Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von (Dahlin) - Dalius, Sveno - Dalj (Dahl), Vladimir Ivanovitj - Daljunkern (Daljunkaren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
Dalius—Daljunkern
376
heter. Få svenska författare ha genomfört
ett större verk än han, och den närmast
följande tidens (t. ex. G. F. Gyllenborgs)
nedlåtenhet var mycket obefogad. Från D. utgå
den gustavianska tidens allvarliga och
satiriska författare; även Bellman ser i honom
en lärofader. Som enskild person ägde D. sina
svagheter; man skyllde honom bl. a. för
otacksamhet och vankelmod; ärliga voro emellertid
hans sympatier för en vidgad konungamakt.
D:s »Vitterhetsarbeten i bunden och
obunden skrifart» utgå vos 1767 i 6 bd, hans
»Poetiska arbeten» i 2 bd 1782—83. Jfr K.
Warburg, »O. D.» (i »Sv. akad:s handl. ifrån
år 1796», d. 59, 1884); M. Lamm, »O. D.»
(1908; det litteraturhistoriska huvudarbetet),
och Ruth Wikander, »Studier över stil och
språk i D:s Argus» (1924). K. W-g.*
Dalius, S v e n o, rimmare (1604—93).
Deltog i trettioåriga kriget, där han vart kapten.
Hans dikter (omtryck i Hanselli, »Svenska
vitterhetsarbeten», IX, 1869) äro naiva,
knaggliga och prosaiska. Både Stiernhielm och O.
v. Dalin gycklade med D:s poesi. R-n B.
Dalj (Dahl), Vladimir Ivanovitj,
rysk lexikograf och författare (1801—72). Var
son till en inflyttad dansk läkare, blev
militärläkare och kom att som sådan företaga
vidsträckta resor genom Ryssland. Han skrev
folklivsskildringar av stort etnografiskt
värde, samlade folksagor och utgav 1862 en
samling av över 30,000 ryska ordstäv. Hans
förnämsta arbete är »Tolkovyj slovarj zjivago
velikorusskago jazyka» (Förklarande ordbok
över det levande storryska språket, 4 bd,
1861—68; 3:e uppl. av Baudouin de Courtenay
1903—12), som i stor utsträckning bygger på
D:s egna uppteckningar ur det levande
folkspråket och, fast till metoden okritisk, ännu
är oumbärlig för var och en, som närmare vill
studera ryska språket. — 3:e uppl. av D:s
saml. skrifter utgåvos 1897—98 (10 bd).
Daljunkern (Daljunkare n), den
vanliga benämningen på en av de farligaste
upp-rorsmakare Gustav Vasa som konung hade
att bekämmi. Han utgav sig falskeligen för
att vara den avlidne
riksföreståndaren Sten
Sture d. y:s och
Kristina Gyllenstiernas
äldste son, Nils Sture, och
redan på nyåret 1527,
då denne ännu levde och
vistades vid konung
Gustavs hov —‘ han avled
fjortonårig i slutet av
april eller början av
maj s. å., trol. i Uppsala —, var bedragaren
i Dalarna under Nils Stures usurperade namn
sysselsatt med stämplingar mot Gustav Vasas
krona. I hans omgivning befann sig en f. d.
Sturetjänare, Peder Sunnanväders forne
följeslagare Peder Grym, vars försäkringar om D:s
identitet med Nils Sture kraftigt bidrogo att
tillvinna honom förtroende hos de av gammalt
Daljunkerns sigill.
Sturevänliga dalamännen. Inom kort hade
han förvärvat ett betydande anhang i
Dalarna, framför allt i de övre bondsocknarna
men även på sina håll i bergslagsbygden.
Meningen var att störta Gustav Vasa och göra
D. till rikets styresman som riksföreståndare
eller rent av som konung. Sedan
upprorsrö-relsen under loppet av ett par månader
vunnit fast fot i Dalarna, beredde man sig att
utbreda den till angränsande landskap. 14
april avlät D. (»Nils Sture, Sveriges rätte
arvinge och härnäst med Guds hjälp dess
hö-vitsman») från Malung till Värmlands
inbyggare en uppviglingsskrivelse med häftiga
utfall mot konungens evangeliska kyrkopolitik
och dryga skattepålagor, och en månad senare
sände Mora- och Orsakarlarna under D:s
sig-net ett liknande upprorsbrev till hälsingarna.
En i juni på riksdagen i Västerås av konungen
träffad uppgörelse med de missnöjda
dalkarlarnas fullmäktiga sändebud fick ej åsyftad
effekt och varaktighet, och D. blev i
tillfälle att från Dalarna företaga ett tåg in i
Värmland, varvid somliga av de dalabönder,
som i Västerås deltagit i uppgörelsen med
konung Gustav, voro honom följaktiga.
Återkommen till Dalarna, beslöt D. att söka
utnyttja Dalarnas och Sturevännernas gamla
förbindelser med norska kretsar. I sept. 1527
infann han sig i Tröndelagen, där han
välvilligt mottogs av fru Inger Ottesdotter på
östråt (Austråt), som nyligen beskyddat Peder
Sunnanväder. Han kom även i beröring med
hennes svärson, det dåtida Norges mäktigaste
man, ståthållaren på Bergenhus, Vincents
Lunge, och med dennes broder danska
riksrådet Ove Lunge. Alla voro övertygade om
att han var den verklige Nils Sture, och även
ärkebiskopen av Trondhjem, Olav
Engelbrekts-sön, vanns för honom. Efter någon tid blev
den förmente arvingen till Sveriges rike
förlovad med fru Ingers dotter jungfru Elin
Nilsdotter. När så ett rykte nådde Nordnorge,
att Gustav Vasa avlidit, blev D. av sina
aristokratiska norska gynnare och tilltänkta
fränder utrustad för en formlig
erövringsex-pedition till Sverige. Före avfärden från
Tröndelagen utfärdade han (25 nov.) en högtidlig
förbindelse att som blivande härskare i
Sverige hålla god grannsämja med Norge och
Danmark och att till Norge återställa det av
Gustav Vasa ockuperade Viken; förbindelsen
beseglades med ett sigill, som utvisade
Sture-vapnet (se fig.). Med Dalarna som närmaste
mål tog D. vägen genom Jämtland, och
Vincents Lunge följde honom till sistnämnda
landskap för att vid därvarande
norsk-sven-ska gräns avvakta resultatet och eventuellt
själv vid behov ingripa. När D. ungefär vid
årsskiftet 1527—28 inträngde i Dalarna, hade
emellertid konung Gustavs bearbetningar och
hotelser hunnit kraftigt försvaga befolkningens
iver för D:s sak, och han måste med
oförrättat ärende återvända till Norge. När så
oron i Dalarna slutligen kvävts genom Gustav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
