Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calvin, Johannes (Jean Cauvin) - Calvinism (Kalvinism)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
507
Calvinism
508
vilja beslöt rådet blott landsförvisning. Även
politiska motståndare utvisades eller
avrättades. Mest uppseende väckte C:s förfarande
mot den frejdade vetenskapsmannen ocb
bekante antitrinitarien Miguel Servet. På C:s
föranstaltande greps denne vid ett tillfälligt
besök i Genève 1553, dömdes till döden och
brändes. Detta steg väckte avsky och harm
på många håll, men för C. betydde det den
principiella segern över hans inre fiender.
Ett obetydligt upplopp 1555 använde C. för
att fullständigt spränga motpartiet — tre av
dess ledare nödgades fly, två avrättades. I
stort sett var C. från denna tid, trots att
han ännu endast hade en predikants ställning
och först 1559 förvärvade sig borgarrätt i
Genève, dess erkände monark, den ledande ej
blott vid kyrkliga utan ock vid borgerliga,
även rent ekonomiska reformer.
Vid bedömandet av C:s ställning i
reformationens historia måste man ständigt hålla
fast, att han med all sin självständighet dock
tillhör den andra generationens män. Några
nya, skapande religiösa insatser gör han icke.
När han framträdde, funnos redan den stora
religiösa omvälvningens huvudtankar
utformade. Hans originalitet låg i en ovanlig
förmåga att reproducera och behärska invecklade
tankegångar och att med fransk logisk
klarhet dialektiskt samarbeta även sådana, som
innerst voro motsägande, till en ny, självständig
evangelisk åskådning. C., själv en främling i
Schweiz, gav sitt verk internationell
karaktär och omfattning. Det möjliggjordes genom
Genèves läge som en viktig förbindelseled
mellan Europas dåtida stormakter och mellan den
romanska och germanska världen. Från C:s
teologiska skola i Genève, upprättad 1559,
sändes reformationsarbetare ut över hela
Europa; genom en oerhört vidsträckt
korrespondens stod han med dem i ständig förbindelse,
själv på avstånd ledande reformationsverket
i Frankrike, England, Skottland o. s. v. Om
C:s teologiska åskådning se Calvinism.
I sina minnesord över C., strax efter hans
död, betecknade Genèves råd. honom träffande
•åsom »en karaktär av stort majestät».
Sympatisk kan den knappast kallas. Därtill
träder — mellan det skarpa förståndet och den
oböjliga viljan — känslomomentet alltför
mycket tillbaka. Ytterst frånstötande verkar
hans hänsynslösa hårdhet mot motståndare
— än mer än gärningarna kanske hans sätt
att triumferande berömma sig av dem. Dock
trädde efter den fulla segern 1555 C:s bästa
sidor mera fram: den politiska vidsyntheten,
den sedliga energien, den vetenskapliga
kritiska skärpan och en arbetsamhet över
vanliga mått. Personligen ödmjuk, tillät han ej
ens, att en gravsten fick ange var hans lik
jordades.
Den bästa upplagan av C:s skrifter är den
i »Corpus reformatorum» ingående, av Baum,
Cunitz, Reuss o. s. v. besörjda (bd 29—87,
1863—1900). Hans utomordentligt rika
brev
samling i urval, tysk övers., utgavs av
R-Schwarz, »Calvins Lebenswerk in seinen
Briefen» (2 bd, 1909), hans franska brev av
A. L. Hermingard (9 bd, 1866—97).
Litt.: Den äldsta biografien är av Th. Beza.
(1564), den monumentala nya biografien är
E. Doumergue, »Jean C.» (5 bd, 1899—1917
ett bd utgör en sammanfattning av C:s
teologi); Doumergue har även utgivit
»Iconogra-phie calvinienne» (1909). Vidare märkas A.
Bossert, »C.» (1906); W. Walker, »C.
the-organizer» (1906; 2:a uppl. 1910); B. B.
Warfield, »C. and his work» (1909;
metodist); W. Lüttge, »C:s Rechtfertigungslehre»
(1909); en mängd broschyrer till
Calvinjubi-léet 1909 (av H. v. Schubert, K. Holl, Fr.
Sieffert, J. Bohatec m. fl.); E. Knodt,
»Die-Bedeutung C:s» (1910; med översikt över
den nya Calvinforskningen); G. Beyerhaus,
»Staatsanschauung C :s» (1910); Hj. Holmquist,
»Luther, Loyola, Calvin» (1912; 2:a uppl.
1916); H. Reyburn, »J. C.» (1914); P. Wernle,
»C.» (1919); H. Bauke, »Die Probleme der
Theologie C:s» (1922); Brunner, »C:s Glaube»
(1925). E. Bg. (Hj. H-t.)
Calvini’sm (K a 1 v i n i’s m), den
läroåskåd-ning och kyrkliga riktning, som utgår från
Johannes Calvin (se d. o.) och ledes av hans
grundsatser.
C:s teologiska ståndpunkt har ofta oriktigt
fattats såsom blott en modifierad, till
lutherdomen närmad zwinglianism. För Zwinglis
egenart har Calvin alltid stått främmande och
av zwinglianerna länge betraktats och
misstänkts såsom luteran. I verkligheten utgick
också hans åskådning direkt från Luthers
tankar och mognade under inflytande av
Butzer. Någon central punkt, från vilken
hela den religiösa åskådningen utbygges,
såsom hos Luther rättfärdiggörelsen genom
tro, kan knappast påvisas hos Calvin, även
om grundvalen förblir denna
rättfärdiggörel-selära med därur framspringande
frälsnings-visshet och frimodighet. Särskilt i tre
punkter framträder härvid Calvins egenart. 1.
Läran om skriften. Calvin är den förste,
som — visserligen i anslutning till Butzer —
utbildat en verklig inspirationslära och på
denna grundat skriftens auktoritet. För
juristen Calvin var bibeln så klar som
paragraferna i en fransk coutume; man måste lyda den.
Denna verbalinspiration sammanhängde med
hans arv från medeltiden; han behöll vida mer
av skolastiken än Luther. Hans uppfattning
av bibeln gav åt alla dess delar principiellt
samma giltighet. Härigenom strömmade
gammaltestamentligt stoff in i läran; en
gammaltestamentlig krigsanda och
straffrättfärdighet inkom i calvinismen. — 2. Läran om
nattvarden. Även här fullföljer Calvin
Butzers arbete. Med Luther fasthåller han,
att vi i nattvarden träda i fullt real
gemenskap med den gudamänsklige Kristus och
vinna delaktighet även i hans förklarade
lekamen. Men denna, såsom bunden vid en viss
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
