Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Anders Peter Alfred - Dalin, Olof von (Dahlin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371
Dalin, 0. von
372
ling. Särskilt den skolorganisatoriska
enhets-tanken hade i D. en hängiven främjare. I
folkskollärarkårens förenings- och mötesliv
stod D. sedan ungdomen i förgrunden som
medlem av
centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärar-förening (ordf. 1913—
14, 1916—19). D:s
allmänt erkända
erfarenhet togs i anspråk bl.
a. för åtskilliga
sakkunnig- och
kommittéuppdrag, däribland
sakkunnig- och
ledamotskap i
folkunder-visningskommittén
1909—14. D. var
jäm
väl utgivare av läseböcker och
undervisningsmateriel. Särskilt känd är den av D. och
Fridtjuv Berg utgivna nya läseboksserien,
innefattande — jämte en av D. själv redigerad
antologi, »Svensk vers» — läseböcker av Selma
Lagerlöf, Heidenstam, Sven Hedin och Anna
Maria Roos. O. W-s.
Dalin, Olof von (hette före adlandet först
Dahlin, sedan Dalin), skald, prosaist och
hävdatecknare (1708 28/s—63 12/s)- Var
kyrkoherdeson från Halland och kom vid tretton års
ålder till Lund, där bl. a. läkaren Kilian
Sto-bæus och filosofen Anders Rydelius visade
honom välvilja. Hans universitetsstudier
av-brötos emellertid i förtid. 1727 fick D. en
lärarbefattning hos kammarrådet Claes
Rå-lamb i Stockholm och vann snart inträde i
flera andra av Stockholms förnäma familjer,
bl. a. hos presidenten Conrad Ribbing. I dessa
kretsar, liksom i den 1732 stiftade riddarorden
Awazu och Wallasis (där D. var den ende
ofrälse ledamoten), lät han emellanåt höra sig
som poet. 1731 blev han e. o. kanslist i
Riksarkivet, och 1732 fick han i samma egenskap
anställning i Kanslikollegium. I dec. 1732
utkom anonymt första numret av D:s
märkliga moralisk-satiriska veckoskrift, Then
Swän-ska Argus (utg. i bokform och reviderad 1754
av D.; med kommentar och ordlista 1910—19
utg. av B. Hesselman och M. Lamm, vilka
även skrivit litteraturhistorisk och språklig
inledning). — Förebilder voro Steeles och
Ad-disons tidskrifter The Spectator och The
Tatler samt van Effens Le Misantrope.
Från dessa lånade D. i stor utsträckning men
förstod att skickligt lokalisera och omstuva
vad han överflyttade. Bland dem, som D. tagit
intryck av, voro även Swift, Boileau och de
franska fabeldiktarna. Formellt påverkades
han även av den isländska sagan och den
muntliga sagan. Hans framställningssätt var
mycket växlande; än skrev han lätta,
skämtande artiklar, än dialoger ur vardagslivet,
än sagor och allegorier, än vers. Hans prosa
är den första moderna svenska populära och
på samma gång konstnärliga. D. ville
undervisa och roa; han behandlade gärna aktuella
samhällsspörsmål och tidens motsatta lyten:
å ena sidan pedanteriet, å andra sidan
flär-den; den sträva ortodoxien och förföljelsenitet
ägde i honom en motståndare; i den
ekonomiska politiken framträdde han som
fullblods-merkantilist och fabriksskyddare och var en
ivrig partigängare, anhängare till Gyllenborgs
parti och motståndare mot Arvid Horn. I
mars 1733 förbjöds Argus av
Kanslikollegium med anledning av vissa angrepp mot
religion, stat och goda seder, men förbudet
upphävdes fyra dagar senare av
kanslipresidenten Horn, möjligen efter påverkan från
hovet. Argus väckte i Sverige oerhört
uppseende. När Argus 1734 upphörde, sedan
104 nummer utkommit, »blev det», skriver
Olof Celsius d. y., »liksom tomt, och man
sörjde över hela riket som över ett
besynnerligt dödsfall». Stor nyfikenhet rådde i fråga
om författaren. Ständerna hade vid
riksdagen 1734, ehuru icke utan opposition i
präste- och bondestånden, hos K. m:t lämnat
sitt förord för »en obekant auctor, som under
namn af Argus med utgifne skrifter både
förnöjt och tjent publicum». Först 1735 blev det
allmännare bekant, att D. var författaren.
Konungen och drottningen hugnade honom
med dyrbara gåvor. 1737 fick han befordran
till kungl. bibliotekarie, och 1738 års riksdag
beviljade honom extra lön.
Under 1730-talet fortsatte D. sin vittra
verksamhet på skilda områden. Bland hans
dikter må nämnas den av Voltaire påverkade
förträffliga satiren »April wärk om wår
härliga tid» (1737), ett av hans populäraste
skaldestycken; tonen är här lättare och
finare än i hans äldre satirer. Dessutom
diktade han förträffliga visor, stundom i
herdekostym och med satirisk el. erotisk
anstrykning? Bland de herdakväden, som avgjort
tillhöra denna tid, märkes dikten om
»Cela-don», skriven till en omtyckt dansmelodi.
Dessutom odlade D. en älskvärd och ofta
lekfull sällskaps- och ordenspoesi. För den
1737 nyinrättade Kongl. svenska
skådeplatsen författade D. en prosakomedi, »Den
afundsjuke» (1738), en fransk-klassisk
karaktärskomedi med ledig, verkligt dramatisk
dialog, och sorgespelet »Brynilda» (s. å.), skrivet
på alexandriner, Sveriges första betydande
tragedi i den fransk-klassiska smaken; den
är i detta avseende epokgörande. Ämnet är
hämtat ur de fornnordiska sagorna om Sigurd
men omdanat efter den franska tragediens
smak. Närmast sluter sig stycket till Racines
»Andromaque», vars kärleksanalys D.sökt
efterbilda. D. påbörjade senare ett annat sorgespel,
»Cato», vars stil närmast tyder på inflytande
från Voltaire; det förblev fragment. Han
fortfor ock att odla prosan. »Korta Påminnelser
wid Swenska Skalde-Konsten» (1755) visar D.
som övertygad fransk-klassiker; i den utmärkta
prosasatiren »Arngrim Berserks förträffelige
tankar öfwer et fynd i jorden» gisslar D. det
rudbeckianska forskningspedanteriet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
