Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalton, John - Daltonism - Daltons lag - Dalum - Daluppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Daltonism—Daluppror
398
uppkallade lagen, att en gasblandnings
totaltryck är lika med summan av de olika
ingående gasernas partialtryck (se G a s).
Analysen av gaser, bl. a. av kvävets
syreföreningar. blev den experimentella grunden för
D:s berömda lag om »de multipla
proportionerna», till vars förklarande han uppställde
sin atomteori (se A t o m, sp. 429), utarbetad
1802—03 men offentliggjord först 1808 i d. 1
av »New system of Chemical philosophy» (d.
2—3 1810—27). Den nämnda lagen utsäger,
att då ett ämne i flera olika förhållanden
förenas med ett annat, de viktsmängder av
det ena ämnet, som i de olika föreningarna
finnas bundna vid en och samma viktsmängd
av det andra ämnet, stå till varandra i
förhållanden, som kunna uttryckas genom enkla
hela tal, ss. t. ex. syremängderna i kvävets
olika syreföreningar, vilka förhålla sig till
varandra som talen 1, 2, 3, 4, 5. Detta skulle
då bero på att grundämnenas atomer ingå
föreningar efter enkla talförhållanden. Genom
analyser ej blott av gaser utan även av andra
ämnen sökte D. att med den i vatten
ingående viktsmängden av väte som enhet
fastställa de »relativa atomvikterna». Först
genom Berzelius’ livsverk över de bestämda
kemiska proportionerna med dess noggranna
atomviktsbestämningar fick D:s geniala teori
en fast vetenskaplig grund, samtidigt som den
väsentligt förbättrades. — D. sökte även
införa ett kemiskt teckenspråk, som dock snart
fick vika för det av Berzelius föreslagna.
D. var, själv rödblind, den förste (1794),
som vetenskapligt beskrev färgblindhet.
Rödblindheten fick därför namnet daltonism,
en särskilt i Frankrike ännu använd
benämning. Som hedersdoktor i Oxford yttrade D.,
att doktorskappans högröda färg för honom
vore naturens, de »gröna» lövens färg. — Biogr.
av Roscoe (1895) och Millington (1916). S. A-s.*
DaltonFsm, »rödblindhet», färgblindhet,
uppkallad efter kemisten John Dalton (se d. o.),
vilken själv var rödblind; se Färgblindhet.
Daltons lag [dåTtons-]. 1. Kemisk lag; se
Dalton. — 2. Fysikalisk lag; se Dal ton
och Gas.
Dalum, socken i ö. Västergötland, 13 km n.
om Ulricehamn; Redvägs härad, Älvsborgs
län; 31,13 kvkm, 714 inv. (1926). Utgöres av
tämligen jämna platåer kring den väl
markerade Ätradalen (175 m ö. h.). Egendomar:
Vinsarp och Silarp. 683 har åker, 2,191 har
skogs- o. hagmark. Ingår i Blidsbergs, D:s o.
Humla pastorat av Skara stift, Redvägs kontr.
Daluppror. När Gustav I efter unionstidens
oro ville införa ordning och skick i Sverige,
fann han i dalkarlarna, som under
frihetskriget troget stått honom bi, sina mest
hårdnackade motståndare. Tre gånger utbröto
under hans regering oroligheter, vilka äro kända
under benämningen »daluppror».
Första dalupproret (1524—25). Det
var naturligt, att efter de närmast föregående
årtiondenas oro och särskilt efter
befrielse
krigets våldsamma rörelse mycket skulle vara
i olag, som först med tiden kunde rättas och
bättras. Dit hörde bl. a. det höga priset på
nödvändighetsvaror, orsakat dels av bristen
på redbart mynt och dels av det sätt, varpå
de lybska köpmännen begagnade sitt
handelsmonopol. Den oro dessa missförhållanden
framkallade bland dalkarlarna yttrade sig
redan mot slutet av 1524 i klagomål till
konungen; men först 1525 antog missnöjet en
farligare karaktär. Dalkarlarna hade
bearbetats av personer, som i konung Gustav sågo
en den luterska reformationens vän, särskilt
av de båda katolska prelaterna Peder kansler
(Sunnanväder) och mäster Knut. Den förre,
som förut tjänat Sten Sture d. y., hade skrivit
mot konungen förgripliga brev och därför av
denne 1523 avsatts från biskopsstolen i
Västerås, och den senare hade som misstänkt för
delaktighet i dessa stämplingar förlorat sitt
domprostämbete där. Båda uppträdde mot
slutet av 1524 i Dalarna, utspridde lögner om
Gustavs sätt att behandla Sten Sture d. y:s
änka och barn och vunno anhang i synnerhet
i Övre Dalarna. De skrivelser, genom vilka
konungen sökte lugna sinnena, uträttade intet.
Våren 1525 höllo dalkarlarna möte i Tuna och
uppsatte där ett brev, vari de förklarade för
konungen, att de ansågo sig fria från sin tro
och lydnad, om ej missförhållandena rättades.
Sedan Sören Norbys krigståg i Skåne
misslyckats och konung Gustav i juli med storm
intagit Kalmar, minskades efter hand oron i
Dalarna, och vid ett personligt möte med
dalkarlarna vid Tuna, i okt., mottog konungen
av dem nya trohetsförsäkringar.
Upphovsmännen till oron begåvo sig (trol. redan i
juni) till Norge, där de funno skydd hos
ärkebiskop Olaf i Trondhjem och hos rikets
ståthållare, Vincents Lunge. Gustavs
framställningar om deras utlämnande understöddes av
konung Fredrik i Danmark; i juli 1526
utlämnades mäster Knut, i sept. Peder kansler.
Av domstolar med både andliga och
världsliga led. dömdes de för förräderi till döden,
den förre i Stockholm hösten 1526, den senare
i Uppsala i febr. 1527. Domen över Peder
kansler verkställdes genast, och ett par dagar
därefter avrättades i Stockholm mäster Knut.
Andra dalupproret (1527—28).
Bristen på livsförnödenheter fortfor, kung
Gustavs allt tydligare framträdande benägenhet
för en kyrklig reformation stred i mycket mot
allmogens åskådningssätt, och en skatt till
gäldande av lybeckarnas fordringar från
befrielsekriget väckte missnöje. Dessutom
bearbetades dalkarlarna med framgång av
Dal-junkern (se d. o.). Anders Persson på
Rankhyttan och bergsmannen Måns Nilsson i
Aspe-boda voro det kungliga partiets förnämsta
ledare; själv var konungen outtröttlig i att
genom skrivelser söka inverka på de
upproriska. Vid Eriksmässan i Uppsala 1527 höll
han ett möte med utskickade från Dalarna och
besvarade deras klagomål. På Västerås
riks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
