Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarna - Kyrklig konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Dalarna (Kyrklig konst)
350
små, rektangulära gråstenskyrkor med
tämligen höga sträckmurar och låg gavelvinkel.
Ingen kyrka av denna typ är bevarad i sin
helhet. De torde alla ha uppförts under
1200-talets förra hälft. Samtidigt och i vissa fall
något tidigare torde träkyrkor ha byggts
såväl i landskapets södra delar som i
Öster-och Västerdalarna. Profana byggnader från
tidig medeltid i Mora och Älvdalen visa, att
timmertekniken stod mycket högt även i
landskapets norra delar.
övergångsstilens och gotikens gängse
kyrko-typ med rektangulär plan, höga, branta gavlar
och det inre täckt av ett trätunnvalv av
klö-verbladsformad eller halvrund genomskärning
återfinnes även i D. I Leksands kyrka
kvarstå sålunda båda gavlarna med rester av
innerväggarnas vita puts, och i Rättvik sitter
skelettet till trätunnvalvet kvar i de ännu
bibehållna takstolarna. Samma typ tillhörde
även Malungs kyrka under ett äldre
bygg-nadsskede.
Först på 1300-talet gör D. en självständig
insats i den kyrkliga arkitekturhistorien. Den
direkta anledningen är ett starkt nordtyskt
inflytande, förmedlat genom Stora
Kopparberget. Den äldsta kända kyrka av denna
typ, som bevarats till våra dagar, Torsång
(se d. o.), har rektangulär grundplan med
sakristia i n. och v. därom ett litet kapell,
som står i förbindelse med långhuset genom
en spetsbåge. Sakristian har varit delad i
två våningar, av vilka den övre öppnat sig
mot koret och bildat läge för en läktare, där
kören haft sin plats. I D. kallas dylika
kor-läktare flerstädes »gapskulle», en benämning,
som upptagits av den vetenskapliga
litteraturen. Exteriören (bild 11) visar oputsade
grå-stensmurar med rik tegelornering,
huvudsakligen efter förebild av Västerås domkyrkas
gavlar, sådana de tedde sig under 1300-talet.
En indirekt återverkan från de tyska
förebilderna är, att gotikens höga tunnvalv fått
vika för ett platt trätak, ett försök att
efterlikna det lägre och tyngre rumsintryck, som
de baltiska senmedeltida valven gåvo
interiörerna i motsats till gotikens höga, välvda
salar. Samtida med Torsång äro en
tillbyggnad av Mora kyrka samt nybyggnader eller
större ombyggnader av Svärdsjö och Orsa
kyrkor. Arkitekturriktningen höll sig kvar
till medeltidens slut och utvecklades till stor
prakt och originalitet dels genom förnyat
tyskt och sannolikt även danskt inflytande,
dels genom de impulser de stora
kyrkobyg-gena vid Stora Tuna (bild 12) och på Stora
Kopparberget gåvo byggmästarna på platsen.
Gapskullanordningen och tegelorneringen med
rundbågefriser och figurer voro alltjämt denna
kyrkogrupps mest karakteristiska element.
Den dekorativa prakten på fasaderna höjdes
genom växling av vita putsytor och tegel
samt bemålning med röda och blåsvarta
ornament. Från och med 1400-talets mitt började
de platta trätaken ersättas av stjärnvalv av
tegel, och i dessa upptogos tegelfigurer som
dekorativa element. I flera fall omformades
strålarna till figurer, som stödja med fotterna
på sköldbågarna och händerna på
diagohal-ribborna (bild 13). I strålarnas
skärningspunkter förekomma även ofta dekorativa ansikten
med målade detaljer. Svärdsjö och Stora
Skedvi äro de enda kyrkor, som nu ha sina
kalkmålningar från 1400-talet kvar; en del
andra kyrkor ha spår av dekorering. Vika
kyrka, som kanske är det vackraste och mest
fullödiga exemplet på D:s kyrkliga
arkitektur från medeltidens slut, har alla valv och
väggar fyllda av kalkmålningar från
1500-talets mitt. Särskilt märkliga och
enastående i sitt slag äro kormålningarna med
evangelistsymbolerna utförda i stor skala,
vardera upprepad fyra gånger, alla försedda med
hänvisningar till textställen i evangelierna (bild
14; målningarna, som äro utförda efter en tysk
blockbok från reformationstiden, ha besjungits
av Karlfeldt i dikten »Oxen i Sjöga»).
Ytterst få inventarier från medeltidens
äldre skeden finnas kvar i D:s kyrkor.
Gotländska dopfuntar, som importerats under
1200-talets förra hälft och på 1300-talet,
förekomma i södra D., i Falutrakten och i
Västerdalarna. Större delen av den till vår tid
bevarade träskulpturen stammar från 1300-talets
slut och 1400-talet. Praktfulla altarskåp av
nordtyskt ursprung ha tillhört Stora Tuna
(nu i Amsbergs kapell), Orsa (nu i Skattunge
kapell) och Leksand (nu i Evertsbergs kapell).
I Vika finnes en större samling tysk och
svensk träskulptur av mycket hög kvalitet.
Av inhemska träsnidare är Haken Gulleson
företrädd i Ore, och i norra Siljansdalen har
en lokal bygdeskola varit verksam. Av de
stora nederländska mysterieskåpen ha endast
två funnit vägen till D., nämligen ett
Brys-selskåp till By kyrka och ett Antwerpenskåp
till Folkärna. Av litterära källor framgår,
att korskranken varit den del av kyrkornas
inredning, varpå den största omsorgen
nedlagts. Där hade ofta en Sankt Görans-grupp
och understundom även andra helgonbilder sin
plats på sidorna om triumfkrucifixet. Mest
dyrkade synas de heliga konungarna ha varit,
Sankt Erik särskilt under 1400-talets
orostider, men även de kvinnliga helgonen
Barbara, Birgitta och Maria Magdalena äro
företrädda av många bilder. Beståndet av silver,
som var mycket stort på 1500-talet,
decimerades betydligt genom Gustav Vasas beslag.
De nämnda målningarna i Vika utgöra det
enda konstverk av högre kvalitet, som D. har
att uppvisa från reformationstiden. Först på
1600-talet började en protestantisk konst att
växa upp. Detta skedde genom ett
personligt ingripande av Västeråsbiskopen Johannes
Rudbeckius, som på visitationsresor i stiftets
n. delar uppmanade församlingarna att bygga
om och på olika sätt förbättra kyrkorna och
deras inventarier. Byggnadsverksamheten
inriktades dels på tornbyggnader, dels på ny-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
