Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calamiter - Calamites
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
485
Calamiter—Calamites
486
Calamiter, se Calamites.
Calamites, växtsläkte, uppställt för fossila
stammar tillhörande avdelningen Calamarieae
inom klassen Equisetales (se d. o.). Den
försvenskade formen calamiter brukas
oftast i vidsträcktare bemärkelse som
beteckning för hela gruppen Calamarieae, vilken
omfattar nästan alla paleozoiska fräkenväxter.
Calamiterna, som nådde sin största blomstring
under stenkoistiden, markera höjdpunkten av
fräkenväxternas utveckling. Under det att
klassen Equisetales nu blott är representerad
av det enda släktet Equisetum med några få
örtartade och oftast småväxta former, visa
den paleozoiska tidens calamiter en stor
mångfald och voro åtminstone i regel rikt
förgrenade träd, som ibland kunde nå en höjd
av 20—30 m (se bild 1).
Calamiterna förekomma som fossil i
mycket fragmentariskt tillstånd. Växtens olika
delar, såsom stam, bladbärande grenar,
repro-duktionsorgan o. s. v., beskrivas därför under
Bild 7. Genomskärning av en Calamites-stam; endast
vedcylindern bevarad, x vedknippen, mr märgstrålar.
olika provisoriska släktnamn. De flesta
stammar äro av den typ, som benämnes Calamites
i egentlig mening. De äro oftast bevarade i
form av långsträckta, cylindriska eller
platt-tryckta bildningar, som äro ledade och ha
styckena mellan lederna (internodierna)
försedda med längsgående åsar och fåror (se
bild 6). Dessa stamliknande fossil äro
Bild 8. Calamites spec. Tvärsnitt av stam nära en
led. p den ihåliga märgen, x kärlsträng (endast
veddelen bevarad), Ib bladbaser. Förstorad.
Ord, som saknas under
emellertid ej stammarna själva i förstenat
tillstånd utan blott s. k. stenkärnor, d. v. s.
inre utfyllningar av stammens centrala
hålig-het. Stammen hade en tjock märg, som dock
redan hos den levande växten var ihålig (bild
8) och vid omvandlingen till fossil helt
förstördes (bild 7). Omkring märgen låg, som hos
Equisetum, en ring av kärlsträngar (x å bild 7),
skilda av märgstrålar (mr å bild 7).
Stenkärnorna ha uppkommit genom att
vedcylinderns inre utfyllts av sand, lera el. dyl., som
sedan hårdnat; deras fåror äro avtryck av
de inåt framskjutande vedknippena, åsarna
av de mjukare märgstrålarna. Den ihåliga
märgen var vid lederna avbruten av s. k.
diafragmor av motståndskraftigare vävnad,
vilka givit upphov till de insnörda lederna
på stenkärnan.
Man känner emellertid även verkligt
förstenade exemplar, som visa stammens
anatomiska byggnad. Denna
överensstämmer i huvudsak med
Equisetums. Den viktigaste
skillnaden är, att
kärlsträngarna — i motsats till
förhållandet hos alla nutida
kärlkryptogamer — hade ett
kambium, som utbildade
sekundär ved och bast. Tack
vare detta förhållande
kunde stammarna nå en
betydande tjocklek och antaga
trädform. — Rötterna
utmärkas av stora, luftfyllda
intercellulärrum i barken,
vilka man anser bekräfta
den redan tidigare
framställda åsikten, att calamiterna
voro sumpväxter. Innan
rötterna visats tillhöra
Calamites, gingo de under namn av
Astromyelon.
Bladen sutto liksom hos Equisetum i krans
vid lederna men äro ej förkrympta och
sammanväxta till en slida som hos detta släkte
utan fria och väl utbildade fastän smala och
enkelnerviga. En märklig detalj är, att
klyvöppningarnas slutceller visa samma
egendomliga tvärstrimmor som hos nutida
Equi-setum-arter. Bladen äro i allmänhet blott
bevarade på de finare grenarna, som föras
till särskilda släkten, av vilka de viktigaste
äro Annularia, med bladen stjärnformigt
utbredda i grenens plan (se bild 2), och
Astero-phyllites, med uppåtriktade, smala blad (se
bild 3). Hos den äldsta typen,
Archaeocala-mites, äro de än bättre utbildade, större och
dikotomiskt förgrenade (se bild 4—5), varför
det är tydligt, att fräkenväxternas
utveckling med hänsyn till bladen varit regressiv
i stort sett ända sedan förra delen av
stenkolsperioden.
Reproduktionsorganen visa stor
mångfor-mighet. Den största likheten med det nutida
släktet träffas märkvärdigt nog hos de äldsta
C, torde sökas under K.
aa
Bild 9.
Archaeo-calamites spec. Del
av kotte, sp
spo-rangiofor, sm
spo-rangium. Förstorad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
