Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dala—Ockelbo—Norrsundets järnväg - Dalaporfyr - Dalarna - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Dalaporf yr—Dalarna (N aturf örhållanden—Geologi)
344
Bild 1. Dalarnas vapen.
I blått fält tvenne korslagda
dalpilar med uppåtvända
spetsar, pilarna guld, spetsarna
silver, mellan spetsarna en
gyllene krona.
1884, Linghed—Vintjärn 6 maj 1897 och
Jädraås—Norrsundet 25 okt. 1897. Från
stationen Vintjärn nedre utgår en Stora
Kopparbergs bergslag tillhörig, sedan 1877
trafikerad, 21 km lång (spårvidd 0,891 m)
järnväg söderut till Ägs masugn och vidare till
sjön Hinsen. F. P.
Dalaporfyr, se Dalarna, geologi.
Dalarna, det nordligaste landskapet i
Svealand. är beläget mellan 59° 51’ och 62° 16’
n. br. samt mellan
1° 21’ och 5° 55’
v. Igd från
Stockholm. D. gränsar i
s. v. till Värmland,
i s. till
Västmanland, i ö. till
Gästrikland och
Hälsingland, i n. till
Härjedalen, i v. till
Norge. Arealen är
30,970,03 kvkm,
varav 29,148,37 kvkm
land.
Invånarantalet 1925 var 256,449.
Landskapet har en
största längd i n.
—s. av 330 km och
en största bredd
av 140 km. Större
delen av D. tillhör Kopparbergs län, endast
Orsa finnmark i n. ö. tillhör Gävleborgs län.
— Jfr karta vid sp. 340.
INNEHÅLL:
sp.
Näringsliv ........... 347
D. i förhistorisk tid ... 347
Kyrklig konst ........ 348
Etnografi............. 351
Historia ............. 354
sp.
Naturförhållanden ... 343
Geologi ............. 344
Klimat .............. 347
Växt- och djurvärld ... 347
Bebyggelse........... 347
Naturförhållanden. D. bildar jämte delar av
grannlandskapen i s. v. och s. ö. den sydligaste
delen av Nordsvenska höglandet. Detta gäller
särskilt om övre Dalarna, landet kring
öster-och Västerdalälvarna, vilket i stort sänker sig
från n. v. mot älvarnas förening i s. ö. Högst
belägen är den nordligaste delen i Idre socken,
där fjällen nå över skogsgränsen och där
Stor-vätteshågna på Långfjället är 1,204 m,
Nip-fjället 1,191 m och Städjau 1,137 m. I
Västerdalälvens område ligga på gränsen mot Norge
Härjehågna (1,185 m), Fulufjället (1,044 m)
m. fl., under det att diabasplatåerna i n. v.
Transtrand höja sig inemot 1,000 m ö. h.
Floddalarna äro ganska djupt nedskurna,
flerstädes är deras fåra kanjonartad; där de äro
bredare, upptages deras botten av den odlade
bygden. Söderut upplöser sig bergområdet i
ett mer oregelbundet högland med höjder om
500—600 m och dalbottnar på 150—250 m ö. h.
Bygderna bli bredare, sjöarna större; Vänjan,
Siljan (290 kvkm) och Amungen fylla ut breda
dalbottnar. Siljan ligger i en förkastning, som
fortsätter mot n. och ö. över Orsasjön,
Skattungen och Oresjön samt i s. ö. över Rättviken
och omsluter en central urbergshorst, under
det att den ringformiga sänkan har
silurbild-ningar. S. om älvarnas förening vidtar
Bergslagen, ett mera småkuperat område på gränsen
mellan Nordsverige och Mellansveriges
slättbygder. Bergshöjderna nå endast sällan över
500 m, de väl utbildade dalgångarna ligga
under 200 m. Trakten är rik på sjöar och
vattendrag. Flerstädes, särskilt vid Dalälven,
ligga stora, bördiga slättbygder, Tunaslätten,
Skedvislätten, Folkarebygden m. fl.
Landskapet tillhör till större delen
Dalälvens vattenområde. Den ö. av dess
käll-floder, österdalälven, börjar i Vånsjön (784
m ö. h.) på gränsen till Norge och Härjedalen,
flyter under namnet Storån mot s. ö., upptar
i Idre Grövlån från Grövelsjön och Sörälven
samt i Särna Fjätälven från Härjedalsgränsen
ö. om Städjan, i Älvdalen Rotälven samt
kommer vid Mora in i Siljansbäckenet (161 m
ö. h.), där den mottar tillflödet från Orsasjön.
I österviken, Siljans sydligaste vik, lämnar
den sjön, genomflyter Insjön och förenar sig
i Gagnef med Västerdalälven. Till Orsasjön
samlas vattnet från n. ö. D. genom Våmån
och Oreälven med dess biflod Ämån. —
Västerdalälven bildas genom sammanflödet av
Fulu-älven ö. om Fulufjället och Görälven, i Norge
benämnd Löra, v. om detsamma. Från
Äppelbo går den mot ö. och upptar bl. a. Vanån,
utlopp för Vänjan m. fl. sjöar. — Efter
sammanflödet går Dalälven mot ö. och s. ö., ofta
omgiven av breda, uppodlade bygder, stundom
i sin gamla, före istiden bildade fåra, stundom
avvikande från denna under bildande av
fall och stora flodkrökar, tills den nedanför
Krylbo definitivt lämnar sin preglaciala bädd
och dess lopp nu mot n. ö. förvandlas till en
serie av breda, grunda sjöar, förbundna med
varandra av kortare flodsträckor. Av dessa
sjöar ligga Bäsingen (64 m), Bysjön (59 m)
och österviken (57 m) inom D. I sitt nedre
lopp mottar älven bl. a. avloppet från sjön
Runn (106 m), till vilken Svärdsjöån från
Amungen (227 m) m. fl. sjöar rinner. Jfr art.
Dalälven, sp. 401. — I gränsområdet i v.
och s. v. avvattnas smärre delar av D. till
Klarälven och Svartälven; en del av
Västerbergslagen med sjöarna Väsman (155 m) och
Barken (100 m) avrinner genom Kolbäcksån,
smärre områden längs ö. gränsen till Ljusnan
och Gavleån. O. Sjn.
Geologi (se bild 10). D. företer geologiskt rik
omväxling med såväl urberg och prekambrium
som ordovicium och översilur. Urberget, omkr.
3/4 av D:s areal, utgöres dels av gnejs och
urgranit (gnejsgranit), tillhörande äldre
urberget, dels av porfyrer, leptiter och graniter,
tillhörande det yngre. De i s. ö. delen av D.
förekommande smala bältena av leptit
innesluta landskapets malmfyndigheter. N.
hälften av D. upptages övervägande av porfyrer
samt den prekambriska dalasandstenen (se
d. o.). N. v. om Siljan upp till Särna finnas
porfyrer, vilka under överlagrande prekam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
