Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von (Dahlin)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Dalin, 0. von
374
1739 begav sig D. på en utländsk resa
tillsammans med sin förre lärjunge H. G.
Rå-lamb. Resan gick över Danmark, Hamburg
och Holland till Paris, där han vistades ett
halvt år. Tessin, då svensk ambassadör där,
förde honom in i Parissocieteten och i vittra
och lärda Pariskretsar. Efter hemkomsten
(sommaren 1740) skrev D. sitt främsta
prosaverk, den mästerliga »Sagan om hästen», som
skildrar Sveriges öden alltifrån
Kalmarunionens dagar. Sverige framställes under bilden
av en häst, Grålle, vars olika ryttare beteckna
de svenska konungarna; med frisk
berättarkonst har D. i sagans form givit ett folkligt
epos, som fick många efterbildningar.
D., som tidigare stått de unga hattarna
nära men icke varit någon krigsivrare, tycks
efter hemkomsten snarast ha varit partilös men
med lutning åt mösspartiet. Hans tidsdikter
under kriget äro allt annat än hattvänliga;
flera små satiriskt politiska poem om
tron-följarvalet, dalupproret och partistriderna röja
inflytande från fransk chanson- och
epigramdiktning. En tidsdikt var även »Svenska
friheten» (1742), med orätt uppfattad som »rimmad
hattpolitik»; den talar frihetens sak och
riktar sin udd mot partisplitet. Denna dikt,
för samtiden D :s mest betydande skaldestycke,
är skriven med Voltaires »Henriade» som
förebild. Den är allegorisk och högtidlig,
alexand-rinerna eftersträva storslagenhet och
värdighet. Dikten tillägnades ridderskapet och adeln
i hopp om dess förord till adelskap, men detta
kom honom icke nu till del, varemot sekreta
utskottet föreslog, att han måtte få i
uppdrag att skriva något nytt verk i svenska
historien. I övrigt fortsatte D. sin älskvärda
visdiktning och annan alstring av täck
små-poesi (»Engsövisan», »Vårvisa», »Skatan sitter
på kyrketorn» m. fl.); flera av dikterna
äro skrivna i kämpavisornas stil och blanda
lustigt medeltida föreställningar med
rokokoelement.
Mot mitten av 1740-talet var D:s
utveckling som vitter författare i det väsentliga
avslutad; hans diktning tjänade sedan blott till
sällskapsnöje. Däremot ägnade han sig åt
författandet av »Svea Rikes historia» (I 1747,
II 1750, III 1760—61), som skildrar vår
forntids och medeltids samt Gustav Vasas och
hans söners historia. D., som närmast slöt
sig till Rollin och Voltaire, byggde sin
tideräkning på den s. k. vattenminskningsteorien,
vilket framkallade protester såväl från
prästerligt som från rudbeckianskt håll. Han
förkastade i anslutning till Wilde den gamla
re-gentlängden från Magog och ställde sig
kritisk mot den föregående tidens fantasterier;
hans hävdateckning är — i motsats till
La-gerbrings — starkt adelsvänlig. I historiens
juridiska och kamerala element brast det
honom insikter. Hans framställningssätt står
mycket högt; hans skildring äger dramatiskt
liv, och han söker psykologiskt tolka motiven
för personernas handlingssätt. D. flyttade vår
historia »från bokhyllorna ned i svenskarnas
hjärtan» genom sitt verks lediga berättarton,
idérikedom och överskådlighet.
1750 kom D. i beröring med det unga hovet,
då Tessin anställde honom som kronprins
Gustavs lärare. Efter att ha övervunnit Lovisa
Ulrikas motvilja mot hans person blev han
hennes tillgivne tjänare, en omtyckt lärare
för hennes son, sekreterare i hennes
vitterhetsakademi samt sällskapspoet och
rolighets-minister vid hennes hov. 1751 blev D. adlad,
1753 fick han titel av kansliråd, 1755 blev
han rikshistoriograf. Emellertid medförde
hans vistelse vid hovet för honom stora faror.
I ett »Herdaspel», varmed han 1752 firade
konungens återkomst från Finland, yttrades
bl. a. den mot ståndssuveräniteten riktade
önskan, att »herren själv måtte få köra
de fyra paren». I de s. k.
»kalottpredikningarna», som han författade för ett vid
hovet inrättat »kalottregemente», vars
stor-mästarinna var drottningen, gycklade han
med tidens predikosätt och parodierade i ord,
åtbörder och röst vissa samtida medlemmar
av det högvördiga ståndet, vilket även vid
andra tillfällen var föremål för hans satir.
»Kalottpredikningarna» framkallade redan
vid 1751—52 års riksdag en skrapa från
prästeståndet till hovet. Därtill kom, att D. 1755
av Lovisa Ulrika begagnades för att med en
fransk lärd, Dangeul, som stod i förbindelse
med franska hovet, underhandla om
konungamaktens utvidgning. Dessa underhandlingar
röjdes, och D. lär t. o. m. ha svävat i fara
för sitt liv. 1756 ställdes han till ansvar,
dock endast för herdaspelet och
kalottpredikningarna samt för att ej ha ställt sig till
efterrättelse de ändringar Kanslikollegiet
föreslagit i den nya upplagan av »Svenska
friheten». D. avlägsnades nu från hovet och
förbjöds att närma sig de ställen, där
konungafamiljen vistades, och för
kalottpredikningarna dömdes han till böter. Sin lediga tid
nyttjade han till att fortsätta sitt historiska
arbete. 1759 blev han verkligt kansliråd, 1761
upphävdes förvisningsdomen, och i mars 1763
utnämndes han till hovkansler.
D. har haft ett stort inflytande som den
främste representanten för upplysningstidens
äldsta skede, som målsman för en mera folklig
riktning i motsats till den lärda skråandans
pedanteri, vidare såsom på en gång
representant för den samtida moralsatiriska
prosalitteraturen, för den fransk-klassiska riktningens
drama och epik, för den lättare
sällskapsdik-ten, pretiös poesi i rokokodräkt, vislyriken och
för en populärt hållen hävdateckning i
anslutning till främmande förebilder. Han förstod
att leda dessa utländska strömningar in i en
svensk fåra. På alla områden var han en
nydanare och en folkuppfostrare. D. var
visserligen ingen djup ande eller storslagen
personlighet, ingen originell tänkare eller
moralist samt kall i sina känslor, men han är
dock en av våra förnämsta
kulturpersonlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
