- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 4. Bromell - Commodore /
469-470

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caesar, Gaius Iulius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

469

Caesar

470

mål kan ej styrkas, och det senare är
osannolikt; men utan tvivel var det hans tanke att
genom företag i stor stil skapa sig en
självständig maktställning vid Pompeius’ sida.
Orsak till ingripande i det bortre Gallien bjöds
genom helvetiernas infall och Ariovistus’
uppträdande; men det kostade nio års fälttåg,
innan de fria gallerna, sedan den sista stora
resningen nedslagits och hövdingen
Vercinge-torix tillfångatagits i Alesia (52), småningom
bragtes att uppgiva alla tankar på fortsatt
motstånd: under det följande romerska
borgarkriget rörde de sig icke. Två övergångar
av Rhen (55 och 53) och två expeditioner till
Britannien (55 och 54) avsågo att ingiva
grannfolken aktning för de romerska vapnen.

Triumviratet hade under tiden förnyats vid
sammankomsten i Luca (56), då
överenskommelser träffades, som gåvo Pompeius och
Cras-sus efter ett gemensamt konsulat år 55 egna
maktområden i Spanien och Syrien; men
sammanhållningen försvagades genom lulias död
(54) och Crassus’ undergång i kamp med
parterna i Mesopotamien (53), och trots sina
spanska legioner måste Pompeius med
stigande oro se C:s växande styrka vid Italiens
norra gränser. Pompeius’ val till ensam
konsul (52) innebär stadgandet av hans makt i
Rom, som han såsom senatens och
borger-skapets främste man därefter fasthöll vid
sidan av de republikanska ämbetena och som
mer än C:s efterföljande, på vapnen byggda
och i rent monarkisk riktning utvecklade
herravälde är förebilden för Augustus’
kommande principat. En våldsam brytning blev
efter hand oundviklig, huru litet än C. kunde
önska en sammanstötning, vars utgång måste
vara i högsta måtto oviss. När senaten krävde,
att han 1 mars 49 skulle frånträda sina
provinser för att som enskild man i Rom söka
konsulatet för följande år, gick C. så långt
i eftergifter, att han ville nöja sig med det
dittills med Gallia cisalpina förenade
Illy-ricum och en enda legion, men de ledande
männen av senatspartiet med Cato i spetsen
ville ej tillstädja en förlikning, som måste
gå ut över republikens sak, och Pompeius
själv insåg, att han, övergiven av senaten,
skulle nedsjunka till ett redskap i C:s hand.

7 jan. 49 beslöt senaten slutgiltigt att
återkalla C.; den 11 överskred denne med sin
närmaste legion gränsfloden Rubicon (»iacta
alea esto!»; »tärningen vare kastad!»). På
kort tid föll hela halvön i hans våld; Pompeius
med till större delen nyutskrivna soldater
hade ej annat val än att rymma landet och
draga sig undan till Dyrrhachium i Illyrien.
C:s seger s. å. över de pompejanska legionerna
i Spanien var en ny och kännbar motgång
för hans motståndare; men hans angrepp på
Dyrrhachium misslyckades, och hans läge var
brydsamt ej minst på grund av
livsmedelsbrist, då Pompeius vid Pharsalos 6 juni 48
av sin omgivnings otålighet lät locka sig till
ett öppet fältslag, som gav C:s veteraner en

Ord. som saknas under

lätt seger över den mycket överlägsne fienden.
Den slagne hövdingen omkom på flykten i
Egypten, dit C. följde honom och där han
insatte Kleopatra till drottning. I Egypten
dröjde han i nio månader, och först efter ett
härnadståg mot Mithridates’ son Farnaces,
som övervanns vid Zela i Pontus (47),
återkom C. till Rom. Det var om denna seger
han fällde det kända ordet »veni, vidi, vici»
(»jag kom, jag såg, jag segrade»). Emellertid
hade republikanernas huvudstyrka samlat sig
i Afrika under ledning av Metellus Scipio och
Marcus Cato, och sedan C. 6 april 46 krossat
deras härsmakt vid Thapsus, varefter Cato
liksom Scipio själv tog sitt liv, måste segraren
än en gång gå i fält mot en resning i
Spanien under Pompeius’ båda söner (Gnaeus och
Sextus). I slaget vid Munda 17 mars 45 var
utgången länge osäker, då C. till stor del
förde nyuppsatta trupper i striden; själv
svävade han i livsfara, men med denna
hårda kamp var också allt verksamt motstånd
brutet.

Redan 49 på hemväg från Spanien hade C.
i Rom blivit utnämnd till diktator och valdes
efter sin återkomst till konsul för nästa år;
åter diktator 48, fick han efter segern vid
Thapsus diktaturen på tio år och efter Munda
konsulatet på samma tid och slutligen
diktaturen på livstid. Senaten lät ägna honom
gudomlig dyrkan, och titeln Imperator
tillädes honom som namn (praenomen). I
verkligheten var C. vid slutet av sitt liv den
romerska statens oinskränkte herre. Den
verksamhet han i denna ställning utövade är lika
omfattande som storslagen och bär
övertygande vittnesbörd om hans gtatsmannasnille;
hit höra hans kalenderreform, jordutdelningen
till avskedade veteraner, varvid han till
skillnad från Sulla och efter honom Octavianus
och Antonius undvek att bortdriva tidigare
ägare, regleringen av spannmålsunderstödet
till Roms fattiga, stävjandet av anarkien i
huvudstaden och en ny municipallag, som
stadgade om styrelsen i alla städer med full
borgarrätt, även själva Rom; vidare
medborgarrättens utsträckning till transpadanerna och
till många enskilda städer, mest i Spanien,
Gallien och Afrika, genom grundandet av
bor-garkolonier, stora byggnadsföretag och andra
planer, som avbrötos genom hans död.

Denna rika och gagnande regentgärning
kunde likväl ej förlika självständiga
republikaner med C:s välde, då det alltigenom
styrdes av en enda vilja och då härskaren med
öppet åsidosättande av hävdvunna former och
senatens myndighet tydligt eftersträvade en
rent monarkisk makt efter de hellenistiska
konungarnas mönster. Sedan andra försök
misslyckats, förestod hans utropande till
konung i samband med hans snara uppbrott mot
parterna, Crassus’ övervinnare, mot vilka C.
tillämnade ett erövringståg, som skulle med
den grekisk-romerska kulturvärlden ha
återförenat de östliga delarna av Alexanders och
C, torde sökas under K.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 23 10:14:41 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdd/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free