Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cronstedt, Carl Johan - Cronstedt, Carl Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185
Cronstedt, C. O.
186
jämte konstsamlingar ännu förvaras på
släktens gamla fideikommiss, Fullerö i
Västmanland. (H. W-n.)
Cronstedt, Carl Olof, militär,
kommendant på Sveaborg (1756 3/io—1820 7/«), brorson
till A. F. C. Blev 1774 löjtnant vid arméns
flotta och efter tjänstgöring i eng. flottan
major 1783 och
överstelöjtnant 1788. Han
sändes 1789 till
Stral-sund att leda
utrustningen av den »tyska
eskader», med vilken
arméns flotta skulle
förstärkas. Först i
slutet av juni 1790 hann
C. med sin förstärkning
fram till
krigsskådeplatsen och gjorde (30
juni—1 juli) ett
fåfängt försök att bryta
den ryska linjen, som höll Gustav III och
flottorna innestängda. Efter »Viborgska
gatloppet» (3 juli) förenade han sig med arméns flotta
under konungens befäl, och då denna efter få
dagar höll på att bliva innestängd i
Svensksund, beslöt konungen att våga batalj. C., som
ensam av de högre svenska officerarna ej var
nedtryckt av de utståndna olyckorna under
»Viborgska gatloppet», utsågs till konungens
flaggkapten. Då han såsom sådan förde befälet
närmast konungen, som saknade
sjömansutbild-ning, var man benägen att i C. se den
verklige segraren i den drabbning, som nu, 9 juli,
följde och slöts med den största sjöseger
svenska flottan någonsin vunnit (jfr
Svensksund). Likväl måste konungen, som hade
det moraliska modet att erbjuda batalj,
tillerkännas huvudförtjänsten av segern, till vilken
underbefälhavarnas initiativkraft jämte
lyckliga vindförhållanden främst medverkade. Tolv
dagar efter slaget blev C. överste och
generaladjutant samt 26 okt. statssekreterare för
sjöärendena. Denna befordran var både ett
erkännande av hans förtjänster och ett
uttryck av konungens förkärlek för »lilla
flottan» framför den »stora». 1790 blev C. tillika
chef för Sveaborgs eskader, 1791 ordf, i
Sjö-militiekontoret. Konungens död ändrade hans
inflytelserika ställning. Han råkade i onåd
hos hertig Karl och återgick till sitt befäl
över Sveaborgs eskader.
När Gustav IV Adolf som myndig tillträtt
regeringen, kallade han C. till
»generaladjutant för flottorna» och föredragande av
sjöärenden (juni 1797). Under de följ, åren
användes C. i många förtroendeuppdrag och
syntes stå i hög gunst. När Nelson 1801 hotade
de nordiska flottorna och överbefälhavaren i
Karlskrona, amiral C. Wachtmeister, i st. f.
att på kunglig order utlöpa till danska
flottans understöd meddelade, att motvind
hindrade orderns åtlydande, arresterades han, och
C. utnämndes (9 april 1801) till vice amiral
av blå flaggan och överbefälhavare i
Karls
krona. Sedan faran för svenska flottan
avvärjts genom det väpnade
neutralitetsförbun-dets upplösning, återvände C. till Stockholm
och föredragningarna i konseljen. Ingenting
antydde någon förändring i konungens
sinnesstämning, men i dec. 1801 erhöll C.
plötsligt order att övertaga befälet på Sveaborg.
Amiral Wachtmeisters vänner hade lyckats
taga hämnd på den man, vilken de ansågo
som främste tillskyndare av amiralens olycka.
Mitt i vintern måste C. lämna
regeringsären-dena och bli kommendant på en gränsfästning.
Så snart budskapet om det snart
förestående ryska infallet över gränsen (1 febr. 1808)
nått fram till Finland och order till
kommendanten att sätta Sveaborg i försvarstillstånd
expedierats, började C. att med största nit,
om ock ej alltid med önsklig urskillning,
utföra dessa order. C. behärskades emellertid
redan vid krigsutbrottet av brist på förtroende
till de svenska vapnens framgång och av oro
beträffande möjligheterna att försvara
fästningen, ehuru han till en början bevarade det
yttre lugnet och ej lät sina underordnade ana
vad som doldes under den lugna ytan. Mellan
19 och 21 mars utsattes fästningen för den
första beskjutningen, vilken besvarades under
oförnuftigt slöseri med ammunition. Om
belägringens gång, ryssarnas parlamenterande
med C. och hans förrädiske förtrogne, överste
F. A. Jägerhorn, samt de krigsråd, som C. 4,
5 och 6 april höll med sina främsta officerare,
se Sveaborg. I den sistnämnda dag
antagna konventionen ingick en »artide séparé»
av innehåll, att ryske överbefälhavaren skulle
söka förmå kejsaren att betala krigskassans
skuld, dock ej över 100,000 rdr banko. Tre
smärre fästen skulle genast uppgivas; resten
skulle utrymmas 3 maj, om ej minst 5 svenska
linjeskepp dessförinnan inkommit i hamnen.
Det var emellertid troligt, att isen då ännu
skulle ligga kvar. — Från 6 april till 3 maj
höll C. med järnhård konsekvens fast vid
konventionen, huru ofta han än gjordes
uppmärksam på att ryssarna brutit den, och på utsatt
tid utrymdes fästningen.
Både samtid och eftervärld ha grubblat över
den ansedde C:s överraskande handling att
överlämna en fästning, väl försedd med
förråd och försvarad av en tillräcklig besättning,
åt en fiende, som på intet sätt ännu förmått
bryta fästningens motståndskraft. Mången
har stannat vid tanken på det »gyllene krut»,
som enl. ryska källor medverkat vid
fästningens övergång. Också har det ordats om
den »jägerhornska esprit», som förefunnits
hos C. och förlett honom att arbeta för
Finlands förening med Ryssland. Måhända bör
förklaringen främst sökas i C:s bristande
insikter för den post han så oväntat blivit
utsedd till och i hans brist på självförtroende.
I sin isolering sökte och fann han stöd hos
Jägerhorn, som han var förbunden med genom
släktskapsband. Ju mera C. kände sin
oförmåga, ju klarare föreställningen om krutets
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
