Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Chassi - Chasuarier - Chatanga - Château - Chateaubriand - Chateaubriand, François René
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
927
Chasuarier—Chateaubriand
928
hjulen äro fästa, i motsats till »karosseriet»
(vagnskorgen).
Chasuarier (lat. chasuärii), ett av Tacitus
i Germania, kap. 34, omtalat germanskt fylke
vid Ems’ biflod Hase. S. F. H.*
Chata’nga, flod i rysk-sibiriska guv.
Jeni-sejsk; 740 km lång, utmynnar i C.-viken av
Ishavet ö. om Tajmyrhalvön.
Chåteau [Jatå’], fr., slott. — Ordet
förekommer i en mängd franska ortnamn, särskilt i
namn på städer, som vuxit upp kring ett
medeltida slott (t. ex. Chäteauroux), och
som ursprungsbeteckning för viner, t. ex. de
fyra vindistrikten i dep. Gironde C. - H a u
t-Brion, C. - Lafite, C. - Latour och
C.-M a r g a u x (jfr Bordeauxviner). I
denna bemärkelse betyder c. närmast
egendom, herrgård. — Chåteau en Espagne
[-än espa’nj], eg. »slott i Spanien»; luftslott,
fantasiskapelser.
Chateaubriand [Jatåbrian], fr. chateaubriant,
tjock biffstek av bästa oxfilé.
Chateaubriand [Jatåbriä’], Frangois
René, vicomte de C., fransk författare och
politiker (1768 4/8—1848 V?)- C. tillhörde en
gammal adlig familj och utvecklade sig till
en svärmisk yngling på det avsides belägna
slottet Combourg i Bretagne. Efter att 1786
ha blivit officer, presenterats vid hovet i
Versailles och vistats en tid i Paris for han
1791 till Förenta staterna i uppgivet syfte
att utforska Nordamerikas nordliga
kustområden. Han företog i stället under några
månader en turistresa, vars omfattning han
betydligt överdrivit i sina skildringar, som faktiskt
mindre äro grundade på egna iakttagelser än
på äldre resandes berättelser. De intryck han
emottog i Amerika utvecklade emellertid
kraftigt hans poetiska uppfattning av naturens
skönhet. Efter underrättelsen, att Ludvig
XVI tillfångatagits, återvände han i dec. s. å.
till Frankrike och gifte sig strax efter sin
hemkomst med en fröken Buisson de la Vigne
— en förbindelse, som han ingick utan tycke
och som han ej i minsta mån lät binda sig av.
Under några år förde han nu en
landsflyktings äventyrliga liv. Från England, där han
längst uppehöll sig, återvände han 1800 till
Frankrike och började där en betydande
litterär verksamhet. 1801 utgav C. novellen
»Atala» (sv. övers. 1802 och senast 1882), som
genom rika känslostämningar och praktfulla
naturskildringar utgör ett av de förnämsta
bladen i Frankrikes romantiska litteratur.
Han skrev även den självbespeglande
novellen »René» med en skildring av C:s eget
tidstypiskt melankoliska ungdomsliv. Som
episoder ingingo bägge i »Le génie du
christi-anisme» (5 bd, 1802), som utkom samtidigt
med att konkordatet gjorde kristendomen till
statsreligion. Med detta verk, som ville
bevisa, att kristendomen är den mest
poetiska, mest humana, för friheten, konsten
och litteraturen mest fördelaktiga religionen,
inledde C. i Frankrike den nya riktning, som
satte en estetisk katolicism i stället för den
rationalistiska och ateistiska åskådningen
under 1700-talets senare del. C:s resonemang
voro svaga, men stilens suggestiva poesi, den
hänförande stämningsrikedomen, uppväckandet
av sinnet för bibelns poesi, för medeltidens
gotiska konst och historiens romantik,
nedrivandet av pseudoklassicitetens fördomar
verkade mäktigt på samtiden. Samma tendens
har »Les martyrs» (1809), där C. genom att
med kristendomen sammanställa hedendomen
i dess mest lockande former sökte uppvisa
den förras ädla höghet. För att kunna ge sina
skildringar lokalfärg hade C. 1806—07
företagit en resa till österlandet, varifrån han
återvände över norra Afrika och Spanien; den
sista delen av resan inspirerade honom till
»Les aventures du dernier des abencérages»,
som ställer kristen och muhammedan emot
varann. 1811 utgav C. »Itinéraire de Paris
ä Jérusalem», som i enklare stil återger
rese-intrycken. S. å. invaldes han i Franska akad.,
men Napoleon förbjöd honom att hålla sitt
inträdestal, som innehöll angrepp på kejsaren.
C:s litterära liv var därmed avslutat; han
vart nu politiker.
Napoleon hade redan 1803 givit honom en
diplomatisk post, men efter mordet på
hertigen av Enghien 1804 drog sig C. tvärt
tillbaka från diplomatien. Han förfäktade 1814
eldigt i tidningar och ströskrifter
bourbonernas sak och följde 1815 under de hundra
dagarna Ludvig XVIII till Gent. Han föll
1816 i onåd, miste sin pension och blev en
av den konstitutionella oppositionens ledare
men utnämndes 1821 till sändebud först
i Berlin, sedan i London, representerade
Frankrike på kongressen i Verona 1822 ocL
blev 1823 utrikesminister; som sådan åväga-
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
