Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Center
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
795
Center
796
större truppstyrka, i motsats till sidodelarna,
som kallas flyglar. Dessa benämningar brukas
även om den ställning (position), som
trupperna besatt, varför man talar om en
ställnings center och flyglar.
2. En i flera länder bruklig benämning på
de medlemmar av en parlamentarisk
församling, vilka intaga en mellanställning
(stundom markerad genom deras plats mitt i
samlingssalen) mellan den konservativa högern
och den mer eller mindre radikala vänstern.
— I Frankrike omtalas redan i
revolutionstidens nationalförsamling två grupper, som
kallades högra centern och vänstra centern.
Under julimonarkien var Guizot chef för den
högra och Thiers för den vänstra c. Namnen
återupplivades i den 1871—75 sittande
nationalförsamlingen, där högra c. var
orleanis-tisk och vänstra c. under Thiers’ ledning
arbetade för en konservativ republik. Efter
republikens seger fick namnet c. i det nya
parlamentet snart vika för andra
partibenämningar. — I sardinska deputeradekammaren
bildades 1850 en högra c. under Cavour och
en vänstra c. under Rattazzi, och ur deras
sammanslutning 1852 framgick det sedermera
i Italien länge tongivande liberala partiet.
Längst har partinamnet c. hållit sig i
Tyskland. Till en början betecknades därmed i
början av 1860-talet en katolsk grupp i
Preussens deputeradekammare under
Reichensper-ger. Ett fastare organiserat centerparti
konstituerades i preussiska lantdagen i dec. 1870
och i tyska riksdagen i mars 1871, bägge
grupperna med L. Windthorst som den mest
framträdande ledaren. Under’ »kulturkampen»
var detta »centrumparti» (ty. Zentrum el.
Zentrumsfraktion) skarpt oppositionellt mot
Bismarck. Det växte snart i riksdagen till
90 ä 100 medlemmar och samverkade oftast
med ett 30-tal riksdagsmän av närstående
grupper (polacker, welfer, elsass-lothringare).
Under 1880-talet blev partiet småningom det
inflytelserikaste i riksdagen och ingick med
regeringen ett antal kompromisser. Bismarck
sökte förgäves att med påvens hjälp förvandla
det till ett katolsk-konservativt
regeringsparti. Hans förhandlingar med Windthorst i
mars 1890 om samverkan påskyndade hans
fall. Genom bildandet s. å. av en
Volks-verein für das katholische Deutschland knötos
de katolska väljarmassorna fastare till
partiet, vars ledning efter Windthorsts död 1891
demokratiserades under E. Lieber (d. 1902).
Partiet förblev till 1906 tungan på vågen i
riksdagen, ernådde bl. a. 1904 en lindring av
jesuitlagarna och påverkade starkt
regeringens skolpolitik. Dess brytning 1906 med
regeringen i kolonialfrågan förmådde
rikskanslern Bülow att i stället söka stöd hos ett
liberal-konservativt regeringsblock, men efter
dettas sprängning 1909 bildade c. jämte de
konservativa det s. k. »svartblå» blocket. Inom
partiet förekommo slitningar mellan den
friare s. k. »Köinriktningen» (Bachem m. fl.)
och en intransigentare katolsk
»Berlinrikt-ning». Den förra, som sökte anslutning till
de kristliga arbetarföreningarna (även de
ickekatolska), fick i stort sett övertaget. Mot den
konservativt lagde ledaren P. Spahn stod den
demokratiske sydtysken M. Erzberger. Under
världskrigets sista skede nådde en av partiets
ledare, Hertling, rikskanslersposten 1917, och
i prins Max’ av Baden ministär sutto 4
ministrar av centrumpartiet. Efter
revolutionen 1918 har partiet starkare än förr betonat
sin interkonfessionella karaktär (man tänkte
t. o. m. antaga namnet »kristligt
demokratiska folkpartiet»), och det har medverkat i
olika regeringskoalitioner med andra
borgerliga partier, ibland även med
socialdemokraterna. Ytterligare tre rikskanslerer
(Feh-renbach, Wirth och Marx) ha tillhört partiet,
vilket i Bayern motsvaras av Bayerska
folkpartiet (se d. o.). Demokratiseringen inom
partiet har fortgått, särskilt i v. Tyskland,
där den på de kristliga arbetarföreningarna
stödda riktningen (under ledning av A.
Ste-gerwald) är den förhärskande. — Litt.: C.
Bachem, »Politik und Geschichte der
Zent-rumspartei» (1910); M. H. Meyer, »Die
Welt-anschauung des Zentrums in ihren
Grundlagen» (1919). V. S-g.
Svenska partisammanslutningar under
centerbeteckning ha varit följande: 1) Andra
kammarens center vid 1873 och
följande års riksdagar; tillkom i syfte att
bekämpa lantmannapartiets härordnings- och
skattepolitik. Oberoende av höger- och
vänsteråsikter bestod den övervägande av
stads-representanter men därjämte även av några
lantrepresentanter, såsom t. ex. E. G. Boström.
Gruppen höll visserligen ihop vid viktigare
utskottsval men hade i hög grad karaktären
av en social sammanslutning mellan
kamrarnas herremannaelement och gick ofta under
binamnet Intelligensen. Vid riksdagen
1883 uppstod en avgörande splittring. Några,
ss. M. Rubenson och de flesta stockholmarna
samt C. Herslow, ville söka försvarsfrågans
lösning genom tillmötesgående mot ministären
Posse och lantmannapartiet och avsöndrade
sig som en särskild grupp. Av partitaktiska
skäl eller av intresse för indelningsverkets
bibehållande beslöt sig däremot flertalet för en
oförsonlig opposition samt förenade sig jämte
andra lantmannapartiets motståndare till
Nya centern. Bland dess märkligare
personligheter voro Abr. Rundbäck, S. Wieselgren,
H. L. Rydin, E. G. Boström, Ch. Dickson och
E. J. Sparre. Genom samverkan med en frond
inom lantmannapartiet lyckades denna grupp
underminera marken för ministären Posse och
åstadkomma, att dennas förslag strandade i
Andra kammaren. Vid följande riksdagar
hade c. föga betydelse och blev slutligen ej
ens sammankallad.
2) Vid 1890 års riksdag bildades inom
Andra kammaren en sammanslutning av de
frihandlare, som ej tillhörde gamla
lantmanna
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
