Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clematis, Skogsreva - Clemenceau, Georges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1153
Clemenceau
1154
G. Clemenceau. Karikatyr av Ch. Léandre 1898.
(från Sydeuropa) och C. virginiana (från
Nordamerika) samt de blå- el. violettblommiga C.
paténs, C. florida (båda från ö. Asien) och
C. viticella (från Sydeuropa). Mellan dessa
båda ha uppdragits praktfulla hybrider, t. ex.
C. Jackmanii (i trädgårdar). G. M-e.
Clemenceau [klemäså’], Georges, fransk
statsman (f. 1841 28/9); född i
Mouilleron-en-Pareds, dep. Vendée, som son till en
republikanskt sinnad läkare. Studerade medicin i
Nantes och Paris, blev
1865 med. dr på en
avh., »De la
généra-tion des éléments
ana-tomiques» (ny uppl.
1867), och vistades
sedan fyra år i Förenta
staterna. Då
fransktyska kriget utbröt,
befann sig C. ånyo i
Amerika men
skyndade hem och blev efter
septemberrevolutionen
1870 mär i arrondisse-
mentet Montmartre i Paris, där han 1869
börjat praktisera som läkare. Som mär
visade han under svåra förhållanden stor
energi och skicklighet som organisatör. I
febr. 1871 invaldes C. i nationalförsamlingen
och röstade 1 mars mot freden med Tyskland.
Sedan sökte han medla mellan kommunen och
nationalförsamlingen och nedlade, då
medlingen misslyckades, sitt mandat som
deputerad. I Paris’ municipalråd, som han 1871
varit med om att inrätta, blev han 1875
president men avgick följ, år, då han för Paris
invalts i deputeradekammaren. Där blev han
genom sin logiska, bitande vältalighet snart
yttersta vänsterns ledare, fordrade redan 1876
amnesti för deltagarna i kommunupproret och
1879 åtal mot ministären de Broglie. 1880
grundade C. tidningen La Justice, som snart
blev radikalismens huvudorgan. Han
bekämpade lidelsefullt Ferrys kolonialpolitik (jfr
F e r r y), hade stor del i att den ena
ministären efter den andra störtades men vägrade
att själv ingå i någon regering. 1887
framtvang han efter Wilsonskandalen (se W i
1-son, Daniel) Grévys avgång från
presidentposten och genomdrev, att Carnot valdes
till dennes efterträdare. C. gynnade till en
början Boulanger men blev snart en av dennes
häftigaste motståndare. Boulangismen vållade
emellertid splittring i hans parti. Cornelius
Herz, en av huvudpersonerna i
Panamaskan-dalen, hade skänkt C:s tidning sitt stöd, och
då därtill kom, att C. tvärt emot allmänna
meningen motsatte sig alliansen med
Ryssland och i stället förordade ett närmande till
England, lyckades hans fiender vid valen 1893
hindra hans återval i departementet Var, som
han representerat sedan 1885.
Efter några års verksamhet som journalist —
bl. a. skrev han ljungande artiklar i L’Aurore
för revision av domen över Dreyfus — och skrift-
Ord, som saknas under
ställarskap (romanen »Les plus forts», 1898,
m. m.) invaldes C. 1902 för Var i senaten,
som han på 1880-talet velat avskaffa. I mars
1906 blev han inrikesminister i Sarriens
kabinett och i okt. s. å. även chef för ministären,
i vilken bl. a. Briand, Caillaux, Doumergue,
Viviani och Pichon voro hans kolleger. Delvis
i motsats till sina åsikter som oppositionsman
använde C. nu militär för att uppehålla
ordningen bland gruvarbetare och vinodlare samt
fortsatte sina företrädares politik i
kyrkofrågan och Marocko. Han föll 20 juli 1909
efter en upprörd diskussion med Delcassé om
Marockopolitiken. Senare upptog C. sin
traditionella roll som ministerstörtare. Han sökte
1913 förgäves hindra, att Poincaré valdes till
president, förde mot denne en ihärdig kamp
i sin nya tidning L’Homme Libre (Den frie
mannen) men stödde regeringsförslaget om
treårig värnplikt, som närmast var riktat mot
Tyskland.
Efter världskrigets utbrott 1914 kritiserade
C. i sin tidning bristerna i
militärförvaltningen och angrep de olika ministärerna, utsattes
med anledning därav för ideliga ingrepp av
censuren och ändrade då tidningens namn till
L’Homme Enchainé (Den fjättrade mannen).
Ett urval av hans tidningsartiklar utkom 1916
under titeln »La France devant 1’Allemagne».
Som ordf, i senatens utrikesutskott och
utskott för krigsärenden stred C. för en mera
energisk krigföring och för undertryckande av
propagandan för samförståndsfred. Allt
tydligare utpekade folkmeningen honom som den
starke mannen, som skulle kunna föra kriget
till ett lyckligt slut. 17 nov. 1917
konseljpresident och krigsminister (bland hans
kolleger märktes Pichon och Loucheur),undertryckte
C. nu med hård hand fredspropagandan, lät
ställa Caillaux inför krigsrätt, sedan inför
senaten som riksrätt (se Caillaux, J.), livade
C, torde sökas under K. IV. 37
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
