Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danslekar - Dansmasker - Dansmus - Dansmusik - Danssjuka - Dantan, Jean Pierre - Dantan, Joseph Édouard - Dante Alighieri (el. Allighieri)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
513
Dansmasker—Dante Alighieri
514
lika väl räknas som folkdanser (se d. o.).
Bland samlingar av d. märkes den av
Nordiska museet utgivna »Ringlekar på Skansen»
(4:e uppl. 1912). E. Kl.
Dansmasker, se Masker.
Dansmus, se Japansk dansmus.
Dansmusik, musik av sång och instrument
el. båda i förening, beledsagad av dans, under
äldre tid företrädesvis ringdans. Under
senare medeltiden utbildade sig pardansen,
indelad i »gången dans» (fördans) och »sprungen
dans» (efterdans). På 1500-talet voro de
populäraste instrumentala fördanserna p as
same z z o och p a v a n a, efterdanserna s
alta r e 11 o, gaillarde och v o 11 e. På
1700-talet sammanställdes danserna gärna till en
svit. 1700-talets mest omtyckta danser voro
menuett och kontradans. Efter 1800
voro vals och a n g 1 ä s en tid de mest
brukade, på 1840-talet vals, polka och g
a-1 o p p. Till de populäraste
danskompositö-rerna under 1800-talet kunna räknas Johann
Strauss (fader o. son), Lanner, Gungl, Musard,
Lumbye, Fahrbach och Waldteufel. Se vidare
Dans och Folkdanser. T. N.
Danssjuka, Chore’a el. Chore’a mi’nor, är
en sjukdom, som utmärkes av ofrivilliga
ryckningar var som helst i kroppen och
företrädesvis träffar unga flickor i övergångsåldern.
Till skillnad från ryckningarna vid andra
nervsjukdomar äro dessa vid d. ej begränsade
till en viss nervs el. hjärndels
innervations-område utan uppträda så att säga huller om
buller och samtidigt i olika, från varandra
fullt skilda kroppsdelar. Symtomen äro mest
framträdande, när den sjuke tar initiativ till
en rörelse (fattar ett vattenglas el. dyl.), minst
under sömnen. Såväl psykiska som fysiska
irritationsmoment kunna förstärka symtomen,
så att rörelserna antaga en sådan karaktär,
att de knappast likna de mest överdrivna
normala. Muskulaturen företer en viss slapphet,
vilket skiljer sjukdomen från en mängd andra
liknande nervsjukdomar. — D:s orsak är icke
känd. Så mycket torde dock vara fastslaget,
att den beror på förändringar i centrala
hjärn-ganglierna, vilka förorsaka icke en retning
utan en minskad kontroll över
muskelrörelserna. Den egentliga d. anses ha ett visst
sammanhang med reumatiska åkommor och
behandlas därför i stort sett analogt med
dessa. Uppträdande av hjärtfel i samband med
d. är ej heller så sällsynt. F. ö. böra de sjuka
skyddas för psykiska lidanden (skämt med
deras tillstånd o. dyl.) och underkastas mild och
vänlig behandling samt noggrann vård och
hållas avskilda från den vanliga miljön.
Under dylika omständigheter äro utsikterna för
fullständigt tillfrisknande mycket goda. —
Om det medeltida »dansraseriet» (chore’a
ma’g-na), en psykisk epidemi av hysterisk natur,
se San k t Vei tsdans. E. L-g.
Dantan [dätä’], Jean Pierre, fransk
skulptör (1800—69). Gjorde sig ett namn som
porträttskulptör (i Louvre, Versailles oeh
andra franska gallerier) och ej minst genom
sina karikerade statyetter (en nästan komplett
samling i Musée Carnavalet i Paris). G-gN.
Dantan [dätä’], Joseph Édouard, fransk
målare (1848—97), son till J. P. D.
Behandlade olikartade ämnen, religiösa (»Kristus på
korset»), antika (»Diskusspel»), modern genre
(»Ett barns begravning», »Mellanakt på
Thé-åtre frangais») samt porträtt. Målade
därjämte tekniskt mycket högtstående interiörer
från ateljéer och verkstäder, medan arbetet
där pågår, bland dessa »Gipsavgjutning efter
levande modell» (1887; i Fürstenbergska
samlingen i Göteborgs museum). D. var även
bokillustratör och etsare. G-gN.
Dante Alighieri. Bronsbyst från 1400-talet i
nationalmuseet i Neapel.
Da’nte Alighieri (el. A 11 i g h i e r i) [-giä’-],
italiensk skald (maj 1265—1321 13/9); f. i.
Florens. Den familj han tillhörde var aktad om
än ej särdeles framstående; flera medlemmar
hade beklätt ansedda ämbeten. Huruvida
släkten ägde adlig värdighet är ej fullt säkert
men sannolikt. Om D :s föräldrar vet man föga;
trol. ha båda avlidit mellan 1270 och 1280.
Familjens förmögenhetsförhållanden torde ha
varit ganska goda. D:s ungdom och studietid
äro föga kända. Man vet blott, att han som
sin lärare räknade den ryktbare lärde Brunetto
Latini (se d. o.), författare till två högt
uppskattade encyklopediska arbeten. Möjligt är
även, att han i sin ungdom åtnjutit
undervisning av den berömde filosofen Siger av
Bra-bant. Denna hypotes, som framställts och
talangfullt försvarats av S. Reinach, synes
ytterst sannolik särskilt med hänsyn till den
V 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
