Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Canova, Antonio - Cánovas del Castillo, don Antonio - Canrobert, François Certain - Canstein, Karl Hildebrand - Cant - Cantabile el. Cantando - Cantal - Cantalbergen, Montagne de Cantal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Cånovas del Castillo—Cantalbergen
560
(Alfieris osökt nobla och sköna
gravmonument i Santa Croce), i Wien (Maria Kristinas
monument), i Louvre i Paris (»Amor och
Psyke» m. fl.) och i England. Glyptoteket i
Köpenhamn äger »Paris» (byst) och »De tre
gracerna» (båda i marmor) samt »Två brottare».
— C. var även målare och uppskattad också
som sådan. Hans memoarer utkommo 1864.
Monogr. av Albrizzi (5 dir, 1821—25),
Quatre-mère de Quincy (1834), A. G. Meyer (1898; i
Knackfuss’ »Künstlermonographien»). G-g N.
Cånovas del Castillo [öä kastiTjå], don
Antonio, spansk statsman (1828—97). Född
i Mälaga, började C. sin bana som diktare och
tidningsman, invaldes 1854 i cortes, blev s. å.
ämbetsman (var bl. a.
sändebud i Rom 1855—
57, sedan ståthållare i
Cådiz) och 1864
minister, landsförvisades
1868 och blev
sedermera själen i det
parti, som sökte uppsätta
Alfonso av Bourbon på
Spaniens tron. Då
detta dec. 1874 lyckats,
övertog C. först
presidiet i regentskapet för
Alfonso XII och sedan
posten som kabinettets chef, avgick i sept. 1875,
återkom i dec. s. å. och lyckades 1876 göra slut
på karlistupproret och 1878 på resningen på
Kuba. C. nedlade i mars 1879 sitt ämbete,
återtog det i dec. s. å. men gav i febr. 1881 rum för
en liberal ministär under Sagasta. Efter att
ha varit konseljpresident 1884—85 och sedan
president i deputeradekammaren blev C. 1890
åter premiärminister och genomförde därvid
den allmänna rösträtten, vilken han förut med
sin konservativa åskådning bekämpat, samt
Spaniens övergång till skyddstullar. 1892
måste C. vika för Sagasta, kom 1895 ånyo till
makten men kunde då varken bemästra
upproren på Kuba och Filippinerna eller den
allmänna oron i landet. Han mördades av en
italiensk anarkist 8 aug. 1897. — C. åtnjöt
stort anseende som vältalare och skrev flera
betydande historiska arbeten, bl. a. »Historia
del dominio austrfaco en Espana» (1869) och
»Estudios del reinado de Felipe IV» (3 bd,
1888—90). J. F. N.*
Canrobert [käråbä’r], Frangois
Cer-t a i n, fransk marskalk (1809—95). Blev 1828
underlöjtnant, deltog som kapten i
stormningen av Constantine (1837), tjänstgjorde
sedan i Frankrike och kommenderades 1841
åter till Algeriet. 1847 blev han överste för
ett zuavregemente, 1850 brigadgeneral och
adjutant åt presidenten Louis Napoléon. Vid
statskuppen 1851 deltog C. i resningens
nedslående och blev 1853 divisionsgeneral. Som
sådan gick han vid Krimkrigets utbrott
1854 i fält. Då S:t Arnaud på grund av
sjukdom måste avgå från befälet (sept. s. å.), blev
C. överbefälhavare över franska armén på
Krim och sörjde under den svåra vintern 1854
—55 väl för armén. I maj 1855 nedlade han
överbefälet, emedan han, ställd mellan
anvisningar från Paris och motstånd mot dessa från
engelske befälhavaren, lord Raglan, ej ansåg
sig situationen vuxen;
han återtog nu sitt
divisionsbefäl. På
hösten s. å. sändes C.
som utomordentlig
ambassadör till
Stockholm i samband med
den s. k.
novembertraktatens avslutande
och mottogs på ett
lysande sätt. 1856
utnämndes C. till
marskalk av Frankrike.
Under kriget i Italien
1859 förde han 3:e armékåren, 1870 blev han
chef för 6:e armékåren och deltog i slagen
vid Metz 16 och 18 aug. Innesluten i Metz,
blev han tillfångatagen vid kapitulationen
och sänd till Tyskland. Först efter fredsslutet
(1871) återvände han till Frankrike. C. var
senator 1879—91 Han hade ej någon större
fältherrebegåvning men var en utmärkt och
uppburen truppförare. — Litt.: G. Bapst, »Le
maréchal C.» (6 dir, 1899—1913). C. O. N.*
Canstein [-jtäi’n], Karl Hildebrand,
friherre von, grundare av Cansteinska
bibelanstalten i Halle (1667—1719). Var först
militär, tog av hälsoskäl avsked 1694, stod i
nära förbindelse med Spener och Francke och
upprättade 1710 sin stiftelse med uppgift att
till lägsta möjliga pris sprida biblar. Jfr
Bibelsällskap.
Cant [känt], eng., skrymtaktigt och
salvelsefullt tal; kotteri- el. yrkesslang.
Canta’bile el. Canta’ndo, it., »sångbart»,
»sjungande», uttrycksfullt, med framhållande
av melodien. Förkortning: cant.
Cantal [käta’1], departement i s. delen av
mellersta Frankrike, en del av forna
provinsen Auvergne; 5,779 kvkm, 199,402 inv. (1921).
Huvudstad Aurillac. Fylles i sin mitt av
Cantalbergen (se d. o.). Härifrån åt olika
håll talrika småfloder, till största delen
uppsamlade genom Dordogne och Lot åt s. v. C.
har betydande boskapsskötsel (berömd
boskaps-ras, salers; dessutom fåravel). På de höga
platåerna i ö. (900—1,100 m ö. h.) rågodling.
Cantalbergen, Montagne de Cantal
[månta’nj da käta’1], det sydligaste av de
fornvulkaniska bergmassiven i Auvergne i
mellersta Frankrike. De upptaga mitten av
depart. Cantal och stiga från en omkrets av
150 km konformigt i ett flertal ryggar, skilda
genom djupa dalfåror, upp till en övre
vidsträckt platå, som bär talrika toppar (Puy
Griou i mitten över den forna kratern, 1,694
m) och genom en sänka, Col du Lioran (1,159
m), är delad i en nordlig och sydlig del; inom
den senare bergets högsta topp, Plomb du
Cantal (1,858 m). Bergets kärna är trakyt,
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
