Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dans - Danska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
489
Danska litteraturen
490
våg av hänförelse i både Gamla och Nya
världen, och många voro de, som trodde sig kallade
att reformera den i gamla former stelnade
teaterdansen genom att följa den nya rörelsen.
I Sverige infördes (Jaques-)Dalcrozesystemet
av Anna Behle. Det är i Tyskland, som
barfotadansen nått sin högsta blomstring. I Mary
Wigmans och Labans skolor ha danserskor av
högre klass fått sin utbildning.
Dalcrozesko-lans stora förtjänst ligger i de strängt
rytmiska regler, som tillämpas på rörelserna.
Ät plastiken och kroppens fullständiga
behärskning genom musklerna ägnas tyvärr icke
samma omsorg. Någon grundskola för
dans-konst kan således Dalcrozesystemet (se
Jaques-Dalcroze) knappast bli men är som rytmisk
gymnastik hittills oöverträffat.
Hos alla folkslag finner man mer eller
mindre typiska nationaldanser. Spanjorerna ha sin
karakteristiska fandango (se d. o.), som ligger
till grund för övriga spanska d., såsom bolero,
jota, seguidilla, cachucha, tango och zapaiado.
I dem fattar kavaljeren ej sin dam om livet,
utan paret dansar mot och förbi varandra
samt svänger runt i rygg-mot-ryggställning.
De dansande förstärka den i allm. originella
och eggande musiken med slag av kastanjetter
el. tamburiner. Även handklappningar
användas i somliga d. som ackompanjemang.
Utmärkande för de spanska d. äro den stolta
hållningen, de utåtvridna fotterna och det
sjudande temperament, varmed d. utföras. De
kunna ibland vara lugna och värdiga men äro
oftast lidelsefulla och sensuella i åtbörder och
rörelser. Italienarna ha tarantella (se d. o.),
siciliana, saltarello och forlana, som i allm.
utmärka sig för livliga hopp och häftiga
vändningar och omdansningar, i vilka dam och
kavaljer hålla varandra i hand el. om livet.
Livlig och hetsande rytm är utmärkande för
de flesta italienska d. Ryssarnas egna d.
inskränka sig till den förnäma bojardansen,
några livliga kosack- och lillryska d. samt
kaukasiska d. med armrörelser, som närma sig
de orientaliska; även ryssarna ha i ungrarnas
csärdås (se d. o.) och masurernas masurka (se
d. o.) funnit uttryck för sitt livliga
temperament. Dessa d. ha sedan lång tid tillbaka
odlats såväl i salongerna som i baletten. Från
Polen stamma polonäs (se d. o.), varsovienne
och krakoviak. Engelsmännens jig, skottarnas
reel och holländarnas matelot- (sjömans-) d.
äro även bekanta. Om d. i norden se
Folkdanser (folkvisedanser, sång- och ringlekar).
Litt.: Thoinot Arbeau, »Orchésographie»
(1588; ny uppl. 1888; övers, till eng. 1925);
Blasis, »Manuel de la danse» (1820);
Czer-winski, »Geschichte der Tanzkunst» (1862;
ny uppl. 1882); Voss, »Der Tanz und seine
Geschichte» (1868); Zorn, »Grammatik der
Tanzkunst» (1887); Klemm, »Katechismus der
Tanzkunst» (1901); Prunières, »Le ballet de
cour en France» (1914); Winter,
»Körperbil-dung als Kunst und Pflicht» (1914); Genthe,
»The book of the dance» (1916); Brandenburg,
»Der möderne Tanz» (1913; 2:a uppl. 1918);
Stenström, »Dansen» (1918); Bie, »Der Tanz»
(1906; ny uppl. 1919); Laban, »Die Welt des
Tänzers» (1920); Divoire, »Découvertes sur la
danse» (1924). — Jfr även Balett och
Danslekar. Lisa Steier.
Danska litteraturen. Den hedniska
tiden. Som en gren av den
gotisk-german-ska språkstammen ha danskarna sin andel i
dess oskrivna andliga alstring, mest av
folklig art. De äldsta spåren av gotisk-germansk
tanke och dikt finner man i mytologi och
hjältesagor från folkvandringstiden, men båda
delarna föreligga eg. blott i långt senare
uppteckningar. Omkr. 400 e. Kr. hade den
allmängermanska runskriften nått
Danmark, som äger språkligt och kulturhistoriskt
viktiga runinskrifter; mest känd är
inskriften på ett av guldhornen från Gallehus vid
Tönder (se G u 1 d h o r n e n). Runinskrifterna
äro dock för få och för korta för att ha
litterär betydelse. Större betydelse fick
vikingatiden, vars kulturliv man kan bedöma
dels på grund av runinskrifternas då fylligare
innehåll, dels genom Saxos latinska verk
och den norsk-isländska litteraturen från
omkr. 1200. Den danska hjältediktens äldsta
motivkretsar handla om kämpen Uffe,
konungarna i Lej re samt Hagbard och Signe;
de gå tillbaka till 500-talet, men det lilla,
som bevarats, är tidigast från mitten av
900-talet, och detta har Saxo återgivit i prydlig
lat. övers, och omdiktning. Runverserna och
enstaka citat i de isländska sagorna visa
emellertid, att denna diktning hade form av
al-littererande vers, liksom fallet var i de
övriga nordiska länderna.
Den katolska medeltiden (till
omkr. 1500). En skriven litteratur uppstod
först på grund av kyrkans praktiska behov,
i synnerhet efter upprättandet av
ärkebiskopsstolen i Lund 1104. Som endast präster fingo
boklig lärdom och kunde skriva, fick nästan
allt den katolska bildningens karaktär och
skrevs på latin. Ärkebiskop Andreas
Sune s e n (d. 1228) skrev »Hexaemeron» med
dess lat. versifierade framställning av de teol.
huvudfrågorna från Paris’ högskola. Framför
allt birgittinrörelsen framkallade en rik
pre-diko-, missions- och översättningsverksamhet.
Danmarks världsliga och andliga höjdpunkt
uppnås under »Valdemarstiden» (omkr. 1150
—1250) med den geniale A b s a 1 o n (se d. o.)
som medelpunkt. På hans tillskyndan
uppstod i st. f. helgonlegender och praktiskt
historiska klosterantecknlhgar en nationell
historieskrivning. Svend Aggesön skrev
en kort och Absalons »klerk» S a x o (för
sitt prydliga latin kallad grammaticus)
en utförlig dansk historia från äldsta tider
till vendertågens slut. Saxos arbete, »Gesta
danorum» (i 16 böcker), avslutat efter
Absalons död i början av 1200-talet, är den
danska medeltidens yppersta verk och ett av
de bästa lat. historiska arbetena från denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
