Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalsland - Växt- och djurvärld - Bebyggelse och näringsliv - Dalsland i förhistorisk tid - Kyrklig konst - Etnografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Dalsland (Växtvärld—Etnografi)
392
V äxtvärlden är av västsvensk typ. På
höglandet är barrskogen dominerande,
skifferområdena ha rikare växtlighet. Boken går upp
till Vågsäter i s. D.; gråalens sydgräns går
genom D. I bergstrakterna finnes idegranen
flerstädes. — Djurvärlden är den för det
mellansvenska låglandet utmärkande. Lon
utrotades på 1890-talet, björnen omkr. 1850.
Röding finnes i Bok- och Kornsjöarna.
Bebyggelsen är tätast på Dalboslätten,
under det att skogstrakterna i v. D. äro mycket
glest befolkade. En betydande emigration har
för vissa områden medfört avsevärd
folkminskning. — Näringsliv. Dalboslätten är
särskilt i s. en åkerbrukstrakt; i övriga delar
av landskapet, vilka upptagas av skogar och
delvis av mossmarker, får jordbruket en
underordnad plats, och trävaruindustrien,
särskilt pappersmassetillverkningen, blir
huvudnäringen. Dock är skogen av gammalt illa
medfaren, och utpräglad brist på större
dimensioner gör sig gällande. Om industriorter och
näringsliv f. ö. se Ä 1 v s b o r g s 1 ä n. O. Sjn.
D. i förhistorisk tid. Den första mera fasta
bebyggelsen i D. har man att tänka sig i
landskapets s. del samt utefter Vänerns kust.
Redan från äldre stenålderns sista skede har
man bevis för en bosättning. Särskilt
be-aktansvärd som fyndplats är Hästefjorden, där
man efter sjöns sänkning funnit talrika fynd,
säkert härrörande från boplatser. Den typiska
redskapsformen, en efterbildning i grönsten
av kärnyxan i flinta, har t. o. m. ibland
kallats Hästef jordstyp, ehuru benämningen
Li-hultyxa efter en bohuslänsk boplats (i Norge
Nöstvetyxa) är den vanliga. Bärare av denna
tidiga kultur var en jägar- och
fiskarbefolkning. Den yngre stenålderns (4000—1800 f.
Kr.) olika skeden äro företrädda.
Påfallande är rikedomen på hällkistor samt den sista
stenåldersperiodens gravform.
Bronsåldern (1800—600 f. Kr.) är företrädd
av fåtaliga fornsaksfynd. Från denna epok
härrör åtm. en del av de talrika stora
sten-rösena. Från stranden av sjön Råvarpen i
Tisselskogs socken finnas hällristningar på
lerskifferhällar.
Den äldre järnåldern avspeglar sig ej heller
i några talrika fynd. Från yngre järnåldern
äro fynden betydligt mer framträdande,
vartill komma de fasta fornlämnmgarna,
bestående av högar, stenkretsar, resta stenar och
ett 10-tal fornborgar. Särskilt vackra
fornminnen finnas vid Hovstensmon i ödeborgs
socken med ett stort antal gravar, två väldiga
resta stenar, den största icke mindre än 4 m,
samt en s. k. domarring, bestående av 9
stenar. Stora gravhögar äro att anteckna från
Gestads kyrka, den s. k. »Kung Gestrasis
hög», och Bolstads socken, »Kårehögen».
Runstenar äro icke kända från D. — Litt.:
Uppsats av O. Almgren i »Sveriges fasta
fornläm-ningar» (1901; 3:e uppl. 1923). H. R-h.
Kyrklig konst. D:s 44 kyrkor erbjuda ej
mycket av intresse. Tydligt medeltida
ur
sprung ha Brålanda, Sundals-Ryrs ödekyrka,
Bolstad, Grinstad, Ödeborg, Järbo och
Ånim-skog, men alla äro de om- el. tillbyggda under
senare tid. I flera av dem finnas medeltida
väggmålningar. En märklig kyrka är
Laxarby, uppförd av trä i grekisk korsform 1759
med koret i ena korsarmen. Landskapets
förnämsta kyrka var Edsleskogs gamla tempel,
som 1902 ödelädes genom vådeld; det var en
treskeppig kyrka av tegel med kvadratiskt
kor. Fröskogs kyrka är uppförd av grovt
timmer 1729 och har tak och väggar klädda
med ekspån. Vårviks nuv. kyrka är uppförd
på 1840-talet. Den gamla kyrkan var en
träkyrka av medeltida ursprung, från vilken
skulpterat träarbete finnes i behåll i Statens
historiska museum. — I många av kyrkorna
finnas medeltida inventarier i behåll, särskilt
romanska dopfuntar av täljsten. I
Frände-fors kyrka finnes en altartavla, »Jesu
uppståndelse», av Per Krafft d. y. Ofta
förekomma fristående klockstaplar, ibland liksom
kyrkornas tak täckta med skiffer. A. J.
Etnografi. D. förmedlar etnografiskt
övergången mellan den kontinentalt påverkade
götiska kulturen och en mer uppsvenskt
betonad och företer därjämte flera
beröringspunkter med Norge. Med n. Bohuslän och
v. Värmland bildar landskapet ett tämligen
enhetligt västsvenskt kulturområde.
Karakteristiska för detta äro bristen på byar
(längst i s. hopas dock gårdarna till
kors-vägsbyar) och de oregelbundna gårdarna, som
synas delvis återgå på den götiska typen,
delvis utgöra exempel på en särpräglad
västsvensk typ, där mangårdens och fägårdens
hus bilda två huvudlängor. En för v.
Sverige karakteristisk logform med utskott på
ladornas långsidor, vilken torde gå tillbaka
på en även anträffad 2-våningsloge med stall
och fähus i bottenvåningen, är även vanlig.
Vidare uppvisa dryckeskärlen med sina två
huvudformer, bollen och kalken, rent
västsvenska typer, liksom även täljstenen här
fått större användning (till grytor, pannor,
strykjärn etc.) än i det övriga Sverige.
Kul-lig boskap har varit vanlig här liksom i
Bohuslän och Värmland.
Landskapets kultur uppvisar emellertid
vissa olikheter mellan skogsbygden i n. v.
och slätten, »Ler-Dal», i s. ö. Genom
landskapet går sålunda i flera fall sydgränsen för
vissa nordliga företeelser, såsom kubbstolarna,
spinnsländan, fäbodarna, stolpbodarna och
tunnbrödsbakningen (de tre sistnämnda gå
även ned i n. Bohuslän). I sydligaste delen
märkas å andra sidan vissa götiska drag,
såsom götisk köksplacering, sydsvenskt
bind-tak och skiftesverk i ladugårdsbyggnaderna.
Det norska inflytandet är märkbart t. ex.
i vissa möbelformer liksom delvis i fråga
om möbelplaceringen; Fredrikshald var också
långt fram i tiden för D. den viktigaste
handelsstaden. I övrigt är den gamla
folkkulturen i landskapet bättre bevarad än i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
