Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dahlbergh, Erik Jönsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Dahlbergh
312
Minnesvård över Erik Dahlbergh vid Turinge, rest
1925.
deltog som fortifikationsofficer i några av de
sista striderna under trettioåriga kriget, bl. a.
under Königsmarcks befäl 1643, som krigare
och fortifikationsinan. 1650 skickades ban till
Frankfurt a. M. för att åt svenska kronan
indriva 127,000 rdr, som de schwabiska, rhenska
och frankiska kretsarna skulle betala.
Uppdragets utförande krävde tre år, vilka D. f. ö.
använde till studier — särskilt av matematik,
befästningskonst och perspektivlära — samt
till resor och ridderliga övningar; därefter gav
han sig på färd till Jerusalem men nödgades
avbryta resan i Turkiet.
Kort efter sin återkomst till fäderneslandet
företog D., såsom ledare för två unga
friherrar Cronstierna, en resa till Frankrike och
Italien. Därunder utvecklade han i synnerhet
sina anlag såsom arkitekt och tecknare. I
Rom fick han tillfälle att i drottning
Kristinas svit se »många helgedomar och rariteter».
Vid utbrottet av Karl X Gustavs krig med
Polen hemkallades han, inträffade i svenska
lägret 16 juli 1656 och var med i slaget vid
Warschau. Av konungen utnämndes han 24 sept.
s. å. till generalkvartermästarlöjtnant vid
huvudarmén. Han angreps kort därefter av pesten,
skilde sig då från armén och irrade länge nästan
medvetslös omkring. Slutligen togs han om hand
av en fiskare, som han visat vänlighet, doldes
av denne under 21 dygn i en båt bland vassen
och vårdades sedan i hans stuga, tills han blev
frisk, varefter han återvände till armén.
Sin största ryktbarhet som krigare vann D.
under de danska krigen. Han anses i allm.
ha varit den, som förmådde Karl X Gustav
att verkställa tåget över Bält (i början av
1658), och det var han, som före övergången
undersökte isen, då inom konungens
omgivning Ulfeldt och K. G. Wrangel ansågo
företaget alltför vådligt. Vid andra danska krigets
utbrott (aug. 1658) gav D., på grund av sin
kännedom om fästningsverken, det rådet, att
man omedelbart skulle storma Köpenhamn i
st. f. att belägra det, och han lovade att i
spetsen för de stormande med hästar och
vagn köra över grav och vall. Under en tid
ledde han belägringarna av Köpenhamn och
Kronborg. Han deltog även i den misslyckade
stormningen av Köpenhamn 11 febr. 1659,
vilken han dock förut sökt avstyra.
Av förmyndarstyrelsen under Karl XI :s
minderårighet tyckes D. ha varit i viss mån
tillbakasatt. Han blev visserligen 1660
överstelöjtnant vid Södermanlands infanterireg. men
däremot ej den unge konungens lärare i
matematik och befästningskonst, oaktat Karl
Gustav lär ha uttryckt en önskan därom.
Emellertid arbetade han med utgivandet av sina
anteckningar om Karl X Gustavs fälttåg,
varjämte han företog resor till Frankrike och
Holland samt till England, vars konung, Karl II,
liksom förut danske konungen, förgäves sökte
förmå honom att träda i sin tjänst. 1668 blev
han kommendant i Malmö och utnämndes 1674
till generalkvartermästare samt blev kort
därpå även överste. Under det nu följande
kriget mot Danmark gjorde han Karl XI
särdeles viktiga tjänster, deltog i slagen vid
Halmstad (17 aug. 1676) och Lund (4 dec. s. å.) samt
ledde belägringen av Hälsingborg (dec. s. å.;.
Efter kriget fick D. den ena viktiga posten
efter den andra: han blev
riksgeneralkvarter-mästare, generalmajor av infanteriet och
landshövding i Jönköpings län (1687), kungl. råd
(1693), generalguvernör över Bremen bch
Ver-den (1693) samt upphöjdes till friherre (1687),
greve och fältmarskalk (1693). Under sista
perioden av sitt liv fick D. tillfälle att utöva
en vidsträckt verksamhet. Som
generalguvernör över Livland (från 1696) försvarade han
två gånger med framgång Riga mot sachsarna,
varjämte han med biträde av Stuart uppgjorde
planen till Karl XII:s övergång över Düna
och verksamt bidrog till det lyckliga
resultatet av såväl denna som det därpå följande
slaget (9 juli 1701). 1702 fick han på egen
begäran avsked från generalguvernörsämbetet,
men riksgeneralkvartermästarskapet bibehöll
han till sin död; han dog i Stockholm.
D. gjorde sig ryktbar genom sina
fästnings-byggnader, till vilka han i allm. själv
utarbetade förslagen. Han uppgjorde sålunda
ritningar till ny- eller ombyggnad av bl. a.
befästningarna vid Hälsingborg, Karlshamn,
Vaxholm, Dalarö, Malmö, Göteborg med
Kronan och Göta Lejon, Vänersborg, Jönköping,
Karlskrona med Kungsholmen och Drottning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
