Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cádiz - Cádizbukten - Cadmium - Cadogan, George Henry - Cadore - Cadorna, släkt - Cadorna, Luigi - Cadoudal, Georges - Caduceus - Caecilia - Caecilia Metellas grav - Caecilianus - Caecina, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Cådizbukten—Caecina
464
niens silver och Britanniens tenn, förblev under
hela forntiden ett blomstrande handelscentrum,
togs av kartagerna, därefter av romarna 206
f. Kr. (Gades); under romartiden känt för
yppighet och prakt. Efter arabernas erövring 711 blev
C. utan betydelse men återuppstod efter den
kristna återerövringen 1262 och blev
utgångspunkt för de stora handelsfärderna efter de
stora upptäckterna. C. var tillika flottans
station och krigshamn, plundrades 1596 av
lord Essex och belägrades förgäves av
engelsmännen 1625 och 1702. C. försvarade sig
framgångsrikt mot fransmännen 1810—12. Där
antogs 1812 års konstitution. Revolutionerna
1820 och 1868 utgingo från C.
Cådizbukten, bukt av Atlanten vid
Spaniens s. v. och Portugals s. kust. I s. intränger
Cådizviken vid Isla de Leön från C.
Ca’dmium, se Kadmium.
Cadogan [koda’g9n], George Henry,
earl C., brittisk politiker (1840—1915). Ärvde
1873 sin fars earltitel, var 1875—80
under-statssekreterare i Disraelis ministär, 1886—
92 sigillbevarare i Salisburys andra ministär
och 1895—1902 medlem av dennes tredje
ministär som lordlöjtnant på Irland. På denna
post visade han takt och moderation.
Cadore [kadå’r], hertig av, se Champagny.
Cado’rna, italiensk släkt från Piemonte,
politiskt framträdande med Carlo C. (1809—
61), som urspr. var advokat i Casale, 1849
som sardinsk minister ledde
stilleståndsför-handlingarna med Österrike efter nederlaget
vid Novara och därefter i
deputeradekammaren var en av ledarna för Cavours parti. Han
var 1868—69 italiensk inrikesminister, 1869—
75 sändebud i London och därefter till sin
död statsrådets president. Hans broder Ra
f-faele C. (1815—97) blev vid krigsutbrottet
1848 ingenjörkapten, deltog i Krimkriget och
1859 års krig och blev 1859 general. Stort
rykte vann han som befälhavare över de
trupper, som 20 sept. 1870 inryckte i Rom. Han
upphöjdes därpå till greve. Om hans son
marskalk L u i g i C. se nedan.
CadoTna, Luigi, greve, italiensk härförare
(f. 1850). Inträdde i armén 1866, blev chef
för ett
bersaglierirege-mente 1892 och
generallöjtnant 1905. Han
fick befälet över 4:e
armékåren i Genua
1910 och utsågs 1911
till arméchef i
händelse av krig. Hans
anseende som framstående
militär ökades
alltjämt, och 10 juli 1914
utnämndes han till
chef för generalstaben.
Han fann då ett
vid
sträckt fält för sin verksamhet, i det att armén
led av stora brister i fråga om både personal
och materiel. Då världskriget tre veckor
därefter utbröt, blev behovet av arméreformer
än mera påtagligt, och C. ledde reformarbetet
med kraft och insikt. Härutinnan mötte han
visserligen svårigheter på grund av det
rådande finansiella läget. Men tack vare det
arbete, som under C. utförts under tiden till
Italiens inträde i kriget (maj 1915), gick den
italienska armén väl rustad till sin uppgift
i kampen mot sin motståndare. — Ledningen
av operationerna lades i C:s händer. Hans
upprepade och i stort sett resultatlösa anfall
på Isonzofronten försvagade väl något det
förtroende, som det italienska folket från
början gav C. Men den kritik, som från vissa
håll framställdes mot sättet för hans
krigföring i stort, vann ej allmänt gehör. Själv
hade C. stora svårigheter att kämpa emot,
beroende dels på den inom vissa delar av
armén överhandtagande krigströttheten, dels
på det bristande samarbetet med regeringen.
Då efter 2% års krigföring de italienska
trupperna genom nederlaget vid Caporetto blevo
tvungna att gå tillbaka till Piave,
entledigades C. från sitt befäl men utsågs i stället till
italiensk ledamot av ententens strax förut
skapade högsta krigsråd i Versailles. Han
gjorde sig här genom sin personlighet
gällande men avlägsnades dock i febr. 1918 från
sin post på grund av de framställningar till
hans nackdel, som gjordes av den s. k.
Capo-rettokommissionen. Han avgick ur tjänst aug.
1918. Allmänna meningen bland C:s
landsmän har emellertid ej dömt honom alltför
hårt. Själv har han sökt klarlägga motiven
för sitt handlingsätt i »La guerra alla fronte
italiana» (1921; fr. övers. 1924) och har
sedermera utnämnts till marskalk samt är medlem
av senaten. — Biogr. av Nino Salvaneschi
(1915). M.B-dt.
Cadoudal [kadoda’1], Georges, fransk
upprorsledare (1771—1804). Deltog som ivrig
rojalist i upprorsförsöken i Vendée och
Bretagne men blev 1796 av Hoche tvungen att
nedlägga vapnen. Ett nytt upprorsförsök i
Bretagne 1799 misslyckades även, och C.
flydde 1800 till England, där greven av
Ar-tois gav honom generallöjtnants rang. Han
återvände i aug. 1803 tillsammans med
Piche-gru som chef för en med engelska regeringens
vetskap arrangerad komplott mot Bonapartes
liv men arresterades i Paris (mars 1804) och
halshöggs (26 juni s. å.).
Cadüceus (latinisering av grek. kery’keion),
kaducé, se Merkuriestav.
Caecllia, se Cecilia.
Caecllia MeteTlas grav, se Via A p p i a.
Caeciliänus, biskop, se Donatister.
Caè’cina, etruskisk-romersk släkt, till
vilken bl. a. Ciceros vänner A u 1 u s C. (far och
son) hörde. — F. ö. märkas: Au lus C.
Seve r u s, romersk fältherre, ryktbar genom
sitt farliga återtåg från övre Ems till Rhen
år 15 e. Kr., och Aulus C. Alienus,
romersk fältherre hos Vitellius, när denne
tågade mot kejsar Otho. Jämte Valens vann
C. 69 e. Kr. vid Bedriacum (i n. Italien) en
Ord. som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
