Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calvin, Johannes (Jean Cauvin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
505
Calvin
506
lanlinje. Efter faderns död, 1531, återvände
han till Paris; där utgav han 1532 en
kommentar till Senecas »De clementia» och
ämnade helt ägna sig åt humanistiska studier.
Sannolikt under påverkan av Roussels
predikningar i Paris 1533 kom det fullständiga
genombrottet till evangelisk tro.
Så överväldigande tvang sig sanningen på
•C., att han bokstavligen kände sig fattad av
Guds hand och nödgad att böja sig under
Guds allsmäktiga vilja; Guds allmakt blev
sedan också mer än Guds barmhärtighet
medelpunkten i hans och calvinismens fromhet.
Men när hans starka vilja måst böja sig för
■en starkare, blev han med psykologisk
konsekvens genomglödgad av hänförelse för sin
herre. Sedan profeternas dagar hade väl ingen
talat med sådan lidelse om Guds majestät och
ära som C. För honom kom nu en sjuårig
flyktingetid, under vilken han mognade för
sin livsuppgift. Han begav sig redan våren
1534 till Noyon för att avsäga sig sina
pre-benden. Där hölls han en tid fängslad;
frigiven begav han sig 1535 till Basel och knöt
där en för framtiden viktig förbindelse med
Bullinger. Där utkom 1536 l:a uppl. av hans
»Institutio religionis christianæ», den skrift,
som, åter och åter omarbetad och fördjupad,
småningom växte ut till den reformerta
kyrkans mest klassiska dogmatiska arbete. Den
åsyftade urspr. närmast att uppvisa
grundlösheten i Frans I:s anklagelser mot de franska
protestanterna; tillika var den redan nu
avsedd att ge en framställning av den
protestantiska åskådningen till vägledning för
de religiöst sökande i samtiden. — S. å.
kom C., efter ett besök i Frankrike, på
genomresa till Genève. Där hade nyss under
inflytande från Bern det kyrkliga
reformationsarbetet påbörjats och leddes av den
stormande predikanten Farel, som dock saknade
organisationsförmåga. I C. anade Farel
genast den man, som behövdes. Hans försök att
förmå C. att stanna avvisades först av denne,
men då Farel nedkallade Guds förbannelse
över honom, om han vägrade, böjde sig C. för
vad han betraktade som Guds härskarvilja,
som kräver lydnad.
Från första stund blev nu C. trots sin i det
yttre ringa ställning (till en början blott
Fa-refc biträde, från 1537 predikant) den ledande
anden i ett arbete, som åsyftade intet mindre
än att uppbygga hela samhällslivet på en
alldeles ny grundval. Redan 1537 genomdrevs,
att ej blott tillträdet till nattvarden utan
ock rätten att vistas och förvärva
borgar-rättigheter i Genève gjordes beroende av
besvärjandet av en av C. författad
trosbekännelse. Han vann ock rådets bifall till en
fullständig kyrkoordning. Vid dennas
genomförande började opposition framträda, krisen
tillspetsades och slutade med C:s och Farels
avsättning och landsförvisning 1538.
C. begav sig nu på Butzers inbjudan till
Strassburg. Här fann han, trots verksamhet
Ord, som saknas under
som predikant och teologisk lärare, ledighet
för litterära arbeten av olika slag. Så utkom
t. ex. den 2:a, till tredubbla omfånget
utvidgade upplagan av »Institutio» (1539) och
strax därpå en kommentar till Romarebrevet
— det första ledet i ett vittomfattande
exe-getiskt författarskap. I Strassburg nådde C:s
religiösa och teologiska åskådning under
Butzers påverkan sin fulla utbildning; där
föddes den specifika calvinismen. C:s
författarskap blev ock i sin franska form en viktig
insats i franskt språk och litteratur,
väg-röjande för Pascal och Bossuet. — I Genève
mognade under tiden förhållandena till en ny
kris, och önskan att få C. äter blev allt
starkare. C. vägrade först men gav slutligen
efter; i sept. 1541 var han åter i Genève.
Rådet var berett att i allt foga sig efter
hans vilja.
Nu började på allvar arbetet på att
genomföra C:s teokratiska ideal. Rådet upphöjde
1541 den av honom författade kyrkoordningen,
»Ordonnances ecclésiastiques», till lag, 1542
följd av ny katekes och gudstjänstordning.
Kyrkan är väl för C. såsom för de övriga
reformatorerna de troendes samfund, men i
förgrunden träder dock i hans kyrkoordning
dess betydelse såsom en de enskilda kristna
uppfostrande, ledande och tuktande
frälsnings-anstalt. Genom gudomlig uppenbarelse är
enligt C. även dess yttre ordning bestämd. Till
kyrkoregementet höra enligt skriften fyra
ämbeten: 1) predikoämbetet; 2) skol- el.
lä-rarämbetet; 3) kyrkotuktämbetet; 4)
diakonämbetet. I deras tillsättande har församlingen
ingen del. Nya präster och lärare tillsättas
av la vénérable compagnie, som bildas av
pastorerna, förstärkta med de teologiska lärarna;
kyrkotukten — det för C. centrala —
hand-haves av le consistoire, som består av de
andlige och 12 av rådet utsedda lekmannaäldste.
Deras uppsikt sträcker sig över alla
förhållanden, andligt och världsligt, stort och smått.
Principerna äro asketiskt stränga, allt friare
väsen, alla slags förlustelser o. s. v.
betraktas med ytterligaste misstänksamhet.
Religiösa avvikelser likställas med
borgerliga förbrytelser och straffas i svårare fall
med döden.
I glädjen över C:s återkomst böjde man sig
till en början villigt under dessa
bestämmelser. Men deras överdrivna stränghet, än mer
det sätt, varpå C. genomförde dem (spioneri,
tortyr o. s. v.), retade till motstånd. Därtill
kom C:s politik att gynna inflyttandet
särskilt av franska emigranter. Från 1543 står
mot C. ett verkligt oppositionsparti. Dess
medlemmar bruka kallas »libertiner». C. mötte
oppositionen med hänsynslös hårdhet och
tillgrep gång på gång landsförvisningens och
dödsstraffets vapen. 1544 utvisades trots sin
oumbärlighet för skolväsendet den högt
’begåvade humanisten Castellio. 1551 sökte C.
få Hieronymus Bolsec dömd till döden för
angrepp mot predestinationsläran; mot C:s
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
