Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dakka - Dakota - Dakotas - Daksa - Daktyl - Daktyloskopi - Dal (fördjupning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Dakka—Dal
338
Dakka, se Hamprökning.
Dakota [dakäuTa], stater i U. S. A., se
Nord-Dakota och Syd-Dakota.
Dakotas [dakffu’taz], en stor grupp av
nordamerikanska indianer, närmast åtskilliga
närbesläktade stammar, vilka strövade omkring
på de stora prärierna v. om Mississippi, där
de utbredde sig från Saskatchewan i n. till
Ar-kansas i s. D.-stammarna bilda den största
gruppen bland de s. k. prärieindianerna. Deras
stamsagor peka mot ö., där ännu i dag rester
av d.-stammar finnas i Virginia och Carolina.
De ha sitt namn efter huvudstammen d., »de
sju rådseldarna», mest bekant under öknamnet
sioux (en fransk förvrängning av
algonkiner-nas nadowé siug, fiender). De förnämsta
stammarna i n. voro sioux, assiniboins och crows,
i s. quapaws, kansas och osager, emellan dessa
poncas, omakas och mandans samt omkring
Green bay av Michigansjön winnebagoes.
Deras utseende är ståtligt och förnämt (se
plansch Amerikanska folk, fig. 12). De
voro i hög grad modiga och djärva samt gjorde
kraftigt motstånd mot de framträngande vita.
Unionsregeringen förde större fälttåg mot sioux
1852, 1862 och 1876 samt 1890—91 ett verkligt
utrotningskrig mot några stammar. D. utgöra
nu omkr. 45,000 personer, av vilka omkr. 2,200
bo i Brittiska Nordamerika. Huvuddelen
ut-göres av den egentliga siouxstammen med
omkr. 29,000 individer i reservationer, till
största delen i Syd-Dakota men även i
Nord-Dakota och Minnesota. De flesta av dessa
indianer äro nu fullständigt civiliserade. D. bo
eller ha sina reservationer i Wisconsin,
Minnesota, Nord- och Syd-Dakota, Montana,
Nebraska, Kansas och Oklahoma. E.Rld. (S.L.)
Dak§a, namn på en gud, som inom den
vediska litteraturen räknas som en äditya
(jfr Mitra och V a r u n a) men vars
personlighet f. ö. är alldeles oklar; i en hymn
(Rigveda, X, 72), där världens uppkomst
skildras i mystiska ordalag, synes D. betraktas
som ett slags kosmisk potens, som ömsom
alstrar och alstras av den kvinnliga gudomen
Aditi. Den senare traditionen förknippar med
D. en bekant myt: han hade anställt ett stort
offer och till detta inbjudit alla gudar utom
sin måg éiva (se d. o.); förbittrad infann sig
denne, förstörde offret, skingrade
gudaförsam-lingen och avhögg D:s huvud. Till ersättning
härför erhöll D. senare ett bockhuvud. Här
föreligger sannolikt en myt med uråldriga
förgreningar inom indisk tradition. Ordet d.
betyder eg. skicklig, händig. J. Ch-r.
Daktyl (grek. da’ktylos, lat. da’ctylus,
finger). 1. Idaiska daktyler kallades vissa
demoniska väsen, vilkas hemvist ansågs
vara berget Ida i Frygien men även det
liknämnda berget på Kreta. De betraktades
som uppfinnare av metallernas bearbetning
och troddes även idka magiska konster. De
förete således en viss likhet med våra
folksagors dvärgar. A. M. A.*
2. Versfot, som i grekisk och latinsk vers
bestod av en lång och två korta stavelser
(— ’-’j och i modern accentuerande vers
består av en betonad och två obetonade, t. ex.
springande. Då d. utgöra den största delen
av åtskilliga antika versmått, kallas dessa
ofta daktyliska (t. ex. hexameter). I
såväl antik som modern daktylisk vers bruka
andra versfötter, som trokéer och enstaviga,
omväxla med d., särskilt i versslut. R-n B.
Daktyloskopl (av grek. da’ktylos, finger, och
skopéi’n, skåda), se Fingeravtryck.
Dal är en långsträckt men jämförelsevis
smal fördjupning i jordytan, som för ned till
havet eller till någon sänka i landet. I längd,
bredd och djup växla d. högst betydligt, och
ofta förena sig flera, varvid då huvud- och
bidalar stå i samma förhållande till varandra
som huvud- och bifloder.
Man har tillskrivit bildningen av d. dels
erosion och dels sprickbildning. Den förra
åsikten tager övervägande de utifrån
verkande krafterna i anspråk, den senare de
inifrån verkande; emellertid är det så gott
som alltid fråga om en samverkan mellan
de olika faktorerna. Som huvudfaktor för
dalbildningen framträder den f 1 u v i a 1 a
erosionen, det rinnande vattnets verk-
En dals utveckling. I. Inskärning. II. Utvidgning.
III. Utfyllning. IV. Förnyad inskärning.
samhet. En fåra i terrängen, betingad av
olikartad beskaffenhet hos bergarten, närmast
olika motståndskraft mot atmosfäriliernas
angrepp, förklyftnings- eller
dislokationsspric-kor, fördjupas så småningom, och från dess
övre och bakre del ryckas partiklar bort och
medföras av vattnet; dessa mineralpartiklar
tjäna sedan som verktyg vid erosionen.
Härigenom utvidgas fåran såväl i vidd som i djup,
så att d. växer både uppåt och bakåt. Under
det vidare förloppet av dalbildningen
förändras det rinnande vattnets geologiska
verkan. I översta delen är den uteslutande riktad
på dalens fördjupande och dess utvidgande
bakåt; dalens sidor äro branta, dess profil är
V-formig, och allt material, som ryckes loss,
föres bort av floden. Längre ned träder
vattnets avlagrande verksamhet fram vid sidan av
den eroderande, och så småningom får den
förra övervikt, och när floden närmar sig
sin erosionsbas, bildas en jämn dalbotten, där
floden avlagrar sina grusmassor; d. tilltager i
bredd, så att den blir många gånger bredare
än floden, som här bildar mäktiga bågar,
serpentiner. I en sådan d. betecknar vattnets
fallkurva en jämviktsprofil. — I större
d. förefinnas ofta på dalsidorna terrasser, in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
