Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daudet, Alphonse - Daudet, Ernest - Daudet, Léon - Daug, Herman Theodor - Daugava, Daugavgriva, Daugavpils - Daumet, Pierre Jérôme Honoré - Daumier, Honoré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Daudet, E___Daumier
558
tande gör sig ännu gällande i »Fromont jeune
et Risler ainé», en rad kostliga interiörer ur den
parisiske småborgarens liv (1874; sv. övers.
1875), och i »Jack», ett hittebarns roman (1876;
sv. övers, s. å.); »Le nabab» (1877), »Les rois
en exil» (1879; »Konungar i landsflykt») och
»Numa Roumestan» (1881) äro rena
nyckelromaner, den förstnämnda exempelvis
behandlande hertigen av Morny, den sistnämnda
Léon Gambetta. Alla översattes omedelbart
till svenska liksom den antireligiösa
»L’évan-geliste» (1883; »Jagten efter själar») och
»Sapho» (1884), en glädjeflickas roman;
»L’im-mortel» (1888; »En odödlig», s. å.) satiriserar
Franska akad. Vidare märkas hans
mästerliga skisser »Les femmes d’artistes» (1874),
»La belle nivernaise» (1886; »Vackra
niver-nesiskan», 1890), »La petite paroisse» (1887;
»Det lilla annexet», 1895) m. fl. Sina
lev-nadsminnen har han tecknat i »Souvenirs d’un
homme de lettres» (1888) och »Trente ans de
Paris» (s. å.). D:s flesta romaner ha
dramatiserats av honom själv eller hans
medarbetare. Dessutom skrev han flera andra arbeten
direkt för scenen, av vilka »L’arlésienne»
(1872; »Flickan från Arles», 1891), med musik
av Bizet, är det förnämsta. »L’obstacle» (1890)
är en gensaga mot Ibsens »Gengangere».
D. är en av det moderna Frankrikes
frodigaste och mest originella litterära
begåvningar. Det dokumenterade
verklighetsstu-dium, som naturalismen krävde, var eg. icke
hans sak; det är genom sin sydländskt
livliga fantasi och sin graciösa humor,
rymmande både ironi och sentimentalitet, som
hans verk skola leva genom tiderna. Med
naturalismens stormän, Flaubert, Zola och
bröderna Goncourt, var han nära förbunden
genom personlig vänskap, och uppskattningen
var ömsesidig. Det är dock den soliga
hembygdens natur och folk, som inspirerat hans
bästa böcker, och Provences sol lyser fram
genom molnen även i hans mest
programmatiskt naturalistiska gråvädersstämniugar från
andra kejsardömets fördärvade Paris. Som
berättare är han ren impressionist, utan
starkare sinne för en fast komposition. Hans
styrka ligger i den levande detaljen. — Jfr
monogr. av R. H. Sherard (1894), sonen Léon
D. (1898) och A. Hermant (1903) samt J.
Le-maitre, »Les contemporains» (1886 ff.), och P.
Martino, »Le naturalisme frangais» (1923). —
D:s hustru, Julia Allard D. (f. 1847),
samarbetade med mannen och skrev även
självständiga arbeten, såsom »L’enfance d’une
parisienne» (1883), »Fragments d’un livre
iné-dit» (1884; en impressionistisk dagbok), och
»Les enfants et les mères» (1888). Kj. S-g.
Daudet [dådä’], E r n e s t, fransk författare
(1837—1921), bror till A. D. Var en
inflytelserik publicist i konservativ anda men skrev
också romaner, av vilka »Madame Robernier»
(1879) anses bäst, vidare historiska arbeten,
särskilt om emigranttiden och restaurationen,
samt den självbiografiska boken »Mon frère
et moi» (1882) med värdefulla bidrag till de
båda brödernas historia. Av hans senare verk
kunna nämnas »Un drame ä la cour de Suède
1784—1795» (1913; om Magdalena
Ruden-schöld) och »Souvenirs de mon temps», I,
1857—1861 (1921). Kj-S-g.
Daudet [dådä’], Léon, fransk författare
och tidningsman (f. 1867), son till
Al-phonse D. Studerade först till läkare men
trädde snart i faderns fotspår som
romanförfattare. Hans romaner
— att nämna »Les
mor-ticoles» (1894), »Les
primaires» (1906) och
»Le lit de Procuste»
(1912) — äro
hänsynslösa, ofta fantastiskt
förvridna
verklighetsskildringar med
satiriska syften och
utpräglad tendens. Sin
egentliga kallelse har
D. funnit som politisk
agitator och pamflet-
tist i den ultrareaktionära rojalismens tjänst.
Hans förmåga att uppfinna mustiga invektiv
mot den republikanska regimens koryféer har
firat triumfer främst i tidningen L’action
fran-gaise, som han uppsatte 1908 tills, m. Charles
Maurras, men även i bokform har han kämpat
för sina ancien-régime-ideal med bl. a. »Vers
le roi» (1921) och »Le stupide XIX:e siècle»
(1922). Sina »Souvenirs des milieux littéraires,
politiques, artistiques et médicaux», en
innehållsrik Pariskrönika alltifrån 1880, har han
publicerat i fem vol. under olika titlar (den
första, »Fantömes et vivants», utkom 1914, den
sista, »Au temps de Judas», 1920). Monogr.
av IL Guillou (1918). Kj. S-g.
Daug, Herman Theodor, matematiker
(1828—88). Blev docent i matematik i
Uppsala 1856, fil. dr 1857, e. o. prof. 1863, adjunkt
1865 och ord. prof, i matematik 1867. D. var
led. av Vet.-akad. (1875). I sina skrifter
behandlade han företrädesvis geometriska frågor.
Dåu’gava, Dåu’gavgrlva, Dåu’gavpils,
lettiska namnformer för resp. Düna, Dünamünde,
Dünaburg; se dessa ord.
Daumet [dåmä’], Pierre Jéröme
Hono r é, fransk arkitekt (1826—1911). Utförde
betydande restaureringsarbeten (Palais de
ju-stice i Paris, romerska teatern i Orange) och
nybyggde det under revolutionen till större
delen rivna slottet Chantilly (1876—85). G-gN.
Daumier [dåmie’], H o n o r é, fransk
konstnär (1810—-79). D. var en av den franska
1800-talskonstens främsta och mest
inflytelserika märkesmän, i livstiden erkänd
uteslutande som satirisk tecknare, medan hans
målningar först under det nya seklet blivit
tillbörligt uppskattade. »Karikatyrens
Michel-angelo», som han blivit kallad, förföljde i en
otalig mängd litografiska teckningar
samhällets väktare, de politiska ledarna i
parlamentet, domare, advokater, jurymän, envar, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
