Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Corneille, Pierre - Corneille, Thomas - Cornelia - Cornelisz., Cornelis (Cornelis van Haarlem) - Cornelius, släkt - Cornelius (biskop) - Cornelius, Carl Alfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Corneille, Th____Cornelius, C. A.
78
det drama, med vilket den fransk-klassiska
tragedien grundlädes. »Le Cid» är byggt på
ett spanskt drama av Guillén de Castro med
samme hjälte, men C. har här för första
gången medvetet, om än ofullkomligt, sökt
till-lämpa den aristoteliska regeln om de tre
enheterna, och han har baserat den dramatiska
konflikten icke på händelsernas lek utan på
psykologiska faktorer. Framgången var
enastående, och den nyss stiftade akademien
lyckades icke dämpa entusiasmen med sin på
Richelieus tillskyndan publicerade kritik, som
dock gav uppslaget till en fruktbärande
diskussion om tragediens mål och medel. C:s
närmast följande tragedier, »Horace» (1640),
»Cinna» (1643), »Polyeucte» (1641), äro och ha
förblivit mönster i genren. En ny komedi, »Le
menteur» (1643), liksom »Cid» återgående på
spanskt original, hör likaledes till C:s
mästerverk och har flitigt imiterats, bl. a. av C.
Gyllenborg i »En bättrad Will-hierna». Därefter
följer en tioårsperiod, varunder C. steg för
steg alltmera avlägsnar sig från de
dramatiska ideal, som han själv så ypperligt
realiserat, och återfaller i den romaneska
tragi-komedien. »La mort de Pompée» (1643),
»Ro-dogune» (1644), »Théodore» (1645) och
»Per-tharite» (1652) beteckna etapper i denna
utveckling bakåt, slutande med ett fiasko, som
för sju år berövade C. lusten att vidare skriva
för teatern. 1660 publicerade han en samlad
uppl. av sina dramer, och s. å. redogjorde han
i tre avhandlingar för sitt estetiska program.
Ännu en rad tragedier följde, delvis skrivna
för att bjuda Racine en konkurrens, som
dock förblev relativt ofarlig för den nya
uppgående stjärnan, Ludvig XIV:s man, medan
C. till hälften stod kvar i frondens mera
barockmässiga idévärld. — C. är den
franskklassiska tragediens skapare och ett av
världslitteraturens största dramatiska genier. Hans
fel sammanhänga nära med hans förtjänster.
Ämnet i alla hans fyra »stora» tragedier är
en inre konflikt mellan plikt och passion,
strängt logiskt snarare än psykologiskt
utvecklad inom ramen av de tre enheterna,
tidens, rummets och handlingens; dess lösning
är ägnad att i full dager framställa en eller
flera heroiska karaktärer. Deras heroism
antager ofta omänskliga eller övermänskliga
mått men ger anledning till en sublim retorik,
en makalös pregnans i uttryck och
situationer, som givit C. en stadigvarande plats på
fransk scen intill våra dagar.
De bästa och fullständigaste uppl. av C:s
»Oeuvres» utgå vos av Voltaire 1764, med
litteraturhistoriskt intressanta kommentarer
(ny uppl. 1802), och Marty-Laveaux 1862—
66 (ny uppl. 1887), med utförlig biogr. På
sv. ha endast två skådespel av C. uppförts,
nämligen »Cid», övers. 1740 av G. Boding (tr.
1741; ny övers, av C. Westerstrand 1843), och
»Horace», övers, av Berghult 1741. I original
spelades »Cid» av Landés trupp redan 1724,
och Monvel hade under 1780-talet alla C:s
Ord, som saknas under
förnämsta stycken på sin repertoar i
Stockholm. 1899 publicerade T. S. Dillner en på
1720-talet gjord tolkning av C:s »Pompée».
Jfr Faguet, »En lisant C.» (1913), och monogr.
av bl. a. Lanson (1898), den bästa, och A.
Dorchain (1918). — C:s porträtt återges på
vidstående plansch. Kj.S-g.
Corneille [kårna’j], Thomas, fransk
författare (1625—1709), bror till Pierre C.
Ägnade sig tidigt åt dramatiskt författarskap
men blev som skald knappast mer än en
efter-bildare av sin broder och andra samtida. Av
C:s över fyrtio dramer, till stor del
bearbetningar från spanskan, må nämnas
»Timo-crate» (1656), »Ariane» (1672) och »Le comte
d’Essex» (1678). Monogr. av G. Reynier (1893).
Cornèlia, se Gracchus.
Cornelisz. [-nè’lis], Cornelis, kallad
Cor-nelis van Haarlem, holländsk målare
(1562—1638), efter studier i Rouen och
Ant-werpen verksam i Haarlem. Målade
förträffliga porträtt och skyttestycken (se d. o.) jämte
bibliska och mytologiska kompositioner, i
vilka han gärna anbragte massor av nakna
figurer i maniererad teckning med invecklade
rörelsemotiv och starka förkortningar.
Senare arbeten visa studium av landskapet och
ökat intresse för koloriten. Flera av C:s
målningar finnas i Nationalmuseum. —
Monografi av F. Wedekind (1911). H. W-n.
Cornelius, plur. Cornélii, romersk släkt, se
Cinna, D o 1 ab e 11 a, Lentulus, S c
i-p i o och S u 11 a.
Cornelius, romersk biskop 251—-252, spelade
en roll i den novatianska schismen; se
Nova t i a n e r. Under den stora förföljelsen
förvisades han till Civitavecchia, där han 252
halshöggs. Sedermera blev han kanoniserad.
Cornelius, Carl Alfred, kyrkohistoriker
(1828—93). Blev student i Uppsala 1845, fil.
dr 1851, teol. kand. 1852 och docent i
kyrkohistoria 1853, utnämndes 1855 till lektor i
teologi i Härnösand och
blev s. å. prästvigd;
förestod 1856—57
professuren i exegetik vid
Uppsala universitet.
Han blev 1860 teol.
adjunkt och 1862
kalse-niansk professor i
teologiska prenotioner
och kyrkohistoria vid
universitetet. Vid
jubelfesten i Lund 1868
promoverades han till
teol. dr. C. var från
1884 till sin död biskop i Linköpings stift.
Hans ståndpunkt var utpräglat konservativ.
Han deltog i 1868, 1878, 1883 och 1888 års
allmänna kyrkomöten. — C. författade bl. a.
»Lärobok i kyrkohistoria» (1860; flera uppl.).
»Handbok i svenska kyrkans historia» (1867;
flera uppl.), »Handbok i kyrkohistorien» (1872;
flera uppl.), »Det nittonde århundradets
kyrkohistoria» (1879), »Svenska kyrkans histo-
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
