Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daluppror - Dalwigk, Reinhard - Dalvind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Dalwigk—Dalvind
400
dag infann sig blott ett fåtal ombud från
Dalarna, men de lovade utlämna Daljunkern.
Denne fick dock begiva sig till Värmland och
Norge och företog därpå från Norge ett
misslyckat infall i Dalarna. I febr. 1528 drog
konungen med krigsmakt till Tuna, dit
dalallmogen under löfte om lejd instämts att möta.
Menigheten omringades av krigsfolket, en av
konungens rådsherrar höll ett skarpt
förma-ningstal, och då detta ej gjorde beräknad
verkan, togos de brottsligaste ur hopen, dömdes
till döden och avrättades på stället. Genast
föllo de övriga till föga och bådo om nåd.
Tredje dalupproret el. det s. k.
klockupproret (1531). Liksom påbudet
om skatten till lybska gäldens betalning
sannolikt närmast bragte missnöjet i Daiarna till
utbrott 1527, var beslutet om klockskatten,
som för samma ändamål fattades vid
herredagar i Örebro och Uppsala 153.1,
huvudsakliga anledningen till tredje d. De kungliga
sändebuden erhöllo visserligen vid landstinget
i Tuna (febr.) löfte om en klocka från varje
sockenkyrka; men när klockorna skulle
hämtas, var stämningen trotsig. Leksandsbönderna
misshandlade konungens utskickade, även
inbyggarna i Ål och Gagnef nekade utlämna
sina klockor, Tunabönderna togo sin tillbaka,
och Kopparbergsmännen ställde sig på de
uppstudsigas sida. Bland rörelsens ledare voro
nu Gustavs forna vänner Måns Nilsson i
Aspe-boda och Anders Persson på Rankhyttan.
Ehuru dalkarlarna av egen maktfullkomlighet
utfärdade kallelse till en riksdag i Arboga,
blevo de en tid till sin egen stora förvåning
lämnade åt sig själva. De funno då slutligen
skäl att »giva sig till frids». I aug. 1531
erbjödo de sig att betala 2,000 mark för sina
klockor, vilket anbud mottogs av konungen,
som på samma gång återgav dem sin nåd.
Därmed trodde dalkarlarna saken vara slut;
men de skulle finna, att de bedragit sig däri.
Förlikningsanbudet hade konungen antagit
för att ha ryggen fri, om Kristian II, som
just då i Holland beredde sig att återtaga
sina riken, gjorde ett farligt anfall, men när
Kristians företag misslyckats, skred Gustav
till räfst med dalkarlarna. I jan. 1533 stämde
han dem sig till mötes vid Kopparberget, infann
sig där med krigsfolk och höll ett skarpare
strafftal än någonsin förut. De brottsligaste
fängslades, de övriga fingo tillåtelse att
återvända hem; den hjälp i klockor och penningar,
som dalkarlarna dittills hållit inne, blev nu
utkrävd. Av de fängslade blevo några genast
dömda och avrättade. De andra fördes till
Stockholm och höllos där i fängelse till i
början av 1534, då de av en domstol, som bestod
av riksråd, frälsemän samt huvudstadens
borgmästare och råd, dömdes till döden. Bland de
då avrättade voro Måns Nilsson och Anders
Persson. Därmed var det slut på oron i
Dalarna under Gustav I:s tid. O. A.*
Fjärde dalupproret el. »Stora
daldansen» kallades de oroligheter, som
1743 utbröto i Dalarna till följd av
missnöje med frihetstidens »herreregering», dess
ekonomiska politik, särskilt inskränkningen
av det fria varuutbytet med Norge, och 1741
—43 års nesliga krig, under vilket
Dalregementet särskilt i slaget vid Villmanstrand
(1741) lidit stora förluster. De missnöjda ville
straffa dem, som varit skyldiga till kriget,
och genom val av lämplig tronföljare
påskynda fredsslutet. Redan 1742 spordes
oroligheter i Dalarna, och allmogen samlade sig
(juli) egenmäktigt till allmänt landsting i
Falun. Då den nye landshövdingen, C. G.
Wennerstedt, 12 april 1743 på allmänt möte
i Leksand kungjort regeringens order, att
Dalregementet skulle tåga till Västerbotten,
undgick han med möda misshandel.
Regeringen föll undan och beordrade i stället
regementet till Gävle, men detta endast stärkte
böndernas tilltagsenhet. Vid en förnyad
upp-brottsorder beslöto bönderna på möte i Mora
att tåga till Stockholm, och 30 maj kallade
budkavlen dalamännen till möte i Falun 8
juni. Ledarna för rörelsen voro
riksdagsmannen Skinnar Per Andersson och
bruksbokhållaren Gustaf Schedin,
varjämte majoren Wilhelm Gustaf Wrangel
villigt tjänstgjorde som militär rådgivare.
Väpnade med musköter, spjut och spikklubbor
tågade bönderna söderut, medförande
landshövdingen och andra ståndspersoner som
fångar. Deputerade från regering och ständer
sökte vid Sala och Stäket förgäves genom nya
eftergifter hejda bondehärens framryckning;
vid Norrtull mötte gamle kung Fredrik själv.
Då han förbjöd trupperna att använda våld,
trängde dalkarlarna 20 juni in i Stockholm.
Under tiden hade fred slutits, böndernas
ledare visade sig oföretagsamma, 22 juni
omgavs deras läger på Norrmalm med trupper,
och de uppmanades att mot löfte om
straff-löshet nedlägga vapnen. Några följde
uppmaningen, andra började skjuta, trupperna
besvarade elden, några bönder stupade, och de
övriga sökte fly, men de flesta, omkr. 3,500
man, togos till fånga. Av ledarna dömdes sex,
däribland Schedin och Skinnar Per Andersson,
till livets förlust och avrättades, Wrangel
dömdes till livstids straffarbete (benådades
1751), andra straffades med spö el. fängelse.
Innan de tillfångatagna frigåvos, hade en stor
del av dem bortryckts av farsoter. S. B.*
DaTwigk, R e i n h a r d, frih. von, hessisk
statsman (1802—80). Blev 1850 hessisk
premiärminister ooh chef för in- och
utrikesdepartementen. D:s inre styrelse var reaktionär
och byråkratisk; i utrikespolitiken
samverkade han med Beust och von der Pfordten,
slöt sig till Österrike och var motståndare
till Preussen. I kriget 1866 sökte han
Frankrikes hjälp mot Preussen. Han nödgades 1871
på Berlinhovets önskan taga avsked. D :s
»Tagebücher aus den Jahren 1860—71» utg.
med biogr. inledning av D. Schüssler (1920).
Dalvind, se Vind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
