Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Daumier, Honoré - Daumont - Daun, Leopold Joseph von - Daunou, Pierre Claude François - Dauphin, titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Daumont—Dauphin
560
för honom representerade dumhet, feghet,
hyckleri, egoism och skurkaktighet. Hans hån
är mördande, karakteristiken storslagen; de
med hatets patos uthamrade typerna av
smäckfeta penningmän
och falska rättslärda
växte in i det allmänna
medvetandet och höllo
revoltandan vaken —
därtill bidrogo
dessutom ha ns
framställningar av samhällets
olycksbarn, oiier för nöd och
förtvivlan. Utförandet
av teckningarna var
storslaget i
monumentala linjer och
ställde dessa blad på ett
helt annat plan än den politiska och sociala
dagsbildens vanliga nivå. Jämförelsen med
Hogarth ligger nära till hands, men D.
övergår denne vida såväl i hatfull skärpa som i
utförandets våldsamhet. Hans målningar blevo
däremot föga beaktade; det fåtal, som
utställdes 1878, gjorde ej lycka; 1889 förekommo
några på världsutställningen, men 1900 och
1902 slog D. fullt igenom och vann rykte som
en av det gångna seklets heroer även inom
det franska måleriet. I linjernas storhet äro
de ej underlägsna hans teckningar, och här
tillkommer dessutom en målerisk styrka av
rent av monumental art. Även helt små
målningar — t. ex. »Tvätterskan», som leder sitt
barn uppför en trappa vid Seinekajen —
utmärkas av linjernas kraft och av storhet i
massornas fördelning. I andra kompositioner
(t. ex. i »Mouvement populaire dans la rue»)
råder sjudande, medryckande rörlighet. I
bilder som »Marknadsbrottarna» eller »Dramat»
(åskådarna på en folklig teater) är
figurkarakteristik liksom totalstämning uttryckt
med genialisk styrka. Småbilder som »Le
ma-lade imaginaire», »Don Quijote på
äventyrs-jakt» (flera olika), »De båda tjuvarna i
slagsmål om åsnan» äro både som typskildring och
som målning utsökta. Advokatscenerna
»Oskuldens försvarare» och »De båda augurerna» äro
mästerverk av frän uttrycksfullhet. Bland
målade porträtt finnas Berlioz (i Versailles),
lli. Rousseau och främst den enastående
monumentalt hållna knäbilden av Alex. Dumas
d. ä. (tillhörde Emil Christensons samling,
såldes till utlandet 1925). I förmågan att fylla
även bilder av vardagligt innehåll med inre
liv har D. varit en föregångare bland moderna
målare. D. utförde även en och annan
skulptur: reliefen »Flyktingarnas tåg», statyetten
»Ratapoil» — en hånbild av den
återupp-ståndna bonapartismen. Som målare är D.
representerad i Louvre och Petit palais med
några få nummer; enstaka målningar finnas
i Berlins nationalgalleri och i Glyptoteket i
Köpenhamn. »Familjen på barrikaden» har
funnits i Thielska galleriet. — Monogr. av A.
Alexandre (1888), Frantz och Uzanne (»D. and
Gavarni», 1904), E. Klossowski (1908) och
Escholier (1923). G-g N.
Daumont [dåmå’], se Å la Daumont.
Dåun, Leopold Joseph, greve von,
österrikisk fältmarskalk (1705—66). Deltog i
fälttågen 1734—35 i Italien och vid Rhen,
1737—39 mot turkarna samt därefter i
österrikiska tronföljdskri-get 1741—48. D. blev
1745 fälttygmästare
och 1754 fältmarskalk.
Efter freden 1748
arbetade han ivrigt på
att höja soldaternas
krigsduglighet, utgav
nya reglementen för
hären och grundade
militärakademien i
Wie-ner-Neustadt. Sjuåriga
krigets utbrott (1756)
kallade honom till ny
verksamhet. Hans första åtgöranden voro att
samla spillrorna av den vid Prag slagna hären,
förstärka denna och besegra Fredrik II vid
Kolin, 1757. Senare s. å. blev han slagen vid
Leu-then. 1758 undsatte D. Olmütz, tvang Fredrik
till återtåg och utförde det ryktbara
överfallet vid Hochkirch. 1759 inneslöt han
general Fincks kår vid Maxen och tvang den
att giva sig. 1760 blev han slagen vid Torgau.
Under återstoden av kriget inskränkte han
sig till att iakttaga fienden. — D:s
krigfö-ringssätt har bedömts mycket olika. Att han
flera gånger segrade över Fredrik II,
tidevarvets störste krigare, förvärvade honom
mycken ära och dennes aktning. C. O. N.*
Daunou [dåno’], Pierre Claude F r a
n-g o i s, fransk författare och politiker (1761—
1840). Led. av nationalkonventet 1792, var
han den, som (1795) främst utarbetade
direk-torialförfattningen. Efter Napoleons tillträde
till makten drog sig D. tillbaka från politiken
samt blev prof, vid Collège de France och
riksarkivarie. Städse verksam som författare
i filosofiska, politiska och litterära ämnen, var
D. särskilt känd som fiende till nyromantiken.
Dauphin [dåfä’], fr., urspr. ett namn, sedan
fransk titel. Guigue IV (d. 1142), greve av
Albon och Grenoble, bar detta namn jämte
sitt andra, liksom flera av hans ättlingar.
Hos dessa brukades det på 1200-talet för att
angiva härkomsten, blev i utlandet ansett
som titel och bars slutligen officiellt som
sådan — d. av Viennois —, samtidigt som 1285
delphinatus (Dauphiné, se d. o.) förekommer
som synonym till comitatus, grevskap.
Hum-bert II sålde 1349 Dauphiné till Karlav Valois
(sedermera Karl V, se d. o.), som vid sin
tron-bestigning 1364 överlät det till sin son. Sedan
bars titeln d. av franske tronföljaren, för så
vitt han var den regerande konungens ättling
i rätt nedstigande led. D:s gemål kallades
dauphiné. Delfinen (fr. dauphin) i d:s vapen
hade urspr. antagits som vapenbild av
Dauphin, greve av Clermont, och upptogs sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
