Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dahlerup, Hans Birch - Dahlerup, Jens Vilhelm - Dahlerup, Verner - Dahlgren, Anders Viktor - Dahlgren, Carl Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Dählerup, J. V.—Dahlgren, C. F.
316
fängslande och innehållsrika memoarer ha
utgivits av en sonson (4 bd, 1908—12). (V. S-g.)
Dählerup, Jens Vilhelm, dansk
arkitekt (1836—1907). Utförde, huvudsakligen i
Köpenhamn, en mängd byggnader, hållna i en
stil, som ansluter sig till högrenässansens
arkitektur, medan andra danska arkitekter
sökte anknytning till nationella förebilder.
Bland D:s arbeten märkas Toldbodhuset (1868,
tills, m. C. Böttger), kungl. teatern (1872—74,
tills, m. Ove Petersen), konstmuseet (1892—
95, tills, m. G. Möller), främre delen av Ny
Carlsberg-glyptotekets byggnadskomplex (1893
—95) och flera byggnader i frihamnen, allt i
Köpenhamn, samt Jesuskirke i Valby (1886—
91). Jämte många privathus och enskilda
monumentalarbeten (bl. a. Ivar
Huitfeldt-monu-mentet i Köpenhamn) utförde han också
teckningar till konstslöjdsföremål. H. W-n.
Dählerup, Verner, dansk språkforskare
(f. 1859). Blev 1889 docent vid Köpenhamns
universitet och 1911 professor i nordiska språk
där. D. har varit verksam som textutgivare
och vetenskaplig författare (bl. a. »Det danske
sprogs historie», 1896) och utförde även
betydande förarbeten till den stora danska
ordbok, som började utkomma 1918.
Dahlgren, svensk släkt, urspr. från
Värmland. Handlanden Erik D. (d. 1739) i
Karlstad var farfar till F. A. D. (se nedan) och
till grosshandlaren och konstmecenaten Bengt
Erland D. (1809—79). Om F. A. D:s barn
E. W. D. och Ch. D. se nedan; deras bror
Sven Fredrik D. (f. 1849), lektor i Skara
1880—1916, har gjort sig känd som klassisk
filolog. Från F. A. D:s farbror stammar
släktens yngre gren, till vilken hör J. V. D. (se
nedan).
Dahlgren, Anders Viktor, operasångare
(1828—92). Anställd vid Kungl. teatern 1854
—88 och högt uppburen särskilt för sina
komiska roller (Per i »Värmlänningarne»,
Do-nathan i »Nürnbergerdockan» m. fl.). T. N.
Dahlgren, Carl Fredrik, präst, skald
(179 1 20/e—1844 2/g). 1801—09 gick han iskola
i Linköping och visade redan då intresse för
vitterhet; 1809 debuterade han som skald i
Norrköpings
Tidningar. Studierna i
Uppsala avbrötos ofta
av konditioner; på
grund därav och väl
även av bristande håg
för allvarligare studier
var hans bildning, då
han 1815 prästvigdes,
synnerligen bristfällig,
vilket menligt inverkat
på hans diktning. 1814
kom D. till Stockholm
som lärare vid en
pri
vatskola, 1818—22 hade han egen läroanstalt.
1815 blev han komministersadjunkt, 1816
pastorsadjunkt, 1824 komminister i
Ladugårdslands församling och 1829 i Storkyrkan. 1828
blev D. av komministrarna i Stockholm vald
till riksdagsman; han stod vid denna tid
oppositionen nära. Följ, riksdag, 1834—35,
räknades han ännu till de liberala, men 1840
närmade han sig det konservativa partiet. 1834
—44 var han riksgäldsfullmäktig.
1812—18 var D.*en flitig men osjälvständig
författare i nyromantikens vittra
publikationer. I det glada umgänget i Stockholms
litterära kretsar blev han inom kort en allmänt
omtyckt tillfällighetspoet och festtalare, som
ställde till lustiga upptåg och ej drog sig för
att driva med folk. A andra sidan visar hans
arbete i Manhemsförbundet (stiftat av D. och
Cnattingius 1815) hans allvarliga intressen,
särskilt för skolungdomens lyftning. Än mera
hemmastadd kände han sig nog i de många
glada sällskap han kom att tillhöra (Gröna
rutan, 1820, Bellmanska sällskapet, se d. o., Par
Bricole och det av D. 1839 stiftade
Aganip-piska brunnssällskapet, se d. o.). Han blev
en humorist av starkt komiskt, ofta burleskt
skaplynne, som älskade att ställa allt på
huvudet och lät lustiga infall hagla. Därjämte
slog hans naturentusiasm ut i full låga under
täta strövtåg i Stockholms omgivningar och
fann ökad näring i Bellmansdikten. D:s
naturdikter gåvo uttryck än åt yrande vårfröjd
(»Vårsång på Valborgsmessoafton», 1822), än
åt lugna, förnöjsamma, idylliska stämningar;
hans inspiration blev, påverkad av Bellman,
ofta backanalisk, och D. bjöd gärna lustiga,
karikatyrer ur livet och naturen. Hans stil
var en tid framåt en egendomlig blandnings
ett lärorikt exempel på övergången från
romantiken till realismen. Denna dahlgrenska.
stil har ej varit utan inflytande på ett
yngre-släkte. Med »Mollbergs epistlar» (1819—20>
framträdde D:s originalitet fullständigt.
Sådan han i dem är, förblev han sedan i allt
väsentligt. 1820-talet och de första åren av
1830-talet äro hans bästa tid. Han skrev nu
förträffliga visor: i somliga gav han en
gemytligt parodisk, i andra en älsklig, hurtig^
naturpersonifikation; i andra åter
skalkades-och jollrade han. De flesta av dem ha ett
äkta svenskt kynne och en musikalisk ton..
Nämnas böra även hans lyckade parodier på.
bekanta dikter, poem, som slogo särskilt an
på samtiden. Under 1830-talet skildrade han
med förkärlek den beklämning, som grep
honom vid höstens ankomst, och
sentimentaliteten tilltog. Formen, som han alltid
försummat, blev nu slarvigare; hans dikt
urartade-ofta till ren rimlek. Svår sjukdom under D:&
sista år hade sin andel i denna nedgång i
produktionen. Av D:s övriga arbeten må
framhållas: den lilla dramatiska dikten »Ulla
Win-blads död» (i »Opoetisk calender för poetiskt
folk», vinterhäftet 1821), som ger en tavla ur
Bellmansvärlden och även visar Olympen ii
dess vardagsliv, en munter gudatravesti; det
romantiska fantasispelet »Rosenfesten» (ibid.»
sommarhäftet 1822), ett drastiskt begabberi
av upplysningstidens nyttighetslära; »Babels.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
