Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarna - Etnografi - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Dalarna (Historia)
354
Den ålderdomligaste och mest genuina
allmogekulturen tillhör Övre D. och
Västerdalarna. Detta är t. ex. mycket
framträdande i byggnadskulturen, bostadsinredningen,
redskapstyperna och ornamentiken. Sålunda
ha här åtskilliga byggnader och föremål
bevarats med snidad ornering i tidig
medeltids-stil (bild 27), vilken t. o. m. visar
beröringspunkter med vikingatidens. En något
omdanad runskrift har vidare bibehållits långt
in på 1800-talet. Dryckeskärlen, skurna eller
laggade, äro de ålderdomligaste i landet (bild
28—29). Inom de centrala dalasocknarna, där
folkdräkterna ganska allmänt bibehållits ända
fram till vår tid, har en utomordentligt rik
dräktritual utvecklats med de mest detaljerade
föreskrifter icke blott för olika åldrar och
högtider utan även för alla upptänkliga
tillfällen under årets olika dagar.
Västerdalarna visar i flera fall en nära beröring
med Värmland och Norge, särskilt i
byggnader, möbelformer och redskapstyper. En
betydande handel med Norge har här avsatt
sina spår.
I Bergslagen och i Falubygden utbildades
tidigt i bergsmansklassen ett nytt socialt
skikt, vilket stod i livligare kontakt med rikets
huvudbygder och vars kultur visar starka
inflytanden särskilt från herrgårds- och
stadskulturen i Mälarprovinserna under
renässansen och den karolinska tiden samt senare även
under gustaviansk tid. Redan under
1700-talet började emellertid en ny utveckling,
varvid de i hyttelag samverkande
bergsmännen fingo vika för brukspatroner med större
ekonomiska resurser och en mera
ståndsmäs-■sig kultur. Under de senaste årtiondena håller
brukskulturen i sin mån på att helt gå
un-•der för den moderna industrialismen med
dess koncentration av drift och ledning till
ett mindre antal centraler. Bergslagens
folkkultur visar f. ö. många anknytningar till
Västmanlands och Upplands. Sålunda når den
centralsvenska gårdstypen långt upp i D., och
■de ålderdomligaste byggnadstyperna saknas
•eller äro sällsynta i Bergslagen. Här har i
stället den för Götaland och
bergsmanskul-turen typiska stuguplanen med köket i
förstu-kammaren fått utbredning även bland
allmogen, något som även gör sig gällande i
<5. Dalarna. Sistnämnda område är i
etnografiskt hänseende delvis ganska nära besläktat
med Bergslagen men utgör samtidigt ett
över-gångsområde till Gästrikland och s.
Hälsingland, varifrån en tydlig påverkan gjort sig
;gällande, särskilt på det konstnärliga
området och i textilslöjden.
Följande kulturformer äro karakteristiska
både för D. och för hela den ålderdomliga
nordsvenska kulturkretsen: fäbodväsen,
tunnbröd, stolpbodar och kubbstolar. Från
omgivande provinser skiljer sig D. framför allt
•genom sin byordningsorganisation och den i
samband därmed stående räkenskapsföringen
j)å träkaviar. Denna har i D. vunnit en
ri
kare utbildning och starkare hävd än inom
något annat europeiskt område. Yngre
kulturformer, som vunnit självständig
utveckling inom provinsen, äro olika slags
hantverks- och hemslöjdsprodukter men kanske
allra mest måleriet. Detta har florerat
framför allt som väggmålning i form av
pappers-bonader och som möbelmålning. Intill
1770-talet hörde den målade rumsdekorationen
egentligen hemma i Bergslagen och ö. Dalarna
och stod i samband med Mälar- och
kustprovinsernas konst. Under nämnda årtionde
utbildades en självständig stil i Rättvik och
sedan även i Leksand, och detta måleri
fortlevde sedan ända inemot 1800-talets slut och
spreds jämte andra av provinsens
hantverks-oeh slöjdprodukter ut över större delen av
det övriga Svealand och Norrland.
Det, som populärt ansetts mest
karakteristiskt för D., är dess folkdräkter, vilka där
kvarlevat starkare och längre än i andra
svenska bygder. Liksom i fråga om så
mycket annat i D. har skillnaden mellan de olika
socknarna varit mycket stor. Mest slående i
dräkterna äro kanske de randade mönstren, de
klara gröna, röda och gula färgerna för
kvinnor och barn, kvinnornas snörda livstycken,
de långa vita eller svarta rockarna på
männen samt de prydliga korta fårskinnspälsarna.
I yngre tid ha importerade tyger med tryckta
mönster vunnit stor utbredning. Jfr
Folkdräkt. Inom vissa socknar är
textilkonsten mycket högt utbildad och har i vår
tid fått nytt liv genom
hemslöjdsföreningarna. över huvud taget har den renässans av
folkkulturen, som är karakteristisk för vår
tid, haft D. som utgångspunkt. Det var
också under inspiration från D., som Artur
Hazelius skapade Nordiska museet och
Skansen i Stockholm, vilka icke minst i D.
fått en rad av efterföljare av
hembygdsgårdar och friluftsmuseer ute bland bönderna
själva. Litt.: Uppsatser i Nordiska museets
publikationer, i Dalarnas Hembygdsförbunds
Tidskrift och Turistföreningens Årsskrift; F.
Arosenius, »Beskrifning öfver provinsen D.»
(1862—68); E. Bosæus, »Tafvelgalleri från
stugor i Dalom» (3:e uppl. 1905); K.-E.
Forss-lund, »Med Dalälven från källorna till havet»
(1919 ff.); S. Erixon, »Möbler och
heminredning i svenska bygder», I (1925). S. E-n.
Historia. Hela landskapet, utom Särna och
Idre, som till 1645 hörde till Norge, utgjorde
av gammalt ett härad (Dala hundare),
till vilket även in på 1600-talet räknades
Norbergs och Skinnskattebergs bergslager, som
nu höra till Västmanland. Sydgränsen var
»Långheden» i trakten av nuv. Salbo hed.
Landskapet hade egen lag, men dess domare
lydde under Västmanlands lagman.
Administrativt lydde det under medeltiden vanl.
under fogden på Västerås slott, som då hade
en underfogde i D., men det hade även ofta
egen fogde. Sedan Gustav Vasa delat D. på
två fögderier, Västerdalarna med Järnbergs-
V. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
