Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clemenceau, Georges - Clemens (påvar) - Clemens Romanus (påve) - Clemens III (motpåve) - Clemens III (påve) - Clemens V (påve) - Clemens VI (påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Clemens
1156
G. Clemenceau i sitt arbetsrum. Fotografi 1921.
soldaternas mod genom täta besök vid
fronten, där han ofta utsatte sig för livsfara, och
genomdrev i april 1918, att Foch blev
överbefälhavare på hela västfronten. Under
freds-konferensen i Paris 1919, där C. var president,
sökte han med alla medel genomdriva vad han
ansåg vara Frankrikes rättmätiga anspråk,
trots å ena sidan de franska nationalisternas
stora krav, å den andra president Wilsons
välmenta idealism. 19 febr. 1919 utsattes C.
för ett attentat av en anarkist, E. Cottin,
men tillfrisknade snart och kunde föra
fredsförhandlingarna till slut. 7 nov. 1918 beslöt
parlamentet, att i alla landets märier och
skolor skulle uppsättas inskriptioner om att
C. gjort sig väl förtjänt om fäderneslandet,
och 21 nov. s. å. invaldes han i Franska akad.
Efter högerns framgångar vid valen 1919
växte emellertid oppositionen mot C:s
självrådiga styrelse och mot vissa delar av
freds-traktaten. Vid presidentvalet 1920
uppställdes C. som kandidat men fick vid de
republikanska gruppernas valmöte (16 jan.) endast
389 röster mot 408 för Deschanel och avsade
sig då kandidaturen. Dagen efter Deschanels
val avgick C. (18 jan.) och drog sig tillbaka
till privatlivet. Han företog s. å. en
rekreationsresa till Egypten och Indien samt hösten
1922 en politisk föredragsturné i Förenta
staterna. — C. kallas ofta »tigern» och torde
ha fått detta namn till följd av sitt barska
utseende samt för sin skarpa slagfärdighet i
tal och skrift — han har under sin långa
bana även utkämpat många politiska dueller.
Litt.: Ducray, »C.» (1918; eng. övers, med
tillägg 1919, dansk övers. 1919); Geffroy,
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
»C.» (1918; sv. övers. 1919); Lecomte, »C.»
(1918); Geffroy och Lumet, »G. C., sa vie,
son oeuvre» (1919); Hyndman, »C., the man
and his time» (1919). — Jfr även
Frankrike, historia. (A. A-t.)
Clemens, namn på fjorton påvar och tre
motpåvar.
C. R o m ä n u s, i kyrkohistorien räknad till
de apostoliska fäderna, var enl. traditionen
lärjunge till apostlarna och tredje, andre eller
t. o. m. förste efterträdare till Petrus på
Roms biskopsstol. Ehuru C. av legenden
frikostigt omhuldats, saknas säkra
underrättelser om honom. Historiskt sannolikt torde
vara, att i senare efterapostolisk tid i Rom
funnits en framstående presbyter vid namn
C. I sin församlings namn har denne till
församlingen i Korint avfattat Första
Clemens’ brev. Denna skrivelse, vilken
riktigast må betecknas som en av Nya
Testamentets apokryfer, kan till tiden fixeras (93—
97 e. Kr.) och lämnar värdefull upplysning
dels om den första församlingsorganisationen,
dels om den vandel och tro, som voro rådande
i kristenheten omkr. år 100. övriga skrifter
under C:s namn, såsom Andra Clemens’
brev och Clementinerna (se
Pseu-d ok lemen t inerna), ha med denne
romerske presbyter intet att skaffa. (L. W-r.)
C. III, av italiensk släkt, kejsarpartiets
motpåve (1081—1100) till Gregorius VII.
C. III (påve 1187—91), till börden romare,
återförde påvestolen från Pisa till Rom,
återställde freden med kejsardömet, förmådde
Fredrik Barbarossa, Filip av Frankrike och
Rikard Lejonhjärta till första korståget samt
lösgjorde skotska kyrkan från den engelska
och ställde den direkt under påvestolen.
C. V (påve 1305—14), en sjuklig, moraliskt
svag man av fransk härkomst, som,
omedelbart efter Bonifatius VIII:s strävan till
världs-regemente, genom ständiga eftergifter för
konung Filip den sköne blottade påvemaktens
tillbakagång för den framväxande nationella
statsmakten. Genom att låta förmå sig att
förlägga sitt residens till Frankrike, först till
Bordeaux och Poitiers, senare till Avignon
(1309), inledde C. den 70-åriga förnedringstid
under franskt inflytande för påvedömet, som
i kyrkans historia är känd under namnet »den
babyloniska fångenskapen». Under inflytande
av Filip medverkade C. till tempelherreordens
undergång. Med traditionen vid kurian bröt
C. till den grad, att han på konungens
begäran upphävde några av Bonifatius VIII :s mest
bekanta bullor, t. ex. »Clericis laicos» och
»Unam sanctam». Litt.: G. Lizerand, »C. V
et Philippe le Bel» (1910).
C. VI (påve 1342—52) var utan spår av
kyrkligt intresse och trivdes så väl vid sitt
yppiga hov i Avignon, att han trotsade alla
uppmaningar att flytta till Rom. C. fortsatte
företrädarnas kamp mot Ludvig Bayraren och
understödde valet av Karl av Luxemburg till
tysk kejsare. För att åter fylla den påvliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
