Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dawson, George Mercer - Dawson, sir John William - Davus - Davy, sir Humphry - Davydov, Denis Vasiljevitj - Davydov, Karl - Davymedaljen - Davys säkerhetslampa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Dawson, J. W____Davys säkerhetslampa
580
logiskt stora delar av Nordvästterritoriet och
British Columbia. Staden Dawson
uppkallades efter honom. K. A. G.
Dawson [däsn], sir J o h n William,
brittisk geolog och paleontolog (1820—99); 1855
—93 prof, i naturvetenskap och rektor vid
Mc Gilluniversitetet i Montreal. Han utgav
bl. a. »Acadian geology» (1855; 4:e uppl. 1891,
den första sammanfattningen av Kanadas
geologi) och behandlade företrädesvis
paleozoi-ska djur- och växtfossil. D. beskrev Eozoon
canadense (se d. o.). K. A. G.
Dävus, ett i fornromerska lustspel vanligt
namn på slavar med inskränkt förstånd.
Sir Humphry Davy som president i Royal society.
Stålstick efter samtida målning.
Davy [déi’vi], sir Humphry, engelsk
kemist (1778 17/i2—18 2 9 29/5). D. var en fattig
hantverkarson från Cornwall, ägnade sig som
apoteksbiträde på egen hand åt kemiska
experiment och fick 1798 plats som kemist i
Bristol. Hans upptäckt där 1799 av lustgasens
berusande och bedövande egenskaper väckte
ofantligt uppseende, och han kallades till
London 1801 som föreläsare (från 1802 prof.) vid
Royal institution, där han verkade till 1812,
då ett rikt gifte gjorde honom ekonomiskt
oberoende. 1820—27 var han president i Royal
society. 1812 erhöll han knightvärdighet och
blev 1818 baronet. Led. av sv. Vet.-akad. 1810.
D:s banbrytande forskningar härröra från
1800—12. De berömda försök över den
elektriska strömmens inverkan på kemiska
föreningar, som D. påbörjade 1800, förde 1807
till den epokgörande upptäckten av
alkalime-tallerna kalium och natrium, varpå 1808 följde
upptäckten av grundämnena barium,
stronti-um och kalcium. 1807 uppställde D. sin
elektrokemiska teori, som utövade stort inflytande
och främst skilde sig från Berzelius’ teori av
1812 genom antagandet, att smådelarna av
ämnen, som ha kemisk frändskap, först genom
beröring med varandra få sina motsatta
elektriska laddningar. Upptäckten av
alkalimetal-lerna ledde 1809 till den om möjligt ännu
viktigare, att klor, som dittills uppfattats som
en oxid, var ett grundämne och att det
sålunda funnes syror utan syre (saltsyra), vilket
stred mot Lavoisiers system och blev
utgångspunkten för en omgestaltning av syrornas och
salternas teori. Efter dessa upptäckter gällde
D. som samtidens störste kemist.
D. var en genial experimentalkemist med
särskilt intresse för kemiens tillämpningar i
tekniken och det dagliga livet. Reaktionerna
i lågan vid kolhaltiga ämnens förbränning
utreddes först av D., och 1815 uppfann han
»Davys säkerhetslampa» (se d. o.). Genom sina
glänsande föreläsningar bragte han kemien på
modet i England och bidrog förvisso väsentligt
till att den kemiska industrien där kom att
få sitt första uppsving. Särskilt framstår han
som elektrokemiens grundläggare. Han utgav
även den första mera vetenskapliga läroboken
i lantbrukskemi. Till den rena fysiken höra D :s
kinetiska värmeteori samt hans arbeten över
metallers elektriska ledningsförmåga och över
den elektriska ljusbågen (»D:s båge»), som han
sannolikt var den förste att iakttaga. Som
D:s »största upptäckt» har dock M. Faraday
(se d. o.) betecknats, vilken han tog sig an
som fattig bokbindarlärling och införde på
den vetenskapliga banan. D:s samlade verk
utgåvos i 9 bd 1839 av brodern John D., som
även utgav en biogr. i 2 dir (1836). Biogr.
även av I. E. Thorpe (1896). P. T. C.*
Davy’dov [-dåf], D e n i s Vasiljevitj,
rysk militär och skald (1784—1839). Deltog
bl. a. i finska kriget 1808—09 och i striderna
i Polen 1831, varunder han blev
generallöjtnant. Utom flera värdefulla arbeten i
militärvetenskap har D. skrivit hurtiga soldatvisor
om vin, kärlek och ära. Sami. skr. i 3 bd
(1893). A.A-t.
Davy’dov [-dåf], Karl, rysk
violoncell-virtuos (1838—89), elev av Carl Schubert i
Petersburg och Hauptmann i Leipzig. 1859
engagerades han som solovioloncellist vid
Ge-wandhausorkestern och blev även lärare vid
konservatoriet. Slog sig sedan ned i
Petersburg, där han 1862 blev lärare vid
konservatoriet och 1876 dess direktör. För sitt
instrument skrev han flera virtuosa verk. Även
utgav han en violoncellskola. T. N.
Davymedaljen [déi’vi ], en av Royal society
i London sedan 1877 årl. utdelad medalj
för framstående kemisk upptäckt. Har två
gånger tilldelats svensk man (prof. P. T.
Cleve, 1894, och prof. S. Arrhenius, 1902).
Davys säkerhetslampa [déi’vis ], en av H.
Davy 1815 till skydd för gruvarbetare
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
