Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagg (vatten) - Dagg (på fartyg) - Daggert - Daggkåpa - Daggmaskar - Daggpunkt - Daggskålsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Dagg—Daggskålsläktet
290
inträffandet av frost under den kommande
natten. Den i äldre tider härskande
uppfattningen, att d. var orsak till luftens avkylning,
vederlädes redan genom Wells’ berömda
undersökningar i början av 1800-talet (se Wells’
försök). Förloppet vid daggbildning är
måhända något mera komplicerat än det ovan
beskrivna, enär det förefaller sannolikt, att
en del av den i d. kondenserade fuktigheten
härrör från själva jordytan. — Såsom d.
betecknas ofta i dagligt tal även den fuktighet,
som ur nattlig dimma avsätter sig på marken.
Strängt taget är detta emellertid en annan
företeelse än den egentliga d., vars
karakteristiska kännetecken just är, att den utfälles
på marken direkt ur den klara luften. E. P.
Dagg, på fartyg förr som straffredskap
brukad kort tågända.
Da’ggert (eng. dagger), kort svärd, ett slags
dolk.
Daggkåpa, se Daggskålsläktet.
Daggmaskar, i jorden levande borstmaskar
av ordn. Oligochaeta (se R i n g m a s k a r).
De utgöra en mera biologiskt än systematiskt
begränsad grupp och äro fördelade på flera
familjer, av vilka blott fam. Lumbricidae
förekommer i n. Europa. D. ha en cylindrisk kropp,
som består av många segment (»ringar»), vart
och ett bärande 4 par borst; de röra sig
genom att omväxlande utsträcka och
sammandraga olika kroppsavsnitt, särskilt främre
delen; munnen ligger vid framändan,
ändtarmen utmynnar i bakändan. De äro
hermafroditer. Om deras byggnad och fortplantning
se i övrigt Ringmaskar. De utmärka sig
genom sin stora förmåga av både
självstympning (autotomi) och regeneration (se d. o.).
D. borra sig gångar ända till 2 m under
jordytan, helst i fuktig jord, varvid de taga
spjärn med sina borst mot jordpartiklarna.
De äta sig härvid fram genom jorden, som i
stora massor passerar genom deras tarm och
av vars organiska beståndsdelar, främst
multnande växtdelar, de livnära sig. Varje d.
bebor en egen gång, som mynnar på markytan
och från vilken den gör utflykter i jorden runt
omkring. Blott nattetid kommer det
ljusskygga djuret helt upp ur sitt hål, vari det
då vanl. sitter fasthakat med bakändan och
blixtsnabbt försvinner vid starkare ljussken
eller dallringar i jorden, t. ex. av fotsteg.
Om natten livnära sig d. av alla möjliga
ani-maliska el. vegetabiliska näringsämnen, som
de ha inom räckhåll; däremot angripa de
i regel ej friska växtrötter. Då masken
tömmer sin tarm, vänder den sig om i gången,
sträcker ut bakändan genom sitt hål och
placerar sin av på näring utsugen jord bestående
lilla exkrementhög på marken invid hålet.
D. spela, som Darwin först påvisat, en enorm
roll för uppkomsten av finaste mylla (humus)
genom att i sin tarm mekaniskt och
kemiskt bearbeta stora massor jord, som de
sedan avlagra på jordytan; deras alkaliska
matsmältningsvätskor neutralisera härvid hu-
Stor daggmask, Lumbricus terrestris, med
exkre-menthögar.
mussyrorna. Genom sina gångar och
vandringar uppluckra de jorden och bidraga till
dess genomluftning och dränering. Antalet d.
på en hektars område har beräknats kunna
uppgå ända till 400,000. D. bereda sålunda
marken i våra ängar, åkrar, trädgårdar och
även lövskogar. Om löven blåsa (el. sopas) bort
under träd och solen ligger på, försvinna d.,
marken blir torr och hård, och
undervegetationen hämmas. I sumpig mark, i hed- och
sandmark saknas d. helt och hållet.
D:s jordtransporter upp till markens yta
föra med sig, att föremål, t. ex. stenar,
långsamt sjunka ned i jorden, i det att d. kring
dem upphopa jord, som de grävt bort under
dem. Röd sand, som utströtts på en åker, låg
enl. Darwin efter 7 år 5 cm under ytan.
Under århundradens lopp ha på så sätt bl. a.
antika vägars stenläggning och antika villors
mosaikgolv begravts i jorden utan att rubbas.
D:s verksamhet blir således i sista hand av
nästan geologisk betydelse.
D. finnas ända till Grönland i n. och
Eldslandet i s. De i norden viktigaste arterna
tillhöra släktena Lumbricus och Allolobophora;
till det förra hör stora daggmasken,
Lumbricus terrestris (intill 30 cm lång). Vissa
tropiska d. nå storleken av en medelstor
orm med en längd av inemot 2 m. Jfr Ch.
Darwin, »The formation of vegetable mould
through the action of worms» 1881). T. O.
Daggpunkt, se Dagg.
Daggskålsläktet, Alchemi’lla el. Alchimi’lla,
växtsläkte av fam. Rosaceae, utmärkt genom
små gröngula blommor med enkelt, vanl.
4-taligt hylle (med »ytterfoder»), 4 el. färre
ståndare och vanl. ett inomsittande
fruktämne. En art, daggkåpan, Alchemilla
vulgaris, som har grunt handflikade blad, är
vanlig på ängsmark o. dyl. i hela Sverige och
splittrad i flera mycket konstanta underarter.
Denna underarternas konstans står i samband
därmed, att de icke alstra dugligt pollen
utan att äggcellen i fröämnet utvecklar sig till
V. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
