Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cell, 1. växter och djur - Protoplasmans allmänna egenskaper - Cellplasman - Centralkropp, plastider, kondriosomer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
763
Cell
764
Kolhydrat ingå som beståndsdel i
nuklein-syror. Kolhydrat och fett kunna avlagras i
form av reservnäring. Jämte dessa organiska
beståndsdelar finnas i cellerna vatten samt
vissa oorganiska salter. Protoplasman består
till en betydande procent av vatten. De
organiska beståndsdelarna i c. utgöra till
största delen s. k. kolloidala lösningar (se
Kollo i d k e m i). Vissa av dessa, de s. k. solerna,
äro mera lättflytande; andra, gelerna, ha
halv-fast, geléartad karaktär. Geler kunna under
livsprocesserna ombildas till soler och vice
versa. Fördelningen mellan de båda nämnda
arterna av kolloider spelar en betydande roll
för c:s struktur. C:s yta är av geléartad
beskaffenhet. Den torde alltid eller ofta vara
starkt impregnerad med lipoider. Cellytans
beskaffenhet är naturligtvis av
utomordentligt stor betydelse för substansutbytet med
omgivningen. Genom c:s ytskikt upptagas de
för c:s liv nödvändiga ämnena, ävenså avges
genom detta avsöndringsprodukter. Vid
därpå riktade försök befinnes c:s ytskikt vara
ogenomträngligt för de flesta av de för c.
nödvändiga ämnena. Detta till synes
paradoxala förhållande förklaras därigenom, att
c:s ytskikt under tillstånd av höjd funktion
blir genomträngligt för de nämnda ämnena,
såsom exempelvis vid c:s delning, vid
musklers kontraktion o. s. v. Vissa ämnen, t. ex.
alla s. k. narkotiska ämnen, tränga alltid
med lätthet in i c. Då sådana ämnen äro
lösliga i lipoider, har man betraktat detta
förhållande såsom ett bevis för att ytskiktet
helt eller delvis består av lipoider (jfr ovan).
I protoplasman försiggå komplicerade
kemiska reaktioner, vilka tillsammans utgöra
vad man kallar ämnesomsättningen i c.
Särskilt anmärkningsvärt är, att ett flertal
kemiska reaktioner kan äga rum samtidigt
och till synes oberoende av varandra i en och
samma c. För ledandet av de kemiska
reaktionerna i vissa riktningar spela framför allt
de i c. förekommande enzymen en roll.
Förhållandena i c. avvika också högst betydligt
från dem i en homogen lösning genom de
talrika gränsytor, som man finner inom c. (jfr
bild 1). Invid sådana gränsytor kunna annars
långsamt förlöpande reaktioner högst
betydligt påskyndas.
Man har hållit före, att äggviteämnena i
protoplasman befinna sig förenade till
betydligt större molekylkomplex, än dem man kan
påvisa genom våra kemiska metoder, som
medföra en förstöring av c. Somliga
forskare ha antagit, att stora molekylkomplex,
bioforer, biogener, skulle vara cellernas
elementära beståndsdelar. Detta antagande är
obevisat och har ringa förklaringsvärde.
Livsprocesserna uppkomma sannolikt genom en
komplicerad växelverkan mellan
protoplas-mans olika beståndsdelar.
Cellplasman kan förete en rätt olikartad
mikroskopisk struktur. Stundom finner man
en homogen grundsubstans, i vilken små
korn äro inbäddade. I andra fall visar
cellplasman skumstruktur. Denna uppkommer
genom inlagring av talrika små vakuoler i
grundsubstansen. Stundom finner man större
vakuoler i cellplasman (bild 1 I). Detta är
särskilt fallet med växtceller, som under sin
utveckling starkt vakuoliseras. På detta sätt
kan cellplasman hos växtceller undanträngas
till ett relativt tunt skikt närmast intill
cellväggen. C:s centrum intages av vakuolen,
vars innehåll benämnes cellsaft. Stundom
genomsättes dock vakuolen av talrika fina
stråk av cellplasma, vilka ofta uppvisa
kraftiga strömningar. Den pulserande vakuolen
hos vissa encelliga djur är ett
exkretions-organ (se Protozoer). Ofta äro
vävnads-cellerna förbundna med varandra genom fina
bryggor av cellplasma. Sådana bildningar,
»plasmodesmer», genomsätta hos växtceller
fina porer i cellväggen.
Centralkropp, plastider, kondriosomer. Dessa
bildningar behandlas bäst i anslutning till
cellplasman, då de äro att betrakta som
differentieringar av denna. Centralkroppen är
dock måhända att uppfatta som en bildning,
vilken urspr. uppstått ur kärnan. Hos vissa
encelliga djur synes den alltjämt utträda ur
kärnan vid c:s delning. Centralkroppen
ut-göres av ett litet, starkt ljusbrytande korn,
vars kemiska natur är okänd. Den omslutes
av ett protoplasmatiskt hölje (centrosom).
Från centralkroppen utgå strålformigt talrika
förtätade stråk av cellplasma (se bild 1 A).
Det är endast hos vissa gynnsamma objekt,
som man i den »vilande» c. kan urskilja
centralkroppen och den nämnda strålformiga
anordningen. Först vid c:s delning framträda
de tydligt (jfr nedan).
Plastiderna i växtceller kunna lämpligast
indelas efter sin färg, vilken här står i nära
samband med deras fysiologiska uppgift.
Leu-koplasterna äro små färglösa bildningar, som
kunna ombildas till färgade plastider eller
kromatoforer. Viktigast bland dessa äro de
gröna kloroplasterna, bärarna av klorofyllet
(se d. o.), genom vars förmedling ljusenergien
omvandlas till kemisk energi (se
Assimilation). Hos brun- och rödalger äro
kro-matoforerna bruna, resp. röda. Kloroplasterna
äro vanligtvis små ellipsoidiska eller
skivfor-miga bildningar (se bild 2). De kunna
emellertid även ha andra former: hos grönalger
finner man t. ex. cylinderformiga,
bandfor-miga eller spolformiga kloroplaster.
Kromo-plaster, som uppstå ur leuko- el. kloroplaster,
äro hos vissa växter bärare av färgämnet i
kronblad, fruktväggar o. s. v.
Det har antagits, att plastiderna föröka sig
genom delning. Varje plastid skulle alltså
härstamma ur en annan plastid. Man kan
dock ej helt utesluta möjligheten, att en
nybildning av plastider äger rum. Om de hos
vissa lägre växter förekommande
blefaroblas-terna se C i 1 i e r.
Kondriosomerna utgöras sannolikt av li-
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
