Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cell, 1. växter och djur - Centralkropp, plastider, kondriosomer - Cellväggen - Kärnan (nucleus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
765
Cell
766
poida kroppar eller av lipoider i förening med
äggviteämnen. Även dessa har man
tillskrivit förmåga av självständig delning.
Sannolikare torde det vara, att de uppstå som
differentieringar i cellplasman. Det kan ej ens
uteslutas, att de stundom äro vid
preparatio-nen uppkomna konstprodukter.
Kondrioso-merna antas spela en roll vid uppkomsten av
differentieringar i cellplasman. Så lära t. ex.
fibrillerna i muskelcellerna uppstå genom
direkt omvandling av kondriosomer. Hos
växt-celler anses dylika även kunna ge upphov
till plastider.
Bland metaplasmatiska bildningar (se ovan
sp. 762) må nämnas gulekornen, som i större
eller mindre mängd förekomma i äggceller.
Hos växter äro stärkelsekornen de allmännast
förekommande metaplasmatiska bildningarna.
Dessa bildas inom plastider (se bild 2).
Stärkelsekornen visa i allmänhet en koncentrisk
skiktning. De ha kristallinisk struktur. Ett
annat slag av hithörande bildningar äro
aleu-ronkornen (se d. o.).
Cellväggen. Djurcellen begränsas i regel
endast av ett något fastare lager av
cellplasma. Från cellplasmans yta kunna
emellertid särskilda substanser avsöndras, som
bilda en s. k. kutikula. Denna omger dock
i allmänhet ej c. allsidigt. Som en
omvandlingsprodukt av c:s ytskikt anses även av
vissa forskare grundsubstansen i
bindesubstansvävnader. För växterna är det
karakteristiskt, att cellerna skyddas av en fast
vägg, som särskilt hos vedväxter kan nå en
betydande tjocklek. De viktigaste
beståndsdelarna i cellväggen äro pektinämnen, som
utmärkas genom sin lättlöslighet i alkali
efter föregående behandling med utspädda
syror, samt cellulosa. Hos svampar finnes
dessutom ett kitinartat ämne. Cellväggens
tillväxt försiggår antingen så, att mellan
cellväggens finaste delar inlagras nya partiklar
(intussusception), eller också så, att nya lager
bildas från cellplasmans yta (apposition).
För-vedning och förkorkning uppstå genom
inlagring av vissa olika ämnen i cellväggen. Hos
åtskilliga växter inlagras i cellväggen kisel
eller kalk. J. R-m.
Cellväggen hos växterna utbildas av
proto-plasman och kan betraktas som en
utsönd-ringsprodukt från denna. Den är en icke
levande beståndsdel av c. och kan endast genom
den levande protoplasmans verksamhet
tillväxa eller förändras till sin byggnad eller
kemiska sammansättning. Även efter
cellinnehållets död spela cellväggarna ofta en
viktig roll i växtkroppen, bl. a. därigenom, att
de utgöra en fast stomme och bilda
lednings-banor för vatten m. m. Åt den enskilda c. ger
väggen skydd och fasthet. Vidare betingar
väggen c:s form. — Cellväggarna anläggas
som tunna, strukturlösa hinnor men tilltaga
sedan vanligen i tjocklek. Denna
tjockleks-tillväxt sker i regel icke likformigt över hela
ytan, utan det finns större eller mindre oför-
Ord, som saknas under
tjockade partier mellan de förtjockade,
varigenom väggen erhåller en tydlig skulptur.
Hos många c. är väggen förtjockad så när
som på små runda eller elliptiska partier,
som bilda enkla eller förgrenade porer eller
porkanaler i väggen. Hos andra c. är större
delen av väggen oförtjockad, och
förtjock-ningarna äro inskränkta till begränsade
ställen samt uppträda i form av knölar, ringar,
spiralband, nätverk o. s. v. — Se vidare under
Växtanatomi. K. A.
Kärnan (nucleus) gäller som c:s viktigaste
beståndsdel. Den har i allm. formen av en
blåsa, som är avgränsad mot cellplasman
genom en mer eller mindre tydlig kärnmembran.
Efter lämplig fixering (se d. o.) finner man
i kärnan ett antal med basiska färgämnen
starkt färgbara korn (bild 1 E), kromatinet,
som vilar på ett ej eller svagt färgbart
nätverk, akromatinet el. lininet. Kromatin och
linin sammanfattas stundom under
benämningen karyotin. Dessutom finner man i
kärnan kärnkroppen el. nukleolen (bild 1 B), som
vanl. färgas på annat sätt än kromatinet.
Även vid andra ingrepp förhåller sig
kärnkroppen annorlunda än detta. Grundmassan i
kärnan utgöres av kärnsaft. Vid granskning av
den levande kärnan kan man i allmänhet blott
urskilja kärnkroppen, stundom dessutom
enstaka kromatinkorn. Möjligen uppstår
nätverket först vid c:s fixering. Kärninnehållet
är vanligen mycket segflytande, vilket man
funnit genom mikrodissektion.
Kromatinet anses bestå av nukleoproteider.
Man har lyckats att i stora mängder isolera
huvudena av sädesceller (jfr Könsceller).
Dessa, som utgöras så gott som uteslutande
av kärnsubstans, ha visat sig till största delen
bestå av en förening mellan basiska
äggviteämnen och nukleinsyra. Även mikrokemiska
metoder ha gjort det sannolikt, att
kromatinet innehåller nukleinsyra. Det är däremot
ej nödvändigt att föreställa sig, att denna
syra alltid är bunden vid äggvita i kärnan.
Den kan sannolikt även förekomma som
al-kalisalt eller som dubbelsalt med äggvita och
alkali.
Kärnan har en fundamental betydelse för
ämnesomsättningen i c. Det direktaste beviset
härför har erhållits genom försök, som man
anställt på encelliga djur. Man har skurit
olika sådana organismer i två stycken, det
ena innehållande kärnan. Stycket med kärna
har assimilerat upptagen näring, tillvuxit och
regenererat förlorade delar. Stycket utan
kärna kan utföra rörelser och upptaga
näring, men någon assimilation av denna äger
ej rum, och till följd härav inträder ej heller
någon tillväxt. Kärnan är tydligen
nödvändig för assimilation och tillväxt. Sannolikt
avgivas från kärnan ämnen, som ingripa i
ämnesomsättningen i cellplasman. Särskilt
hos avsöndrande c. har man iakttagit ett
utträde av korn eller vakuoler ur kärnan.
Sannolikt är det fråga om ämnen, som antingen
C} torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
