Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clunymuseet - Clunyrörelsen - Clupea - Clupeidae - Cluseret, Gustave Paul - Clusia - Clusius - Cluverius - Cluysenaar, Jean André Alfred - Clyde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1179
Clunyrörelsen—Clyde
1180
lingar, särskilt konstslöjd och föremål av
kulturhistoriskt intresse.
Clunyrörelsen [klyni’-], medeltida
reformrörelse inom det västerländska munkväsendet.
I det sydfranska klostret Cluny, som
grundlädes 910 av hertig Vilhelm den fromme av
Akvitanien och ställdes direkt under
påvestolen, upplivades under inverkan av en
reaktion mot tidens djupa religiösa och sedliga
förfall den gamla benediktinregeln något
modifierad. Clunymunkarna ville reformerande
inverka på kyrkan i dess helhet, varvid de
hävdade den gamla kanoniska
rättsåskådning-en och kämpade för celibat, påvlig supremati,
avskaffande av allt världsligt ingripande
(»si-moni») vid andliga platsers tillsättning o. s. v.
Reformrörelsen var sålunda även
kyrkopoli-tisk. — Den spreds till en mängd andra
bene-diktinkloster i Frankrike och Tyskland under
inverkan av de dugande abboterna B e r n o
910—927, O do 927—941 och Maj olus 954
—994; den sistnämndes efterträdare, O d i 1 o,
994—1049, typen för en medeltida munkfurste,
genomförde monarkisk organisation av alla
klostren under abboten i Cluny. Denna
sammanslutning, cluny- el.
kluniacens-kongregationen (som ej var någon ny
munkorden), vann insteg även i Spanien och
Italien samt kom med normandiska erövringen
till England. Till det medeltida Sverige nådde
den ej (endast till Skåne). Reformens
herravälde i kyrkan tryggades, när clunymunkar
bestego påvestolen (Leo IX, Gregorius VII).
Kongregationens maktställning och stora
rikedom medförde emellertid ett begynnande
förfall (slapphet, vällevnad och världslighet).
På 1100-talet övergick de asketiska
reformrörelsernas ledning till mindre strängt
centraliserade organisationer, ss. cistercienser och
pre-monstratenser; på 1200-talet minskade
tig-garordnarna ytterligare dess inflytande. Efter
reformationen inskränktes dess kloster helt
till Frankrike. Inre strider (1622—1711)
mellan reformerade och icke-reformerade
klunia-censer påskyndade förfallet, och genom beslut
av franska konstituerande församlingen 1790
upphävdes hela kongregationen. — Litt.:
Sac-kur, »Die Cluniacenzer» (1892—94);
Heim-bucher, »Die Orden und Kongregationen», I
(1896); J. M. Besse, »L’ordre de C. et son
gouvernement» (1905). Hj. H-t.
Clüpea, se Sillsläktet.
Clupeldae, se Sillfiskar.
Cluseret [klyzrä’], Gustave Paul, fransk
militär och politiker (1823—1900). Blev 1843
underlöjtnant och tog som bataljonschef vid
mobilgardet livlig del i undertryckandet av
juniupproret i Paris 1848, kämpade sedan i
Algeriet och i Krimkriget, i Garibaldis här
och på nordstaternas sida i amerikanska
inbördeskriget, varunder C. 1862 blev
brigadgeneral. Han for 1867 till Irland för att
deltaga i feniernas uppror, dömdes av engelska
regeringen till döden, räddade sig till
Frankrike, trädde i förbindelse med Internationalen
och utvisades 1869. Efter Napoleons fall sökte
C. i Lyon och Marseille upprätta en
socialistisk republik men fördrevs av
nationalförsvarets anhängare. Febr.
1871 kom han till
Paris, invaldes i
kommunen och sökte höja de
upproriskas militära
duglighet men blev
oense med de andra
ledarna och
fängslades. Vid kommunens
fall frigavs han,
flydde till utlandet och
dömdes till döden av
krigsdomstolen i
Versailles. Några år
stu
derade C. i Schweiz målarkonsten hos sin vän
Courbet, deltog 1878 i Turkiets krig och
återkom efter amnestien 1880 till Frankrike. Från
1888 var han led. av deputeradekammaren
(yttersta vänstern). Han utgav 1887—88 sina
»Mémoires» (3 dir). E. A-t.*
Clüsia, växtsläkte av fam. Guttiferae (avd.
Clusioideae) med nära 100 arter i tropiska
Amerika. De flesta äro epifytiska buskar,
som i likhet med flera Ficus-axter med sina
luftrötter hårt omklamra och slutligen döda
trädstammar. Från C. rosea och andra arter
fås gummiharts, ett purgerande och sårläkande
medel, även nyttjat som beck vid
skeppsbygge. G. M-e.
Clüsius, fransk botanist, se L e c 1 u s e.
Cluvèrius, tysk geograf, se C 1 ü v e r.
Cluysenaar [klöi’sonär], Jean André
Alfred, belgisk målare (1837—1902). Var
elev av Cogniet i Paris, intog en hög plats
bland historiemålarna på 1870-talet med sin
storslagna framställning av »Henrik IV inför
påven i Canossa» (museet i Bryssel), utförde
bl. a. en freskcykel i universitetet i Gent
(historiska bilder alltifrån romerska världsväldet
till franska revolutionen), f. ö. allegoriska
motiv och porträtt. G-g N.
Clyde [kläid], Skottlands viktigaste flod,
flyter från Lanarkbergen i n. v. riktning
till Clydeviken (Firth of Clyde), en
bred vik av Nordkanalen mellan fastlandet i
ö. och Kintyrehalvön i v., omslutande öarna
Arran, Bute m. fl. C. är 160 km lång, bildar
vid Lanark fyra ståtliga vattenfall (från 170
—60 m ö. h. på 6 km), genomflyter därpå
Clydesdale, ett kol- och järndistrikt, även
känt för sina vackra trädgårdar och sina
kraftiga arbetshästar (se Clydesdalerasen).
Denna sträcka av C. är rik på lax. C. flyter
sedan genom Glasgow, vidgar sitt lopp och
övergår nedom Dumbarton i Clydeviken. Vid
Dumbarton är C. 1,6 km bred. Clydeviken
sänder fjordliknande vikar (lochs) djupt in
i landet (Loch Long m. fl.), är kantad av en
rad hamnar och badorter och utgör en mycket
viktig trafikled med ett djup av 6,7—180 m.
C. är segelbar för de största ångare till
Glas
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
