Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carolina (koloni) - Carolini libri - Carolus - Carolus Duran - Caroni, Rio - Caros syra - Carotin - Carotis - Carove, Giovanni och Carlo - Carp, Petru - Carpaccio, Vittore - Carpeaux, Jean Baptiste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
637
Carolini libri—Carpeaux
638
lades nu efter Karl II. Engelska regeringen
inköpte 1729 deras rättigheter och delade
landet i två kolonier, North C. och South C. Om
dem och deras utveckling till stater i U. S. A.
se art. Nord-Carolina och Syd-Carolina.
Carolini li’bri, lat., »De karolinska
böckerna», en i Karl den stores namn 790 el. 791
utgiven skrift i fyra böcker, vilken
huvudsakligen avsåg att vederlägga besluten på
kyrkomötet i Nicaea 787 om bilddyrkan. Karls
ståndpunkt, sådan den i skriften framlägges,
kan sammanfattas så: att äga bilder är en
likgiltig sak, att tillbedja bilder är
okristligt. Att döma av den ungdomligt lidelsefulla
tonen torde skriften vara författad av Karls
yngre hovteologer. Bästa uppl. är av
Heu-mann (1731).
Cärolus, latinsk form för namnet Karl.
Carolus Duran [karåly’s dyrä’], se Duran.
Caro’nl, Rio, biflod fr. h. till Orinoco, i
Venezuela, upprinner på brasilianska gränsen
å Sierra Pacaraima. Omkr. 800 km lång, rik
på vattenfall.
Caros syra, se Monosulfopersyra.
Carotln, se K a r o t i n.
Carötis, lat., se Stora halspulsådern.
Carove [karå’ve], Giovanni och Carlo,
italienska stuckatörer, verksamma i Sverige,
den förre 1664—74, den senare från 1667 till
sin död 1697. De utförde viktiga
dekorations-arbeten på Drottningholm; Carlo C. arbetade
även vid utsmyckningen av slottskyrkan i
Stockholm (se Stockholms slott) och på
enskilda slott i mälarprovinserna; han var
också hovbildhuggare hos M. G. de la Gardie.
— Se J. Bottiger, »Hedvig Eleonoras
Drottningholm» (1889); G. Upmark, »Svensk
byggnadskonst» (1904). H. W-n.
Carp, P e t r u, rumänsk statsman (1837—
1919). Tillhörde 1870 som utrikesminister en
konservativ ministär, var sedan sändebud i
Wien och 1876 undervisningsminister. C.
grundade ett nytt ungkonservativt parti, som
kallade sig junimister (se d. o.). 1883—
85 var han åter sändebud i Wien
och arbetade då för Rumäniens
anslutning till trippelalliansen.
Efter att 1888—89 och 1891—95
ha varit medlem av regeringen,
varvid han särskilt intresserat sig
för bondefrågan, var C. 1900—01
och 1911—12 konseljpresident. Vid
världskrigets utbrott 1914 yrkade
C. på Rumäniens fördragsenliga
deltagande i kriget på
centralmakternas sida, och han var 1916
i kronrådet den ende, som
motsatte sig krigsförklaringen mot
dessa.
Carpaccio [karpa’tfå], V i
t-t o r e, veneziansk målare (död
tidigast 1523, före 1527). Omtalas
första gången 1472; ovisst är om
han då ännu var vuxen. Arbetade
under påverkan av Gentile Bel-
lini, vars kompösitionssätt och kolorit han
upptog och utbildade. C:s första daterade
arbete (1490—95, troligen avslutat först
senare) är en följd av målningar till den heliga
Ursulas historia (jfr bild 52 vid art. Bostad)
för Scuola di Santa Orsola i Venezia (nu i
akademien där), som anses beteckna
höjdpunkten av det venezianska historiemåleriet
från 1400-talet. Han målade flera liknande
cykler (i San Giorgio dei Schiavoni, 1502—07;
Marias liv, i Scuola dei Albanesi, omkr. 1504;
Stefanuslegenden, i Scuola di San Stefano,
1511—20) med bred, berättande skildring och
detaljrik framställning av dräkter, interiörer,
stadsbilder och landskap; utförde också
an-daktsbilder och enstaka genremålningar. Till
Gentile Bellinis serie av målningar med motiv
ur det heliga korsets legend bidrog C. med
en målning. H. W-n.
Carpeaux [karpå’], Jean Baptist e,
fransk skulptör (1827 14/s—75 12/io). Var en
av märkesmännen inom sin konstart vid
1800-talets mitt. Han var elev av Rude och Duret,
studerade som stipendiat i Rom 1854—58, var
därefter verksam i Paris. Hans mest
uppseendeväckande verk voro gruppen »Ugolini
och hans söner» (1862, starkt påverkad av
Michelangelo, i Louvre), »Flora jämte lekande
barn» (på Pavillon de Flore vid Tuilerierna),
»Dansen» (grupp för Stora operans fasad,
1869), »Världsdelarna, uppbärande jordklotet»
(fontängrupp på Avenue de 1’observatoire,
1872; hästarna nedanför äro modellerade av
Frémiet) — konstverk, som uppbäras av ett
starkt, eldigt, personligt temperament,
lidelsefull intensitet och sjudande skaparlust. De
äro fyndiga i karakteristiken, på en gång
monumentala och moderna i form, karaktär
och rörelse. C. är en av den moderna
skulpturens banbrytande mästare, på samma
gång som han är en fullgod representant för
franskt lynne. Även som porträttskulptör har
han uppskattats som vägbrytare. Karaktär,
liv, behag, elegans utstråla ur hans porträtt-
Den helige Hieronymus. Målning av Vittore Carpaccio.
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
