Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caesar, Gaius Iulius - Caesarea - Cæsareopapism - Caesarion - Cæsarism - Caesarius av Arles - Caesarius av Heisterbach
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Caesarea—Caesarius
472
Hamnen vid. Kesarie, det forna Caesarea vid havet,
diadokernas forna riken. Då föll han (15 mars
44) för en sammansvärjning, som under
Bru-tus’ och Cassius’ ledning — Marcus lunius
Brutus var det samlande namnet, Gaius
Cassius Longinus den egentlige organisatorn —
bildat sig bland ett sextiotal av både gamla
vänner och tidigare motståndare. Personliga
missräkningar och kränkningar ha i vissa fall
spelat in, men övervägande drevos säkerligen
de sammansvurna av ideella motiv; som
följden av härskarens fall väntade de det
republikanska statsskickets återupprättande.
C. har som statsman och fältherre gjort en
världshistorisk insats av de största mått och
mäktigt bidragit till den av djupgående inre
förändringar undergrävda republikens
undergång; som kejsardömets grundläggare kan han
däremot icke räknas, då tiden ännu ej var
mogen för den enväldiga styrelseform han
sökte införa och hans arvinge Octavianus
(Au-gustus) därför såg sig nödsakad att bygga sitt
verk på samverkan med senaten. — Av C:s
skrifter äga vi »De bello gallico» (i 7 böcker),
en redogörelse för kriget i Gallien, och »De
bello civili» (i 3 böcker), om inbördeskriget,
skrivna till hans eget förhärligande och
försvar men utmärkta av framställningens
klarhet och stilens renhet och flärdfria skönhet.
— Litt.: Bland vetenskapliga arbeten om C.
märkas Th. Mommsens starkt beundrande
skildring i bd 3 av hans »Römische
Ge-schichte» (1856) och delvis i reaktion mot
dennes uppfattningar nyare verk av G.
Fer-rero (»Grandezza e decadenza di Roma. II.
Giulio Cesare», 1907; sv. övers. 1921) och
av E. Meyer (»Cæsars Monarchie und das
Principal des Pompeius», 1918). G. Brändes’
populära skildring (»Cajus Julius Cæsar», 2
dir, 1918; sv. övers. 1918—19) innebär en
skärpning av Mommsens ståndpunkt. Jfr G.
Wittrock, »Cæsar och Augustus» (i Hist. Tidskr.,
1908). Från antiken finnas biografier över C.
av Plutarchos och Suetonius. G. W-k.
Caesarea, flera forntida städer i Mindre
Asien, såsom C. Mazaka (se Kaisarije)
m. fl. (jfr W. M. Ramsay, »Historical
geo-graphy of Asia Minor», II, 1890), och två i
Palestina:
1. C. »vid h a v e t», en av Herodes den
store vid »Stratonstornet» anlagd, efter kej-
Ord, som saknas under
sar Augustus benämnd stad på Palestinas
kust, omkr. 3 mil s. om Karmel. C. var sedan
år 6 e. Kr. residens för Judéens prokuratorer
och garnisonsort för deras trupper. Staden
omtalas flerstädes i Apg.; här satt Paulus
fången (Apg. 23—26); här var en av den
kristna missionens stödjepunkter. Senare är
C. bekant som plats för Origenes’ verksamhet
och som Eusebios’ biskopsstad. Nu är C. en
torftig by, Késä r i e, med sparsamma rester
från den antika perioden (bl. a. en amfiteater
och en hippodrom).
2. C. P h i 1 i p p i, en antik stad vid en av
Jordans källor. Herodes den store byggde här
ett Augustustempel; tetrarken Filippos
utvidgade staden och gjorde den till sitt
residens. Den kallades även C. Paneas efter en
åt Pan helgad grotta. Namnet fortlever i den
nuv. byn B a n i a s. Till denna ort förlägger
evangeliet berättelsen om huru lärjungarna
genom Petrus bekänna mästaren som Messias
(Mark. 8: 27 ff.). E. A.
Cæsareopapi’sm, se Cesareopapism.
Caesa’rion, son till lulius Caesar och
Kleo-patra, moderns medregent över Egypten,
dödad på Octavianus’ befallning 30 f. Kr.
Cæsari’sm, se C e s a r i s m.
Caesarius av Ar 1 es, metropolit (469 el.
470—542). Född i Chalon-sur-Saöne,
uppsökte C. 20-årig under inflytande av den
religiösa strömning, som hör samman med
Martins av Tours verksamhet, ön Lerinum, dit
munkar och eremiter tagit *sin tillflykt. Efter
en tids strängt asketiskt liv måste han på
läkares föreskrift avbryta detta. Han kom
så till Arles, medelpunkten för den romerska
statsförvaltningen och den kyrkliga
metropolen i denna del av kristenheten. Här
fullföljdes två grundsatser: kyrkan är den naturliga
fortsättningen av imperium romanum, och
kyrkan har att tillvarataga den klassiska
kulturen. Dessa strävanden gjorde C. till sina.
Han bevarade även som metropolit sin kärlek
till munklivet och insåg dess betydelse för
den germanska världens katolisering. För de
av C. grundade klostren i Arles skrev han
sin berömda »regel», i viss mån en
anpassning av munkidealet efter västerländska
förhållanden. Han reformerade ock kvinnornas
klosterliv. Även utanför klostren verkade
han såsom en sedernas reformator, på samma
gång han nitälskade för uppbyggelse, särskilt
bibelläsning, i hemmen. Genom de s. k.
»Statuta ecclesiæ antiqua» blev han den galliska
kyrkans förnämste lagstiftare. Han
återupplivade vidare synodalinstitutionen. Mest
bekant är synoden 529, den semipelagianska
stridens avslutning (se Semipelagianis m).
C. var en utomordentligt flitig predikant och
efterlämnade ett stort antal homilier.
Åtskilliga forskare anse honom ha avfattat
»Sym-bolum athanasianum». A. G-w.
Caesarius av Heisterbach [-häl’-], tysk
cisterciensmunk (1180—1240); till sist
antagligen prior i klostret Heisterbach. Var typen
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
