Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Choiseul, Étienne François de, greve de Stainville, hertig de Choiseul-Amboise - Choiseul, Marie Gabriel Auguste Florent, greve de Choiseul-Gouffier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1021
Choiseul, M. G. A. F.
1022
en sondotter till finansmannen Crozat (sed.o.),
fick han en stor förmögenhet. C. vann madame
de Pompadours gunst genom att för henne
avslöja en av Ludvig XV påtänkt ny
kärleksförbindelse och började, stödd av henne, sin
lysande bana som ambassadör vid romerska
kurian 1753. Bullan »Unigenitus» hade vållat
förföljelser mot jansenisterna och inre
kyrko-strider i Paris. Skickligt utverkade C. 1756
en bulla, som genom kompromiss bilade
striden. 1757 blev han ambassadör i Wien. Ställd
mellan utrikesministern Bernis’ i Paris livliga
fredsyrkanden och det krigiska hovet i Wien,
hade C. all möda att bibehålla den allians,
utan vilken han ansåg Frankrike skola bli
beroende av Preussens och Englands nåd.
Efter Bernis övertog C. 1758
utrikesministerposten. Dittills kallad greve de Stainville,
hade han s. å. blivit hertig de C.
C. knöt nu Frankrike närmare till
Österrike genom fördrag 30 dec. 1758. Det
ödesdigra kolonialkriget med England framkallade
hos honom planer på att söka landsätta
trupper där och i Skottland, och han förhandlade
därvid bl. a. med kanslipresidenten A. J. von
Höpken om medverkan av svenska trupper.
Dessa C:s planer omintetgjordes av franska
sjömaktens nederlag. C. sökte även hjälp i
diplomatisk aktion och åvägabragte aug. 1761
bourbonska familjefördraget (se d. o.) mellan
Frankrike, Spanien, Neapel och Parma. Okt.
s. å. lämnade C. utrikesärendena åt sin kusin
C. G. de C., hertig de Praslin (se föreg. art.),
och sökte själv som krigs- och marinminister
förgäves uppnå lyckligare krigsresultat.
Freden i Paris 1763 kostade Frankrike dess
kolonialvälde i Nordamerika och Indien. Å andra
sidan hemföll vid Stanislaus Leszczynskis död
1766, i kraft av fördrag, Lothringen till
Frankrike. Införlivandet av Korsika med
Frankrike 1768 ingick som ett led i C:s
fortsatta antibrittiska politik. För att bevara den
inre freden och troligen även i den spanska
alliansens intresse — Karl III var jesuiternas
motståndare — lät C. 1764 utvisa alla f. d.
jesuiter. Detta gjorde honom mycket populär.
April 1766 övertog han åter
utrikesministerposten (samtidigt fortfarande krigsminister),
och hans intresse drogs till det östeuropeiska
problemet. C:s planer på detta håll
motarbetades dock ofta av Ludvig XV :s hemliga
diplomati (jfr art. C. F. de B r o g 1 i e). C.
understödde polska konfederationen 1768,
eggade Turkiet till krig mot Ryssland och
önskade i antiryskt intresse stärka Sverige.
I en berömd memoar 1766 till Breteuil,
ambassadören i Stockholm, utvecklade C.
hurusom partiväldet försvagade Sverige, en
revolution borde ske och konungamakten stärkas.
I samråd med Fersen och Scheffer avrådde
Breteuil från revolutionära medel, vilket
orsakade hans återkallande. Missnöjd med
utgången av tronavsägelsekuppen 1768,
återkallade C. 1770 även Modène, Breteuils
efterträdare, och uppmanade kronprins Gustav att
för personliga överläggningar komma till
Paris. När denne anlände i febr. 1771, var
C. störtad. Madame Pompadour, som hela
tiden stött C:s politik, hade dött 1764. C.
beskylldes för att ha uppmuntrat opposition
från parlamenten mot konungamakten. Dessa
anklagelser och C:s krigsplaner mot England
gåvo hans fiender Maupeou, Aiguillon m. fl.
vapen i händerna, och madame du Barry, den
nya favoriten, som C. ej hyllat, var även
delaktig i hans fall. Genom handbrev från
Ludvig XV julaftonen 1770 befalldes C. att lämna
sina ämbeten och förvisades till sitt gods
Chanteloup. Vid Ludvig XV :s död hävdes
förvisningen. C:s finanser, sedan länge hårt
medtagna av hans slöseri, blevo allt sämre;
han efterlämnade ofantliga skulder.
C:s självbiografi till 1757 finnes i
»Mé-moires du duc de C.» (1904). Litt.: G. Maugras,
»Le duc et la duchesse de C.» (1902) och »La
disgrace du duc et de la duchesse de C.» (1903);
R. Soltau, »The duke de C.» (1909); H.
Schrö-der, »Hertugen af C.» (2:a uppl. 1917). B. II-d.
Choiseul [JcaazöT], Marie Gabriel A
u-guste Floren t, greve de C. - Gouffier,
fransk diplomat, arkeolog (1752—1817); jfr
släktöversikten. C. reste 1776 till Grekland
för arkeologiska studier, antecknade seder
och bruk samt lät avbilda minnesmärken
och konstföremål; han utgav därefter »Voyage
pittoresque de la Grèce» (2 dir, 1782—1822;
ny uppl., i 4 bd, 1841). 1784 blev han
ambassadör i Konstantinopel. Med de
svenska diplomaterna Heidenstam och Brentano
hade han på grund av olika politiska syften
upprepade konflikter. Genom revolutionen
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
