Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dante Alighieri (el. Allighieri)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
515
Dante Alighieri
516
hyllning D. i tionde sången av Paradiso ägnar
Sigers minne. D. torde ha känt utom latin
även franska och provensalska, däremot ej
hebreiska el. grekiska. Med tidens vetenskap
var han förtrogen, och den skolastiska
teologien och filosofien hade han tydligen ägnat
ett ingående studium. — D:s litterära
verksamhet börjar redan under hans ungdomsår.
Han anslöt sig från början till den nya stil,
som med utgångspunkt i den franska
trubadurpoesien under 1200-talets senare hälft
spritt sig till Italien. Hans första viktigare
arbete är »Vita nuova», en självbiografisk
prosaskildring med inlagda dikter. Innehållet
utgöres av en framställning av D :s kärlek
till en ung kvinna, Beatrice, som trol. är
identisk med en florentinska vid namn
Beatrice Portinari, vilken avled 1290. D. avslutar
skriften med berättelsen om en vision, efter
vilken han beslöt att ej vidare orda om
föremålet för sin kärlekslängtan, förrän han
kunde än värdigare förhärliga sin Beatrice
och då om henne »sjunga så, som ingen
någonsin sjungit om en kvinna». Häri kan
ligga en antydan om att han redan vid denna
tidpunkt börjat planlägga sitt livs
huvudverk, Komedien. (Om »Vita nuova» se O.
Le-vertin i »Diktare och drömmare», 1898.)
D tillhörde dessa rikt begåvade
naturer, hos vilka ett intensivt känsloliv finnes
förenat med energi och verksamhetsbegär.
Mot slutet av 1200-talet fingo florentinerna
uppleva oroliga tider, och partistriderna, som
endast varit dämpade, utbröto åter i full
låga. Inom det segrande guelfiska partiet
uppstod en ny partibildning, neri (»de svarta»),
i spetsen för vilken stod adelns flertal, som
sökte stöd i stadens lägre, lösa befolkning,
och bianchi (»de vita»), som utgjordes av
borgarklassen och dess anhängare. Till detta
senare parti hörde D., och man får antaga, att
han tidigt blev en verksam medlem därav, ty av
dokument, som ännu finnas i behåll, vet man,
att han deltog i det offentliga livet. Att han
gjorde sig bemärkt för duglighet och klokhet,
framgår därav, att han vid 35 års ålder år
1300 för tiden 15 juni—15 aug. utsågs till
en av stadens sex priorer. För att få ett slut
på partislitningarna beslöts nu att
landsför-visa de mest framskjutna medl. av
neripar-tiet. Dessa tydde sig till påven Bonifatius
VIII och utverkade, att den franske prinsen
Karl av Valois fick i uppdrag att med
härsmakt begiva sig till Florens för att där
skydda deras rätt. Med hans tillhjälp kom
neripartiet till makten, och i sin tur
lands-förvisades nu, i jan. 1302, bianchipartiets
främsta ledare; bland dem var D., som sedan
aldrig fick återse sin födelsestad utan var
dömd att som landsflykting tillbringa de
tjugu sista åren av sin levnad.
Om D :s enskilda liv under denna hans
politiska period vet man endast, att han före
1296 trädde i äktenskap med Gemma de’
Do-nati och att han med henne fick fyra barn,
av vilka sonen Pietro kommenterat sin
faders stora dikt »Commedia». D:s maka
stannade kvar i Florens, och de återsågo aldrig
varandra. Man finner henne aldrig nämnd i
D:s skrifter, och det är uppenbart, att för
honom äktenskapet bildar en episod av mycket
ringa betydelse. Trots äktenskap, offentliga
värv och politiska slitningar låg Beatrices
bild, om än stundom undanträngd, troget kvar
i hans minne.
Att för alltid nödgas lämna sin fädernestad
kände D. som ett mycket hårt slag, och han
klagar ofta över den hemlöse, fattige
landsflyktingens bittra öde. Till en början slöt
han sig till sina olycksbroder och gjorde med
dem fruktlösa bemödanden att få återvända
till Florens. Men han vantrivdes i deras
sällskap och började snart ensam ett kringirrande
liv, under vilket han tydligen besökt många
olika trakter av Italien, ty i en ofulländad
latinsk skrift, »De vulgari eloquentia», har
han med verklig sakkännedom karakteriserat
italienskans dialektförhållanden. Man har
endast sparsamma upplysningar om var han
vistades de båda sista årtionden han levde.
Nästan med visshet antager man, att han mot
slutet av sin levnad under flera år i Verona
var en omhuldad gäst hos stadens styresman
Can Grande della Scala. På inbjudan av greve
Guido da Polenta begav sig D. omkr. 1320
till Ravenna, där han fick sammanträffa med
två av sina barn, sonen Pietro och dottern
Beatrice. Att han tidigare en längre tid
vistats i den lärda universitetsstaden
Bo-logna anses som säkert, och möjligt är, att
han sträckt sina irrfärder ända till Paris.
Ansedd som en klok och erfaren man, blev
han våren 1321 i ett politiskt uppdrag av
Guido sänd till Venezia, varifrån han
återkom sjuk. Sin levnad slutade han i Ravenna
13 sept. 1321. D:s likbegängelse firades med
stor högtidlighet, varav framgår, att man
redan före hans död börjat uppskatta hans snille.
Som landsflykting utan fast hemort var D.
avstängd från sådan kommunal verksamhet,
som mot slutet av vistelsen i Florens tagit
hans tid och intressen i anspråk. Med rikt
tillfälle att ägna sig åt lärda studier
förvärvade han snart en vidsträckt beläsenhet.
Han studerade ivrigt den latinska
litteraturens då kända författare, särskilt Virgilius,
vars dikter han kunde uppläsa ur minnet,
och Cicero, hans stora filosofiska auktoritet
näst efter Aristoteles, som då stod på höjden
av anseende och för vilken D:s vördnadsfulla
beundran var obegränsad. Med Versio
vulga-tas bibeltext var han mycket förtrogen, och
han var väl bevandrad i de förnämsta
skola-stikernas skrifter, bland vilka han bäst
tillägnat sig och trognast följde dem av Tomas
från Aquino.
Omkr. 1306 började han en vidlyftigt
planlagd skrift, »Il Gonvivio» (Gästabudet), vari
han ämnade meddela fjorton av honom
författade canzoni, av vilka var och en skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
