Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caesar, Gaius Iulius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Caesar
468
kratiska tänkesätt, stärkta genom personliga
förbindelser. Hans faster lulia var Marius’
maka; själv äktade ban sannolikt kort före
Cinnas död (84) dennes dotter Cornelia och
undgick med nöd Sullas hämnd, då han
vägrade att på diktatorns bud skilja sig från
henne. Till det av Sulla återupprättade
se-natsherraväldet vart C. sålunda trots sin
utpräglade adelsstolthet i alla skiften en avgjord
motståndare. Driven av stark ärelystnad och
känslan av egna lysande gåvor, strävade han
i en revolutionär upplösningstid efter en
framskjuten ställning i staten utan att från början
kunna hysa någon klar föreställning om vart
denna strävan skulle leda honom; ty
Momm-sens åsikt, att han ända från sin ungdom
målmedvetet syftat till moralisk och politisk
pånyttfödelse av hela den grekisk-romerska
världen, är uppenbarligen orimlig.
Utmär-kande för C. som personlighet äro den snabba
och klara uppfattningen, det säkra omdömet,
en okuvlig viljestyrka, stark självförtröstan
och orädd beslutsamhet i svåra lä^en. I
konsten att vinna och behärska människor
ådagalade han mästerskap (m^ Jjands
visserligen i den politiska maktstriden och i kampen
med sina fiender icke av några moraliska
hänsyn. Fint bildad, var C. en god talare
peh ägde 1 ivliga litterära intressen, som
jämväl togo sig uttryck i eget författarskap; som
historiker har han genom den visserligen
tendentiösa skildringen av sina fälttåg i Gallien
vunnit ett namn för alla tider. Denna
mångsidiga verksamhet hindrade likväl ej, att han
med liv och lust tog del i huvudstadens nöjen,
och man visste att om honom förtälja otaliga
kärleksäventyr; hans förbindelse med
Kleo-patra är det mest kända, men däri låg också
ett politiskt syfte.
Under sina tidigare år gjorde C. krigstjänst
i Asien och sökte som andra rykte genom
att inför rätta uppträda som åklagare mot
framstående aristokrater. Som militärtribun
verkade han år 70 för återställandet av
folk-tribunernas av Sulla kringskurna myndighet;
kvestor i Spanien 68, återupprättade han tre
år senare som kurulisk edil Marius’
seger-stoder på Kapitolium, vann folkets ynnest
genom lysande spel och byggnadsföretag men
lade också därmed grunden till en tryckande
skuldbörda. Under denna tid slöt han sig
till den mera genom rikedom än
statsmanna-gåvor inflytelserike Marcus Crassus och
arbetade till en början som dennes medhjälpare
på att bereda sig och honom en fast ställning
mot Pompeius — efter sitt konsulat år 70
den romerska statens främste man men under
dessa år sysselsatt med sjörövarna i
Medelhavet och med avslutandet av kriget mot
Mithridates och därigenom ur stånd att
omedelbart ingripa i striderna i Rom. Icke dess
mindre misslyckades deras försök; de kunde
varken genomdriva tribunen Rullus’
åkerlags-förslag (64—63) eller det egyptiska rikets
läggande under Roms dom värj o — beslut, som
Ord, som saknas under
skulle givit dem tillfälle att öka sina
maktmedel som ledare av viktiga företag. Det
uppges, att C. själv, tryckt av sina skulder,
funnit sitt läge så allvarsamt, att han vid valet
av pontifex maximus våren 63 sagt sin moder,
att han endast i händelse av lycklig utgång
skulle återvända till sitt hem. Folkets val
föll emellertid på honom, och han
undanträngde därvid Quintus Catulus, bäraren av
senatsnobilitetens förnämsta namn. Detta
sakernas läge är bakgrunden för C:s och
Crassus’ förbindelse med Lucius Catilina, vars
våldsamma omstörtningsplaner de trodde sig
om att utnyttja till egen fördel (åren 66—63).
Deras delaktighet i hans skiftande anslag var
för samtiden känd men icke bevisad; när
Catilina dukade under för ordningspartiets
motstånd under Ciceros ledning, kunde därför C.
i senaten tala mot dödsstraffets tillämpning
på dennes fångna anhängare. Som pretor
(62) gjorde han sedan vad han kunde för
att understödja Pompeius’ förtroendeman
Me-tellus Nepos och därmed vinna insteg hos den
förre.
Senatens okloka hållning mot den segerrike
fältherren, som från jan. 61 i avvaktan på
sin triumf dvaldes utanför Roms portar, gav
C. möjlighet att med honom knyta fastare
band. Samtidigt hade han i väsentlig mån
tryggat sin allt ditintills högeligen osäkra
ställning genom sin förvaltning av bortre
Spanien, där han som propretorisk
ståthållare år 61 vidtog flera nyttiga åtgärder
men desslikes röjde samma skicklighet som
senare i Gallien att utan alltför svåra
utpressningar samla byte och rikta sig själv.
Vid återkomsten till Rom bjöd han Pompeius
sina tjänster och sammanförde honom med
Crassus; på detta sätt tillkom det s. k.
första triumviratet (se d. o.). C.
vart jämte senatskandidaten Marcus Bibulus
konsul för år 59 och genomdrev som sådan
en åkerlag, som gav Pompeius’ veteraner
jordlotter i Italien; därvid ville man nu som på
gracchernas tid tillika bidraga till höjande
av Italiens bondestånd, och kolonisterna togos
jämväl bland huvudstadens proletariat. Då
Bibulus sökte hindra lagens antagande,
avlägsnades han med våld och inneslöt sig under
återstoden av året i sitt hus. C. hade nu fria
händer, och genom honom tillkom bl. a. en
lag om provinsförvaltningen, som på ett
förtjänstfullt sätt ordnade ståthållarnas sysslor
och inskränkte gängse missbruk.
Triumvirer-nas ursprungligen hemliga förbund framträdde
sedermera öppet och befästes genom Pompeius’
giftermål med C:s dotter lulia.
Delvis skilda meningar ha yppats om C:s
avsikter, när han efter sitt konsulat övertog
styrelsen av provinsen Gallia cisalpina; han
fick den genom folkbeslut, och på Pompeius’
förslag lade den numera lydiga senaten
därtill också Gallia Narbonensis v. om Alperna.
Att det fria Galliens kuvande och
härskarmakten i det romerska riket därvid var C:s
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
