Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Danska litteraturen
492
tid. Han hoparbetade till ett fängslande epos
den väldiga mängd danska och
norsk-isländ-ska sagor, som han ansåg för verklig historia.
Från Valdemarstiden äro vidare de medeltida
laguppteckningarna, främst Skånes
oeh Själlands kyrkorätt och landslagar. Till
dem ansluter sig Valdemar Sejrs »jyske lov»,
antagen i Vordingborg 1241 men ej genomförd i
övriga landsdelar. Vidare må nämnas »Danska
rimkrönikan», en dansk historia på vers från
senare medeltiden. Från ung. samma tid äro
översättningar från sv. av Eufemia
visor na och prästen Michaels religiösa
lärodikter. Under Valdemarstiden började
också Danmarks rika, i poetiskt hänseende
utomordentligt framstående f
olkvisedikt-ning, fortsatt genom hela medeltiden men
först till en del upptecknad av adelsdamer
och historiker på 1500- och 1600-talet.
Danmark äger över 500 självständiga visor,
medan varianterna uppgå till många tusen.
Visorna, som sjöngos till dans, författades efter
främmande förebilder, särskilt franska
dans-visor och vandrande tyska sångares kväden.
Folkvisorna upptogo i sig många
forntids-ämnen och bevarade sålunda sammanhanget
mellan gångna tiders andliga liv och en följ,
periods nationella renässans; de ge också
kraftiga vittnesbörd om huru människolivet
gestaltade sig under riddartiden. Till form och
innehåll äro svenska och danska visor rätt
likartade (jfr Folkvisor). K ä m p a v
i-s o r n a besjunga forntidens stora, ofta
övermänskliga gestalter; de äro ofta tragiska som
förebilderna; muntra och käcka äro däiemot
visorna om folkdiktningens älsklingshjälte,
Holger Danske. Den klaraste bilden av
medeltidens liv och samhälle ge
riddarvisor-n a, vilkas huvudpersoner äro medeltidens till
häst tjänstgörande bondeadel och som framför
allt skildra kärlek och krig. Till de
historiska visorna höra de ryktbara
visorna om Valdemar och Tove samt en viscykel
om marsk Stig. —• Vid Kalmarunionens
upplösning stodo Danmark och Norge i nära
världslig och andlig gemenskap, det gamla
norska språket blev allmogemål men danskan
litteraturspråk även i Norge. Från nyare
tidens början till 1814 och längre var dansk
litteratur de två ländernas gemensamma
egendom, vars norska tillskott med tiden fick stor
betydelse.
Nyare tiden. Humanism,
reformation och renässans (1500- och
1600-talet). Den omvälvning i tänkesätt och
världsåskådning, som kännetecknar nyare tidens
inbrott, fick i Danmark väsentligen religiös
betydelse. Den religiösa reformationen spred sig
hastigt från Tyskland till norden, medan
renässansströmningarna kommo senare och
mycket svagare. Reformationstidens litteratur
blev därför i Danmark i det hela mycket
osjälvständig men hade stor nationell
betydelse, emedan den var skriven på modersmålet.
Efter striden om den nya läran såg det ut,
som om en verkligt frisinnad åskådning skulle
segra över hela linjen: nya vetenskaper
upp-stodo, man förbättrade skolväsendet och
återupprättade 1537 universitetet i Köpenhamn.
Men allt kvävdes av det ensidiga religiösa
intresset; teologien själv blev lärd och
använde jämte övriga vetenskaper latinet;
censuren hämmade all fri litterär utveckling.
Ortodoxien, den stelnade rättrogenheten,
utbreddes som protestantisk skolastik. Danmark
drabbades av stora politiska olyckor, och
folket trycktes ned i okunnighet och övertro
utan att få del av renässansens väldiga
kulturella framsteg. Det blev Holbergs uppgift
att lyfta det sjunkna folkmedvetandet genom
att göra det delaktigt av utlandets framsteg.
Bland den eg. reformationstidens stormän
må först nämnas Christiern Pedersen
(d. 1554), »den danska litteraturens fader»,
vars själländska skriftspråk genom hans b
i-belöversättning (1550; »Kristian III:s
bibel») blev grundvalen för riksspråket. Själva
reformationsförkunnelsen var ett verk av
Hans Tausen. Den nya kyrkans
organisatör, Peder Palladius, efterlämnade en
mängd religiösa skrifter på både danska och
latin. Mer utpräglad humanist och senare en
kämpe mot reformationen var
karmelitmun-ken Povl Helgesen, som var en ypperlig
stilist och även skrev ett historiskt arbete
(»den skibyske krönike»). Bland senare
författare märktes många adelsmän. Arild
Huitfeldt skrev en innehållsrik dansk
historia. Adelsdamerna, av vilka många voro
kunskapsrika och bokälskande, samlade
folkvisor. Den främste teologen var Niels
Hemmin g s e n, Melanchthons lärjunge (d. 1600);
samtida med honom voro psalmförfattarna
Hans Christensen S t h e n och Hans
Thomesen; den sistnämnde utgav 1569
den första auktoriserade psalmboken, som
innehöll det bästa av den äldre diktningen och
goda bidrag av honom själv. Den bäste
historieskrivaren var Anders Sörensen
Vedel (1542—1616), som översatte Saxo och
utgav danska folkvisor. Av rent världslig
litteratur skrevs på 1500-talet föga; viktigast
äro ett par goda satirer, »Peder smed» och
en övers, av »Reineke Fuchs», samt s k o
1-komedier av Hieronymus Ranch
m. fl. Av 1600-talets, »den lärda tidens»,
teologer är Jesper Brochmand (1585—
1652) betydelsefullast; hans danska postilla
har varit folkläsning ända till våra dagar.
Under inflytande av den tysk-holländska
renässansen och, från enväldets tid (1660),
även av den franska klassiciteten började
man förakta den äldre inhemska alstringen
oeh göra välmenta men sällan lyckliga försök
att uppodla modersmålet. Anders Arrebo
skrev på rimmad hexameter och alexandriner
»Hexaemeron» med lärd och konstlad
framställning (»den ziirlige stil»). Samtidigt
började man studiet av landets forntid och
fornnordiskan; på Fredrik III:s tid fördes flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
