Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caillaux, Joseph - Caillavet, Gaston Armand - Caillebotte, Gustave - Cailletet, Louis Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
Caillavet—Cailletet
478
(»Panthersprånget» 1 juli) möta en med
världskrig hotande tysk-fransk kris i
Marocko-frågan, »Agadirkrisen» (se Marocko,
historia). C. samverkade intimt med Frankrikes
underhandlare i
Berlin, ambassadören Jules
Cambon, för
konfliktens fredliga lösning
och ingrep vid flera
tillfällen personligen i
förhandlingarna,
medan däremot den av C.
misstrodde
utrikesministern de Selves
spelade en relativt
underordnad roll. Resultatet
blev en fransk-tysk
konvention av 4 nov. s. å.,
som gav Frankrike full politisk handlingsfrihet
i Marocko mot avträdande till Tyskland av
några föga värdefulla landsträckor i Franska
Kongo. I franska parlamentet väckte
fördraget stark kritik, och då inför senatens
granskningskommission C. bestred
förekomsten av hemliga förhandlingar vid sidan av
de diplomatiska, underlät de Selves på
tillfrågan av Clemenceau att bekräfta denna
förklaring och avgick i stället demonstrativt
(9 jan. 1912), vilket ledde till hela ministärens
avgång 11 jan. — C:s fredspolitik under 1911
års kris ådrog honom ett rykte för
tyskvänlighet, som undergrävde hans politiska prestige.
Han framträdde emellertid 1913 som den
radikala oppositionens obestridde ledare och
lyckades i dec. s. å. störta ministären Barthou.
C. inträdde nu i ministären Doumergue som
finansminister och regeringens faktiskt
ledande man. Hans energiska krav på
progressiv inkomstbeskattning hade skaffat honom
många fiender, och de igångsatte våren 1914
en hätsk presskampanj för att politiskt
oskadliggöra honom. Hysteriskt upphetsad av de
äreröriga beskyllningar G. Calmette i Le
Fi-garo dagligen framförde mot C., nedsköt
dennes hustru 16 mars Calmette. C. avgick s. d.
ur ministären; den på sensationer rika
processen mot hustrun slöt med hennes
frikännande 28 juli. När efter världskrigets
utbrott en nationell samlingsministär bildades
(27 aug.), fanns där ej plats för C. Han fick
i stället ett finansiellt uppdrag vid armén
och avlägsnades sedan (nov.) på en finansiell
mission till Sydamerika. Där liksom efter
hemkomsten i Frankrike och särskilt vid ett
besök i Italien dec. 1916 omsvärmades C. av
hemliga tyska agenter (Minotto, Bolo pascha,
Cavallini m. fl.), och misstroendet mot honom
ökades genom tyska pressens lovord över
honom som »den kommande mannen». Faktiskt
arbetade han i det tysta för framtida
sam-förståndsfred men var därvid minst sagt
oförsiktig vid valet av redskap och metoder. När
nov. 1917 uthållighetspolitiken definitivt
segrat genom ministären Clemenceaus tillkomst,
beslöt denne att genom åtal för högförräderi
för all framtid oskadliggöra C. Denne
häktades 14 jan. 1918, insattes i hårt fängelse,
och en vidlyftig undersökning förberedde hans
ställande inför krigsrätt. Av brist på fällande
bevis måste dock denna plan uppges.
Clemenceau lät då, 13 okt. 1918, utfärda ett dekret
om C:s ställande inför senaten som riksrätt.
Förhören inför riksrätten började först i febr.
1920, och domen föll 23 april s. å. C.
frikändes från anklagelsen att ha stått i
samförstånd med fienden och konspirerat mot
statens yttre säkerhet men dömdes däremot för
»korrespondens med fientlig makts
undersåtar», vilken förklarades ha, ehuru utan
lands-förrädiskt syfte, dock »skadat Frankrikes
militära eller politiska läge». Under åberopande
av förmildrande omständigheter bestämdes
straffet till 3 års fängelse, som ansågs
ut-ståndet under rannsakningstiden, varjämte C.
berövades sina politiska rättigheter (främst
valbarhet till parlamentet) för 10 år framåt
och för 5 år förbjöds vistas på de orter
regeringen ägde bestämma. Lagligheten av det
mot C. använda rättegångsförfarandet,
särskilt ett nytt lagrums åberopande i sista
stund, har förnekats, och C:s anhängare sågo
i hela aktionen blott politisk förföljelse. Själv
förberedde han försiktigt i böcker och
tidningsartiklar sitt återinträde i det politiska
livet. Ministären Herriot genomdrev 1924 en
lag om amnesti, som även omfattade C., och
då Frankrikes svåra statsfinansiella läge
våren 1925 krävde utomordentliga åtgärder för
återställande av jämvikt i budgeten,
inkallades C. april s. å. som finansminister i
ministären Painlevé. Hans val till senator för
depart. Sarthe (juli) fulländade
rehabiliteringen. Han vidtog energiska
besparingsåtgärder, motsatte sig socialisternas krav på
införande av en dryg kapitalavgift och fick med
de moderata gruppernas hjälp (juli) rådrum
att utarbeta den större finansplan
allmänheten väntade av den personligen föga
sympatiske mannens rätt allmänt erkända
statsfinansiella begåvning. — Bland C:s skrifter
märkas »L’impöt sur le revenu» (1910),
»Agadir. Ma politique extérieure» (1919), den
tem-peramentsfulla försvarsskriften »Mes prisons»
(1920) och »Oü va la France? Oü va
l’Eu-rope?» (1924). V. S-g.
Caillavet [kajavä’], Gaston Armand
d e, fransk författare (1889—1915). Skrev i
samarbete med de Flers (se d. o.) lustspel och
farser, rika på situations- och dialogkomik.
C. var även uppskattad som tidningsman för
kvickhet och fyndighet.
Caillebotte [kajbå’t], G u s t a v e, fransk
målare (1848—94). Rönte inflytande av É.
Manet och slöt sig till de äldsta
impressio-nisterna. Målade parisgator, landskap och
stilleben. Hans namn är förenat med »Legs
Caillebotte», 38 impressionistmålningar, som
han skänkte till Luxembourgmuseet. G-gN.
Cailletet [kajtä’], Louis Paul, fransk
fysiker och metallurg (1832—1913). Studerade
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
