Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Celibat - Celje - Cell - Cell, 1. växter och djur - Cellens huvudbeståndsdelar - Protoplasmans allmänna egenskaper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Celje—Cell
kyrkan gällande lag misslyckades dock, och
den mildare praxis, som utvecklat sig, fortfor
att gälla, i det man tillät prästerna att
fortsätta ett före ordinationen ingånget
äktenskap men plägade förbjuda dem att gifta sig
efter ordinationen. Det uppblomstrande
munkväsendet gynnade emellertid det
ovillkorliga c. Även intogo de romerska biskoparna
konsekvent den strängare ståndpunkten, i
synnerhet beträffande det högre prästerskapet.
Denna äldre kyrkliga lagstiftning har
bibehållits i orientens kyrkor och av
romerska kyrkan medgivits som rätt för de unerade
grekerna. Inom grekisk-katolska kyrkan äro
endast klosterandliga samt biskopar,
ärkebiskopar och patriarker förbundna till c. Det
lägre kleresiet äger ej endast rättighet utan
är förpliktat att gifta sig. Ingen får dock
taga en änka till hustru, lika litet som någon
får gifta sig för andra gången.
I västerlandet tenderade utvecklingen
till allt större stränghet. Med slagordet
»ni-kolaitism» drog Clunyreformen i härnad mot
alla prästäktenskap. Det var dock först påven
Gregorius VII, som lyckades införa c. såsom
en för hela den romerska kyrkans klerus
gällande lagstadga. Detta skedde genom hans
högtidliga förklaring (på synoden i Rom
1074), att envar, som ville erhålla ett
andligt ämbete, skulle vara förpliktad till e.
och att de präster, som redan voro gifta,
antingen genast skulle skilja sig från sina
hustrur eller ock avgå från sina ämbeten. En
lekman, som mottog sakramentet ur en gift
prästs hand, hemföll enligt Gregorius’
förordning under kyrkans bann. Denna celibatlag
inskärptes ytterligare genom de på mötena i
Reims 1119 samt i Rom 1123 och 1139
fastställda förordningarna. För det lägre
kleresiet gjordes dock efter hand åtskilliga
eftergifter av påvarna Bonifatius VIII och
Cle-mens V. Ej ens under medeltiden
genomfördes c. likformigt över hela den katolska
kyrkan. I England var det ej ovanligt, att
prästerna i trots av den kanoniska lagen voro
gifta. I Sverige inarbetades c. småningom
under åtskilligt motstånd efter beslutet på
Skänninge möte 1248. I Danmark infördes c.
genom ett konsilium i Slesvig 1222.
Reformationen bröt helt och hållet med det romerska
systemet (Confessio augustana, art. XXIII).
På grund av Tridentinska mötets beslut äro
följande celibatsbestämmelser nu gällande
inom den romersk-katolska kyrkan:
1. Enär äktenskapet till sin idé är
oupplösligt men på samma gång oförenligt med
inne-havandet av en högre andlig värdighet, kan
en redan gift man aldrig ordineras till präst
av högre grad, såvida icke hustrun går i
kloster. 2. Gifter sig en präst av högre grad,
är hans äktenskap ogiltigt, och han själv
straffas med exkommunikation och
suspension. 3. Ett äktenskap, ingånget av en präst
av lägre grad, må väl anses giltigt, men
prästen förlorar därigenom sin plats och kan
Ord, som saknas under
ej stiga till högre grad. — Den
gammalkatolska rörelsen under 1800-talets senare hälft
sökte avkasta celibatsoket och vann häri
understöd genom statslagar i en del katolska
länder. Starka röster ha även inom romerska
kyrkan av etiska skäl höjt sig mot c., dock
hittills utan framgång. Hj.H-t.*
Celje [tseTje], ty. Cilli, stad i n. v.
Jugoslavien, i Slovenien, vid Savas biflod Savina;
7,754 inv. (1921). Zinkgruvor och zinkverk,
tillverkning av emaljerade kärl. Grundlädes
som romersk militärstad, Claudia Celeia, var
under tidigare medeltiden huvudort i
grevskapet Cilli och kom med Steiermark till
Österrike.
Cell (lat. ce’lla, ce’llula), litet, avskilt rum,
vanl. avsett för en enda person, t. ex. i
kloster, i fängelser, i konklaven vid påveval.
— Om celler i vaxkakor se art. Bin.
1. Cell är den elementära beståndsdel, av
vilken såväl växter som djur äro uppbyggda.
C. bar en synnerligen komplicerad
fysikalisk-kemisk organisation, som utgör underlaget för
livsprocesserna. Cellerna äro karakteriserade
av vissa gemensamma grunddrag i sin
byggnad men kunna icke desto mindre uppvisa en
mångfald av differentieringar i olika
riktningar. Vissa organismer bestå av en enda c.,
s. k. encelliga växter och djur. C:s storlek
växlar rätt betydligt men är vanl. O,oi—0,07
mm. För särskilda funktioner anpassade,
trådlika c. kunna nå en längd av 20 cm; den
största c. man känner är strutsäggets gula.
Cellens huvudbeståndsdelar. Som konstanta
element i c. finner man cellplasman
(cytoplasman; bild 1 K), som omsluter övriga
beståndsdelar, samt kärnan (D). En
centralkropp el. centriol finnes i c. av djur
och vissa lägre växter. Hos växtceller finner
man s. k. plastider (F), som spela en
viktig roll i ämnesomsättningen. Hos såväl
växter som djur finner man s. k.
kondrio-s o m e r, korn-, stav- el. trådformiga
bildningar av växlande natur. C:s levande
beståndsdelar sammanfattas under benämningen
protoplasma. Som
metaplasmatis-k a bildningar (G) betecknas mera passiva
beståndsdelar, såsom korn av reservnäring,
kristaller o. s. v. Hos växterna äro c. i
allmänhet omgivna av en fast cellvägg el.
-membran (jfr nedan sp. 765).
Protoplasmans allmänna egenskaper.
Pro-toplasman är en synnerligen komplicerad
blandning av olika organiska och oorganiska
ämnen. Av de förra urskilja vi tre
huvudgrupper: äggviteämnen, lipoider och
kolhydrat. De förstnämnda äro av åtskilliga slag.
Här må endast nämnas nukleoproteiderna,
som äro föreningar mellan äggvita och
nu-kleinsyra och som spela en viktig roll för
uppbyggandet av kärnan. Lipoiderna äro
fett-artade ämnen, som jämte äggviteämnena äro
protoplasmans viktigaste beståndsdelar. De
vanliga fetterna jämte kolhydrat spela
framför allt rollen av energikällor i protoplasman.
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
