språkgränser icke godkändes, uteblevo de
1886—91 från lantdagen. Samtidigt
vidgades klyftan mellan ungtjecker och
gammaltjecker (bl. a. till följd av de senares
motstånd mot liberalare skollagar), och
ungtjeckerna fingo överhand vid valen till lantdagen
1889. Följande år träffades i Wien mellan
förtroendemän för tyskar, gammaltjecker och
storgodsägare den s. k. bömiska förlikningen
(Böhmischer Ausgleich), enligt vilken flera av
tyskarnas fordringar skulle beviljas (bl. a.
på förvaltningsområdenas begränsning efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
