Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarna - Kyrklig konst - Etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
Dalarna (Etnografi)
352
byggen och utvidgningar. 1673 uppförde
Nikodemus Tessin d. ä. på bekostnad av Karl
XI en tornspira i Mora, vars renässansspira
föi*störts av åskeld; Det ledande monumentet
bland de nybyggda kyrkorna var Kristine
kyrka i Falun (se d. o.). Den rika, av Falu
bergsmän bekostade inredningen förmedlade
bekantskapen med storhetstidens snickarkonst
och gav bygdebildsnidarna nya impulser. De
flesta kyrkliga nybyggena voro emellertid
träkyrkor i nyavsöndrade socknar eller
avlägsna kapellförsamlingar. Där fasthöll man
ofta vid den medeltida traditionen med ett
enkelt rektangulärt långhus, täckt av
sadeltak, sakristia i n. och vapenhus i s. Under
århundradets lopp blevo emellertid de
centraliserade anläggningarna allt vanligare
(Aspe-boda kyrka, bild 15, de senare ombyggda
kyrkorna i Avesta och Sundborn m. fl.). I en
större ombyggnad 1709—15 förvandlades den
medeltida långhuskyrkan i Leksand till
centralkyrka med en takryttare, som har
lök-formig spira. Kyrkornas inredning bibehöll
i stort sett under hela 1600-talet den
medeltida dispositionen. De gamla inventarierna
utbyttes efter hand, men korskrank, de
pittoreska stolarna och bänkanordningarna i koret
fingo i regel vara kvar. Som ofta är fallet,
var det i första hand ornamentiken, som
utbildades av de lokala bygdeskolorna. Denna
i förening med målningen, som stämde
interiörerna i en på en gång djup och lysande
färgskala, vittnar om att 1800-talets berömda
allmogekonst hade sina rötter i 1600-talets
hantverk.
Omkr. 1700 gjorde den italianiserande
barocken sitt inträde i dalakyrkorna. Den gamla
korinredningen slopades i de flesta fall och
ersattes av stora altartavlor med pompösa,
snidade ramar, och färgskalan i interiören
omstämdes till marmorering i ljusgrått eller
grågrönt med förgyllda detaljer; denna bleka
målning i marmorimitation omtolkades av
bygdemålarna till prunkande ytmönster i
blått, grönt och rött. Under 1700-talets lopp
blevo också allmogeartade målningar av
bibliska motiv allt vanligare i kyrkorna.
Årtiondena omkring 1800 började en ny
epok i D:s kyrkliga konst. De flesta
kyrkorna ombyggdes mer eller mindre. Särskilt
genomgripande var omvandlingen av
exteriörerna. Tornspirorna ersattes av låga huvar,
taken valmades mot östgavlarna och fingo
oftast brutna takfall, fönstren vidgades. I
många fall ersattes de medeltida kyrkorna av
stora, tunnvälvda empirkyrkor. En
motrö-relse mot 1800-talets kyrkliga konstriktningar
började i D. omkr. 1910 och har lett till att
ett flertal kyrkor genomgripande
restaurerats efter moderna principer av Sigurd
Cur-man, Israel Wahlman m. fl. Bths.
Etnografi. D :s folkkultur är sedan länge
uppmärksammad för sin ålderdomlighet,
skiftesrikedom och konstnärliga uttrycksfullhet,
vari den i många fall överträffar andra
skandinaviska bygder. Befolkningen har
envist fasthållit vid fädrens seder och
framgångsrikt hävdat sin egenart men är
samtidigt mycket mångsidigt begåvad, händig
och rörlig samt mottaglig för nya intryck.
Härigenom ha gammalt och nytt på ett
annars ovanligt sätt kunnat existera sida vid
sida utan att utesluta varandra. —
Befolkningen är till övervägande delen rent svensk. De
under nyare tidens äldre skeden invandrade
finnarna äro ej särdeles talrika och ha endast
i skogsbygderna i n. ö. och s. v. bibehållit
vissa sidor av sin fäderneärvda kultur fram
till nutiden. Längst i n. v. beröres D. också
av lapsk kultur.
Bergsbruket har haft stor betydelse i
landskapets historia sedan tidig medeltid och även
givit sin prägel åt kulturen i dess s. ö. del
ända upp i Falubygden. De äldsta idkarna av
bergshanteringen synas ha varit tyskar, och
både då och senare har tydligen bergsbruket
varit ganska starkt påverkat från Tyskland.
En kvarleva härav är sannolikt bruket av s. k.
bergsmansyxor (bild 26) som värdighetsattribut.
Sådana ha också nyttjats vid bergverken i
Tyskland. Det övriga D. har däremot genuin
bondekultur, och denna företer många
intressanta skiftningar. Sålunda ha olika
socknar eller ännu mindre bygdeområden mer och
mer differentierats från varandra. Denna
starka bygdeindividualisering är ett av de
mest framträdande dragen i landskapets
kultur. Byarna, vilka ofta vuxit ut till
ganska stora samhällen, finnas alltjämt
bibehållna. Det genom skiftesstadgan av 1827
påbjudna s. k. laga skiftet har icke berört
provinsen. Däremot har storskiftet, som i
allm. genomförts i D. under 1800-talet,
undanröjt de värsta olägenheterna av
ägosplittringen inom byarna. D har på detta sätt
undgått bestämmelserna om utflyttning ur
byarna, varigenom den kulturella
kontinuiteten bevarats på ett helt annat sätt än i
Sverige för övrigt.
Sedan gammalt har inom dessa byar en
mycket stark klyvning av hemman och
hemmansdelar pågått, och jorden har på
detta sätt utportionerats i så små delar, att
den ofta ej varit tillräcklig för åbornas
försörjning. På grund härav ha andra
näringskällor och bisysslor måst tillgripas. Stora
delar av befolkningen ha sålunda även ägnat
sig åt hantverk och slöjd av olika slag, varvid
ofta olika byar eller socknar inriktat sig på
särskilda specialiteter. Dessutom har
befolkningen för att avyttra sina produkter eller
för att söka förvärvsarbete lärt sig göra
omfattande vandringar dels till
grannprovin-serna, dels till längre bort liggande orter.
Kulturgeografiskt delar sig D. i fyra
huvudområden, nämligen övre D. (omfattande
Siljanssocknarna och landskapets nordliga
delar), Västerdalarna, Östra D. och Södra D.
eller Bergslagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
